Lampiks brott, halshuggning,stegling, obduktionsprotokoll mm.

Den samiska släktforskaren Agneta Silversparf, som ansvarar för Silbonah Sámesijddas medlemsblad, har mer att tillägga om systermördaren Lampik. Det känns bra att det nu finns fyllig och seriös information om Lampik och Avsrättsbacken i Jokkmokk på nätet, när det tidigare inte funnits något. På kvikkjokk.nu går nu tre blogginlägg i ämnet, skrivna av fyra författare att läsa😀
Halshuggning i Jokkmokk, Bödel på Avrättsbacken i Jokkmokk 1823, mer info och så detta inlägg.

Släktforskaren Agneta Silfersparf vid sitt omfattande arkiv.

Om Pål Pålsson Lampik
”Alla” har väl hört talas om avrättsbacken i Jokkmokk. Nu vet vi varför den kallas så. Om någon känner till tidigare avrättningar än denna vore intressant att veta. Det var med lite av skräckblandad förtjusning jag läste i Filip Hultblads bok om att  den avrättades moder skulle vara en dotter till Pål Persson Teilus. Jag är inte så säker på att det stämmer helt. I vigselboken och födelseböckerna för samtliga barn anges hon heta Larsdotter, oftast Kerstin, ibland Kristina, men borde då ha hetat Pålsdotter.

I födelseboken Jokkmokk C:2 finns en Karin f 9.2 1767, fader är den av Hultblad angivna Pål Persson Teilus.  Namnen Karin, Kajsa, Kristina, Stina, Kerstin kan användas om samma person, varför det är svårt att med säkerhet veta om rätt namn skrevs in av prästerna. 


Ibland skrivs efternamnet Lampik, andra gånger Lampek, Klampek och Klampik. Varifrån det namnet kommer vet jag inte, och farfadern till vår avrättade Pål hette Lars Pålsson Suobbats senior.


Så här ser familjen ut i alla fall.
Pål Larsson Lampik f 13.10 1765, d 1836 i Vuotnajaur (= Kuortik)
g 11.2 1879 mKerstin Larsdtter f 1767, d 25.5 1818 i Kuortik, barn

  1. Nils f 22.11 1790 d 31.12 1790
  2. Låthsa tvilling, 22.11 1790, d 20.2 1822, 32 år, ”mördad av sin broder Pål Påhlsson Lampik” enl db Jokkmokk
  3. Ella f 16.3 1795
  4. Pål 15.10 1798, d 17.2 1823 i Sjocksjock, ”halshuggen och steglad för begånget    mord på sin syster Lothsa Pålsdotter Lampik” enl db i Jokkmokk E:1. Han var då 25 år. 
  5. Knut f 8.10 1801 d 10.2 1887 i Kuortek, g 1825 m Ella Olofsdotter Julkus f 23.3 1787 i Juokkel
  6. Lars f 3.12 1806 d 23.6 1890 i Vuotnajaur, g 1835 m Britta Persdotter Kilka f 16.5 1805 i Anutkask

Släktskapet med rödingsträskarna ser ut så här:
Karin f 1767 är syster till Anders Pålsson Teilus f 16.7 1775 i Sjocksjock, d i Juokkel 1836. Han är farfar till bröderna Teilus i Rödingsträsk, Mattias, Mikael och Lars Mattsson samt deras storebror i Juokkel, Anders Per Mattsson Teilus.


Ullenius skriver om händelsen i sin skrift från 1932:
”Det var länsman Granström som spårade och häktade skogslappen Klampik från Vuotnajaur. Vuotnajaur ligger en mil väster om Murjek. Denne Klampik, som dräpt och innebränt sin syster, halshöggs å Avrättsbacken vid Jokkmokk omkring 1840. 
När min fader Johan Ullenius flyttade som kyrkoherde till Jokkmokk hängde Klampik på steget, tätt intill vägen, en föga uppbygglig syn för den åktrötta familjen. 
Berättat av min faster Sofia född 1812”.


Mer om Pål Pålsson Lampik
Det är svårt att lämna den här händelsen; det är någonting gripande i hela historien som pockar på uppmärksamhet. Rättegångs- och obduktionsprotokoll fanns på landsarkivet och jag publicerar dom i vissa delar. Det visade sig att vår Påhl varit i klammeri med rättvisan vid ett tidigare tillfälle.


I januari 1821 åtalades han för rentjuvnad; han hade stulit en renvaja av Lars Knutsson Kårpik, värde 4 riksdaler. När brottet upptäcktes återlämnade han den slaktade renen, värde 2 rdr samt huden, värd 1 rdr. 1 rdr återstod att betala, pengar som inte Påhl hade. 

Rätten dömde honom till att böta 6 gånger det stulna godsets värde, dvs 24 rdr. Dessutom skulle han stå och skämmas i halsjärn vid en påle i 2 timmar, slita 16 par spö, uthärda en söndags uppenbar kyrkoplikt och dessutom återställa det saknade värdet till Kårpik om 1 rdr. Anledningen till stölden angav Påhl vara att han inte kunnat få något arbete och tjäna pengar på lång tid och p g a hungersnöd hade han slaktat Kårpiks ren.
Kyrkoherde Daniel Engelmark utfärdade ett prästbetyg som sa att ”Lampik, som är född år 1798 i nedanskrifne församling och enstakade gården Kuortik, är svag i sin Christendom och till lefvernet, efter de nästgränsandes föregifvande, vanartig”. 


Det anges att Påhl Påhlsson Lampik är 
”4 ½ fot 3 ½ tum lång, samt späd till växten, äfvensom att han hade svag kroppsbyggnad och lika som Fadren utfattig”. Om jag räknat rätt ska han alltså ha varit 144 cm lång. 


Så här vittnade Johan Petter Christopherson i Tjäruträsk:
Vittnet hade fått reda på att Lotta Påhlsdotter blivit mördad och att Påhl Påhlssom rymt. Han hade varit för att hämta hö och på andra sidan om den myr, där höet tagits, fick han se en ensam karl som gått på skidor efter vägen. Vittnet steg då på sina skidor och rände över ett berg för att möta honom, vilket också skedde. Då vittnet kom ifatt Påhlsson hälsade han honom, men mindes inte om denne svarat. Därpå frågade vittnet, varifrån han kom och fick till svar: nedifrån landet och jag ärnar gå hem (han hade gått förbi Harads by till ett nybygge, Bovallen kallat, och där dröjt ett dygn, men oroad över sin gärning återvände han för att gå hem). Då vittnet frågade om Lotta Påhlsdotter var hemma gick Påhlsson iväg men svarade ja. 


Därefter sade vittnet att Lotta Påhlsdotter var mördad. Påhlsson blev bestört, men sade ingenting. Vittnet tillsa Påhlsson att följa med och fråntog honom den kniv han hade på sig. Påhlsson följde vittnet till ladan, sedan han kastat skidorna och rännstaven vid vägen, och lade sig där på snön och grät. Vittnet frågade om han mördat sin syster och fick till svar, att Fan fått överhand med honom och frågade därefter om fadern skulle sörja, vartill vittnet svarade: det sägs så. Då sade Påhlsson, att han ådragit sig en evig förbannelse. 
Han hade sedermera följt vittnet hem och där frågat, om systern var förd till Jockmocks kyrka. Då vittnet svarade ja, grät han ytterligare utan att ändock säga att han var sin systers baneman. Slutligen frågade Påhlsson om boskapen var vid liv och då han därom erhållit underrättelse, visade han sig nöjdare. När vittnet satte sig för att genom brev underrätta kronolänsman C. M Granström om Påhlssons gripande, skyndade han sig ut från stugan, men vittnet följde efter och frågade, om han ärnade rymma. Påhlsson svarade då, som orden lydde: 


”Det lönar icke mördare, jag märker nog, att den som illa gör, honom vederfares ont”. 
Därpå skickade vittnet Påhlsson till kronolänsman Granström utan att vittnet hade sig mera till upplysning uti målet bekant. 


Den anklagade Påhl Påhlsson blev härpå hörd och sade sig vara övertygad, att hans syster icke fått åkommorna och döden av någon annan än av honom själv; erkännandes det hat som alltid funnits dem emellan och även om han aldrig tänkt mörda sin syster, hade han vid det tillfälle då systern mördats, blivit häftigt vred, och vid det han tagit yxan från systren i sådan sinnesförfattning givit henne de omförmälda slagen.


Beslut
Rannsakningen i detta mål utvisar: 


att Påhl Larsson Lampik den 15 sistlidne februari begivit sig till marknad och ting, som hålls vid Jockmocks kyrka, lämnade sina barn, dottern Lotta eller Lotsa och sonen Påhl, hemma för att vårda gården och boskapen. Vid hans hemkomst saknades bägge barnen, boskapen var utsläppt på gården och dörren till boden öppen, varför Påhl Larsson genast vidtagit eftersökning av de saknade barnen, i vilket avseende Lars Knutsson Tullnär och Jon Nilsson infann sig hos Påhl Larsson och hjälpte till att leta utan att finna tecken efter dem då ovädret utplånat alla spår. 


Den tilltalade sonen Påhlsson, sedan han efter rymmandet blivit ertappad vid Tjäruträsk by i Gellivare Lappmark, bekände frivilligt inför Häradsrätten: 


att han och hans syster Lotta på en resa efter hö blivit oeniga. Systern slog honom, varför han återvände till faderns åboende nybyggda gård och efter hemkomsten bröt upp dörren till en boda och tog därifrån ut ett ben från en renstek och nedre skanken av en ren samt litet mjöl. Därefter begav han sig till ett så kallat störhus eller fiskarekåta vid Luleå Elf, där han kokade köttet: 


att när han från elden avlyfte grytan där maten tillreddes, öppnade syster Lotta dörren och kom in.  Påhlsson blev förskräckt, klev upp genom rökhålet på taket och ned därifrån på marken. Lotta, som gått ut från störhuset, kom emot honom, gav sig i handgemäng med honom och tog hans yxa. Då ryckte han till sig den yxa Lotta hade fästad under sitt bälte. Genom Lottas vändning kom han att stå bakom henne, han högg henne i huvudet, så att hon föll framstupa. Då hon fortfarande visade livstecken, gav han henne ytterligare två hugg utan att kunna dra sig till minnes vilka ställen de träffat: 


att Påhlsson därpå kastade den vid dråpet nyttjade yxan in i störhuset, där den tillredda maten lämnats oförtärd. Inte heller återtog han den yxa Lotta under händelsen bemäktigat sig, utan begav sig genast hem, försåg sig med nödig kost för resan och morgonen därpå tog han till flykten; denna bekännelse vinner styrka, dels av faderns uppgift att boskapen vid hans återkomst från marknaden var lösa ute på gården, att dottern Lotta funnits till döds huggen vid omförmälte störhus, dels vittnet Jon Nilssons bekräftelse, att han varit kallad att eftersöka Påhl Larssons saknade barn utan att finna någondera av dem. 


Då oväder inträffat, hade Larsson nära fjorton dagar senare besökt Jon Nilsson och berättat, att han funnit sin dotter mördad. Jon Nilsson följde honom och vid ankomst till störhuset sågs hon ligga framstupad, död och fastfrusen i snön, med en yxa under armen: att de icke kunnat upptäcka Lottas sår eller deras antal, emedan håret var blodigt och isigt på huvudet: men på hennes mössa hade varit tre hål efter yxbett: 


att Påhl Påhlssons matredning jämte en yxa funnits i störhuset, vilka jämte Lottas döda kropp förts till Påhl Larssons gård, utan att Jon Nilsson lagt märke till, om yxan varit blodig, eller om Lotta haft sår på högra armen; men sedan liket blivit fört till gården, hade Jon Nilsson sett sistnämnde sår och slutligen, att Påhlsson efter gripandet erkänt sig ha mördat sin syster och kastat yxan in i kåtan eller störhuset:


att vittnet Johan Peter Christophersons vittnesmål, som utom de yttranden Påhlsson vid och efter gripandet omnämnt och att han också frågat om faderns boskap varit vid liv, visar att Påhl Påhlsson kände till boskapens lösgörande och utdrivande från fähuset:


Igenom vilket ett enigt Urtima Häradstingsrätt prövar Påhl Påhlsson vara fullt övertygad om dråpet å sin syster Lotta Påhlsdotter, och att de henne givna djupa sår med yxbettet i huvudet, vilka vidrört hjärnan, varit ovillkorligt dödande. Och ehuru Påhlsson sökt urskulda sig, att hans våldsamma åtgärd skulle ha skett av hastighet och överilning; likväl och emedan Påhlsson själv uppgett, att han och systern Lotta alltid varit oeniga och Påhlsson, trots att hans syster vid första hugget fallit i snön, givit henne flera hugg av yxan, då hos henne ännu förmärkte liv.


Urtima Tingsrätten anser omnämnda urskuldande stå emot rätta förhållandet samt tydligt visar, att dråpet fullbordats med vilja och stadgat råd; varför Påhl Påhlsson Lampik enligt 14 Cap. 1 § Missgärningsbalken, kommer att på vanlig rättsplats i Öster halshuggas och steglas. Med hänsyn till Påhl Påhlsson Lampiks fattigdom bekostas Lotta eller Lotsa Påhlsdotters besiktning av allmänna medel ersättas till provincial medicus doktor Valdenström med 44 Rdr Banco. Böter kommer Häradsrättens rannsakning och dom att till Kongl. Majts. och Rikets Höglofl. Svea Hovrätts högtupplyste granskning och skärskådande allerödmjukast insändas; Påhl Påhlsson Lampik förpassas till Landshäkte i Piteå och där avvakta slutlig åtgärd i målet. 
På Urtima Häradstingsrättens vägnar E.A Dahl

“…vanlig rättsplats i Öster halshuggas och steglas.” Mellan det upplysta fönstret och gatlyktan föll bödelns bila på Lampiks nacke. Idag kallas hela sluttningen vid väg 97 mot Boden för Avrättsbacken. Bilden tagen idag. Att steglas innebär att den avrättade styckas och att kroppsdelarna blir upphängda på ett stort hjul eller i en ställning.


Obduktionsprotokoll Lampek
Rörande ovannämnda flickas dödssätt berättades det hon den 20de februari blivit i skogen ihjälhuggen av sin egen broder, vilket den gripne mördaren själv erkänt.


Den döda var nu förd till Kyrkostaden samt nedlagd uti kista. Svepningen utgjordes av de kläder hon haft på sig vid dödsstunden, uti vilka, alldeles orörda, hon blivit nedlagd.


Sedan liket blivit upptinat, anställdes derå besiktning varvid observerades å huvudet:
håret genom blod hoptovat; sedan det blivit bortklippt upptäcktes  1:o/ ett sår av cirka fyra tums längd, som började från nackbenets sammanfogning med hjässbenen /sutura lambdoidea/ och sträckte sig framåt, jämte högra sidan av hjässbenens söm /sutura sagittalis/ emot pannbenet och penetrerade genom huvudskålsbenen på detta ställe långt in uti hjärnan. Sårets jämte snitt i huvudets yttre mjuka beklädnader visade, att detta var gjort med något skarpt instrument såsom en yxa.


2:o/. Ett sår på högra sidan, mera ned mot örat än ovannämnde, men i övrigt till storlek och utseende alldeles lik detta och vilket genomträngde hjässbenen på detta ställe samt inträngde långt uti hjärnan.


3:o/. Ett sår å högra sidan mera bakåt nacken än de förra av cirka 2 tums storlek, vilket syntes vara åbragt med ena hörnet av en yxa och vilket genomträngde nackbenet /os occipitalis/ och slutade ett stycke in i hjärnan.


4:o/. Ett sår på vänstra sidan, en tum från hjässbenens söm /sutura sagittalis/ vilket hade samma riktning, utseende och storlek som det tidigare; detta sår genomträngde huvudets mjuka beklädnad på detta ställe samt inträngde ett litet stycke i själva underliggande benet, men utan att genombryta detsamma.


Mellan de tre förut beskrivna såren var huvudskålsbenen spräckta i större och mindre bitar, av vilka en del genom huggens våld nedträngt långt in i själva hjärnan.


Ungefär mitt emellan armbågen och handen observerades på armens yttersida ett tvärt sår, vars storlek och övriga utseende tydligen visade att det blivit åbragt genom samma skarpa instrument som de övriga; detta sår trängde genom de på stället befintliga mjuka delar in till själva benet.


Som ingen yttre lesion vidare kunde upptäckas ansågs all inre besiktning överflödig.


Jockmock den 28de Martii 1822
E. M Waldenström/C.M Granström
Ur Medlemsnytt nr 16″


De två tidigare posterna i ämnet på denna blogg:

Halshuggning i Jokkmokk
Bödel på Avrättsbacken i Jokkmokk 1823, mer info

Visits: 189

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *