Det blev onekligen konsekvenser av Laponia med hämningslös jakt på ripkycklingar och ett kolonialt myndighetsmissbruk. Skapandet av Lapplands världsarv nonchalerade ortsbefolkningen i Kvikkjokks totalt.
I december 1996 bildades världsarvet Laponia vilket förutom de stora nationalparkerna i Jokkmokk och Gällivare också kom att inrymma områden som inte var nationalparker men så kallade regleringsområden, Natura 2000-områden och naturreservat.
Jag tycker det är bra att Laponia bildades, men jag hade önskat en gränsdragning av världsarvet som följde bäckar och älvar istället för som nu där raka linjer som ingen ser i terrängen markerar var världsarvet börjar och slutar. En i högsta grad kolonial modell som kräver att gränslinjer måste huggas upp genom skogarna och att rösen och stakningar på fjällhedarna markerar gränsen så att gränsen blir tydlig.
Staten borde ha haft samråd med ortsbefolkningen från närliggande byar innan bildningen, vilka skulle få behålla fri färdselrätt och möjligheter till jakt, fiske och rekreation. Som det nu är ger laponiabildandet stora negativa konsekvenser för bland andra kvikkjokksborna. Att transportera sig med skoter till Tjuoldavágge för en dags ripjakt i mars eller till Tjårokjávrre för pimpelfiske i april blev över en natt förbjudet. Att ortsborna har rötter i landskapet sedan 1600-talet spelar ingen roll. Jakten på ripkycklingar premieras – det är ett vansinnigt myndighetsmissbruk i Laponia.
Samma regler gäller för turisten som för kvikkjokksbon. Ingen hänsyn tas till exempelvis urminnes hävd eller sedvänja. Endast medlemmar i de berörda samebyarna är idag undantagna från förbudet, och så förstås statens egna tjänstemän.
Kvikkjokksbon och pensionerade naturbevakaren Sture Danielsson sökte dispens för att med skoter kunna ta sig till de jaktmarker han vuxit upp i. Där han som ung, tillsammans med sin far Börje till stor del livnärde sig på jakt och fiske. Vid stranden av Tjårokjávrre brukade far och son bo i en torvkåta som de hade byggt, eller också huserade de i någon av alla de andra kojor och timringar som andra bybor hade uppfört i området. Vid några tillfällen bodde de i min morfars koja vid Standárjåhkå. Också den inne i det nuvarande världsarvet.
Det tog länsstyrelsen, Stures forna arbetsgivare, nära tre år att komma fram till ett beslut på hans ansökan. Det blev avslag. Om han ville överklaga skulle det ske inom tre veckor.
Jag for och hälsade på Sture en kväll i maj. Han visade mig handlingen med den formellt utformade avslagsmotiveringen. Då var det knappt en vecka kvar till att få in överklagan i tid.
Jag blev innerligt förbannad över den arrogans länsstyrelsen uppvisade. Därför hoppade jag in i bilen dagen därpå och körde till Lantmäteriet i Luleå där jag rotade en halv dag i myndighetens arkiv. Allt var på vinst och förlust. Jag visste inte vad jag skulle hitta. Jag hade aldrig varit där förut, men tack vare hjälpsam personal hittade jag fantastiskt nog en avvittringskarta från början av förra sekelskiftet med värdering och skattläggning av Stures nuvarande ägor, vilka också mycket noggrant finns inritade på kartan. På denna framgick tydligt att Sture Danielsson äger en ströäng inne i världsarvet. Ett faktum som ansvariga tjänstemän på bland annat länsstyrelsen aldrig hade brytt sig om att undersöka.
Jag kopierade kartan och lantmätarens skattläggning. När jag kom hem skrev jag en överklagan på Stures vägnar där jag bifogade ägarbevisen för ströängen. Efter ett par veckor fick Sture ett nytt besked. Han fick dispens att framföra snöskoter i hela det aktuella området. Dispensen skulle förlängas tre år i taget. Nu är Sture tyvärr död och jag är ganska säker på att ingen av hans efterkommande ärvt dispensen. Paradoxalt nog råkade Sture själv ut för samma sak efter att hans far Börje Danielsson gick bort. Börje hade kvar sin jakträtt i Padjelanta nationalpark efter att parken bildades 1962, men endast under sin egen livstid. Rättigheten gick därefter inte över till Sture.
Myndigheterna då som nu värnade/värnar inte lokalbefolkningens möjligheter till försörjning och rekreation på de marken de brukat under långliga tider. Trots att samtliga berörda samebyar ville att ortsbefolkningen skulle få behålla sin jakt- och fiskerätt i Padjelanta blev det inte så.
Efter att Sture fått sitt tillstånd ville också andra kvikkjokksbor få detsamma. De ansökte men fick avslag. Nu var länsstyrelsens skäl till avslagen att de som ansökt om dispens inte ägde någon mark inne i världsarvet.
Myndigheterna visar upp en enorm arrogans och historielöshet och en total avsaknad av respekt för ortsborna vare sig de har samiska rötter eller ej.
Markerna i Tjuoldavágge, Njoatsosvágge söder om Njoatsosjåhkå, Tjårok och Vállásj blev ett så kallat regleringsområde klass A efter att Laponia hade bildats, som primärt var tänk att värna faunan inom sina gränser. Ett så kallat Tyst område där det vilda skulle få en fristad från buller. En fin tanke.
Detta till trots kan jägare flyga in och landa vart som helst med lejda helikoptrar till jaktstarten den 25 augusti, när mängder av flyttfåglar fortfarande finns kvar, när björnen, älgen och renen ännu betar frenetisk i de frodiga dalgångarna Tjuoldavágge och Njoatsosvágge för att skaffa sig hull inför vintern. Då är det fritt fram för nöjesjakt på ripkycklingar med hagelgevär och ställande fågelhundar vilka torde skrämma bort allt vilt i de dalgångarna. Den fria småviltsjakten kan inte bli så mycket friare. Den kan inte bli så mycket galnare. Det är nöjesakt på ripkycklingar och ett kolonialt myndighetsmissbruk i Laponia som saknar motstycke.
Från den 16 september kan främmande människor från bland annat Norge, Finland, Italien och Tyskland jaga återstoden av riporna. Ingen hänsyn tas till att nöjesjakten inkräktar på exempelvis jaktfalkens möjligheter att få mat eftersom ripor är jaktfalkens stapelföda under vintern. Inte heller bryr sig statsmakterna om andra rovdjur.
Småviltsjakten, eller snarare skövlingen av det vilda, stör ofantligt mycket mer än ortsbornas egen jakt i mars. Framför allt är italienska så kallade jägare kända för att skjuta på allt som rörs.
Men när Laponias djurliv går på sparlåga, under den årstid som ortsbor av tradition jagar ripor och tjädrar som mat för sitt hushåll, då är det stopp. Att det finns ortsbor som har ättlingar, vilka ägt lappskatteland i Laponia och där jagat och fiskat i tusentals år, är det ingen som tar någon hänsyn till.
Fördjupningar i ämnet på denna blogg:
Portad från kulturlandskap vid Kvikkjokk, och kriminell!?
Konsekvenser av Laponia med jakt på ripkycklingar och myndighetsmissbruk
Italiensk ripjakt med hundar i Laponia
SVT Nyheter
Visningar: 81
Det var just detta som var målet när man skapade rasismen.
För att kunna betrakta människor som lägre stående i Linnes skala över människoraser.
Den “lägre stående lapska rasen” i detta fall.
Då slapp man ta hänsyn.
Att förstå sin historia krävs för att komma vidare.
Frågan är bara vem som tillhör vad nu idag.
Om vi nu ska delta i farsen.
Det avgör om det finns kraft i kampen för rättvisa i norra Skandinavien.
Girjasdomen gav därför kanske ökad splittring bland oss i norr.
Samarbete är ju hotfullt för det rådande systemet.
Hit dit franska revolutionens ideal aldrig nådde.
Här råder ännu det Magnus Ladulås, Gustav Vasa m fl. bestämde.
Rena vansinnet, i internationellt perspektiv.
Om jag blir förbannad vad ska då inte berörda ortsbor känna inför detta vansinne! Jag står bakom syftet med fredningen, dvs “Markerna i Tjuoldavágge, Njoatsosvágge söder om Njoatsosjåhkå, Tjårok och Vállásj blev ett så kallat regleringsområde klass A efter att Laponia hade bildats, som primärt var tänk att värna faunan inom sina gränser. Ett så kallat Tyst område där det vilda skulle få en fristad från buller.” , men förstår då inte hur denna nöjesjakt kan tillåtas då det borde ha stor negativ påverkan på just det som Laponia är tänkt att syfta till. Bra att du lyfter fram Jaktfalken som är en mycket viktig art att främja då den genom sin predation bidrar till att hålla ripstammen frisk och stark.