Portad från kulturlandskap vid Kvikkjokk, och kriminell!?

Med anledning av stundande tingsrättsförhandling vill jag påvisa några exempel på inkompetens och övergrepp som jag och många andra “Uppåtbor” blivit drabbade av genom åren. Följande text är stomme till ett bokkapitel om svensk kolonialism som jag planerar ge ut tillsammans med en annan författare.

“I december 1996 bildades Laponia, Lapplands världsarv. Laponia blev ett så kallat mixat världsarv, vars tillkomst byggde på såväl höga kultur- som naturvärden. De områden som kom att inrymmas i Laponia var nationalparkerna Sarek, Badjelánnda, Stuor Muorkke och Muttos, samt naturreservaten Sjávnja, Stubba, samt cirka en mil nordväst om Kvikkjokk med bland andra områdena Tjuoldavágge, Tjårokjávrre, Vállásj och Standár – med gräns mot de av kvikkjokksborna privatägda markerna i Änok. Också ett område söder om Badjelánnda, med Sulidälbmá, ingick i världsarvet.
Sedan 2000 ingår Tjuoldavágge, Tjårokjávrre, Vállásj och Standár i Kvikkjokk Kabla fjällurskogs naturreservat, som dessutom är ett Natura 2000-område.

Sverige hade innan 1996 försökt få upp de stora nationalparkerna i Jokkmokks och Gällivares kommuner på UNESCO:s världsarvslista enbart utifrån områdenas magnifika naturvärden men fått nej. Statens inställning då var densamma som Sverige hade 1909, då bland andra nationalparkerna Sarek och Stora Sjöfallet blev verklighet, och som 1946 gällde för Muddus eller 1964 för Padjelanta. Men nationalromantisk storslagenhet höll inte. Först när staten tvingades väva in den samiska renskötarkulturen i en ny ansökan till FN-organet kunde Laponia bli verklighet.
I detta mixade världsarv anses den samiska kulturen således vara lika värdefull som naturen själv.

För Sareks del var det framför allt forskaren Axel Hambergs gränsdragningar som 1909 låg till grund för parkens utbredning. Hamberg ansåg att fjälltoppar och glaciärer var de mest imponerande och skyddsvärda naturtyperna. De artrika dalgångarna där Tjuoldajåhkå och Njoatsosjåhkå rinner just sydväst om Sarek, men också urskogarna i bland annat Vállásj med tusenåriga tallar, kom då att hamna utanför nationalparken. Skälen till detta var förutom Hambergs vurm om alpin terräng också att markerna vid nationalparken i en framtid skulle vara möjliga att exploatera med vattenkraftsutbyggnader och gruvdrift.

1905 blev den så kallade avvittringen klar i Jokkmokks nuvarande kommun. Samtliga samiska skatteland, som samer betalat skatt för i flera hundra år, blev med några penndrag marker som Sverige sade sig äga. Men redan 1903 tjuvstartade staten genom att lägga fram en riksdagsutredning där samtliga större vattenfall, med namn, läge, fallhöjd, effekt, med mera, fanns angivna.
Järnmalmen i berget Ruovddevárre, tolv kilometer norr om Kvikkjokk, planerade utvinnas. Gruvan skulle försörjas av elström från ett till fem kraftverk som alla låg i närheten av fyndigheten. Vattenkraftverk med dammar som skulle ha dränkt enorma arealer av dalgångarna där Tuoldajåhkå och Njoatsosjåhkå med tillflöden har sina lopp. Barrurskogar, örtrika björkskogar, deltaländer, myrar, bäckar, sjöar och sel skulle ha hamnat under vatten. Planerna är märkligt nog fortfarande möjliga att realisera. Alla fakta är utredda och klara. Naturreservat har ett svagt skydd. Även de som ingår i ett världsarv och Natura 2000-område.

UNESCO sade alltså ja till sist. Men vare sig ortsbor, med sina rötter i Kvikkjokk sedan 1600-talet, eller samer utan medlemskap i någon sameby, fick någon information om att Laponia skulle bli till. Abrupt drogs nya gränser som hindrade lokalbefolkningen att nyttja land och vatten för sin matförsörjning och sin rekreation. Det var en upprepning av vad som skett varje gång nationalparker sett dagens ljus, eller när Sarek utvidgats. Trots att nästan en sekel passerat agerade den svenska staten på precis samma sätt som tidigare och manifesterade ännu en gång: Ortsbor och samer utan samebymedlemsskap hade ingenting att säga till om när det gäller de egna hemmamarkerna, den egna vardagen, den egna kulturen.

Att transportera sig med skoter till Tjuoldavágge för en dags ripjakt i mars eller till Tjårokjávrre för pimpelfiske i april blev över en natt i december 1996 förbjudet. Samma regler för den tyske turisten som för kvikkjokksbon. Ingen hänsyn tas till exempelvis gammal hävd. Endast medlemmar i de berörda samebyarna är undantagna från förbudet, och så förstås statens egna tjänstemän.

När 00-talet var ungt sökte kvikkjokksbon och naturbevakaren Sture Danielsson tillstånd för att med skoter kunna ta sig till de jaktmarker där han vuxit upp. Där han som ung, tillsammans med sin far Börje, till största del livnärt sig på jakt och fiske. Som bas hade de en torvkåta vid stranden av Tjårokjávrre som Börje hade byggt, eller också huserade de i någon av alla de andra kojor och timringar som andra bybor hade uppfört i området. Vid några tillfällen bodde de i min morfars kåtaliknande byggnad vid Standárjåhkå. Också den inne i det nuvarande världsarvet.
Det tog länsstyrelsen, hans forna arbetsgivare, nära tre år att ge beslut på hans ansökan.
Avslag.
Ville han överklaga skulle det ske inom tre veckor.

Jag for och hälsade på Sture en kväll i maj. Han visade mig handlingen med den formellt utformade avslagsmotiveringen. Då var det knapp en vecka kvar för att få in överklagan i tid. Förbannad över arrogansen körde jag dagen därpå på vinst och förlust till Lantmäteriet i Luleå där jag rotade en halv dag i myndighetens arkiv. Fantastiskt nog hittade jag en avvittringskarta från början av förra sekelskiftet med värdering och skattläggning av samtliga Stures ägor, vilka också mycket noggrant fanns inritade på kartan. Tydligt framgick att herr Danielsson ägde en ströäng inne i världsarvet. Jag kopierade kartan och lantmätarens skattläggning. När jag kom tillbaks till Jokkmokk skrev jag en överklagan på Stures vägnar där jag bifogade ägarbevisen för ströängen. Sture fick så ett nytt besked efter ett par veckor. Han fick dispens att framföra snöskoter i hela det aktuella området. Dispensen kunde förlängas tre år i taget. Myndighetens tilltag är ett av väldigt många exempel på inkompetens, okunskap, arrogans och avsaknad av respekt för både bybor och samer när det gäller denna typ av rättighetsfrågor.

Landen i Tjuoldavágge, Tjårok, Vállásj och Njoatsosjåhkås nedre flöde var inte nationalpark när Laponia bildades, men ingick dock i ett så kallat A-regleringsområde – vilket i sig också hade ett starkt skydd och primärt var tänk värna faunan inom sina gränser. Det kallades för ett tyst område…
Men hit kunde italienare, norrmän eller stockholmare med lejd helikopter flyga in till jaktstarten den 25 augusti när mängder av flyttfåglar fortfarande finns kvar, björnen inte gått i ide och älgar och renar fortfarande betar frenetisk i den frodiga dalgången. De kunde landa var som helst. Det var fritt fram för nöjesjakt på ripkycklingar med hagelgevär och ställande fågelhundar, en ordning som gäller än idag.
Men när Laponias djurliv går på sparlåga, under den årstid som ortsbor och samer av tradition jagar fågel och annat småvilt, då är det stopp.
Ett annat exempel är från 2006. Då fick det engelska mineralprospekteringsföretaget Beowulf Mining tillstånd att provborra efter titan- och järnmalm på berget Ruovddevárre, trots att det ligger inne i världsarvet. Jag ringde flera ansvariga myndigheter om det olämpliga i verka för ett gigantiskt dagbrott i Laponia, men ingen brydde sig.

Vad händer med människor när de råkar ut för såna här saker? När de upplever orätt, arrogans och förtryck? Det är ett resonemang som jag återkommer till senare i den här boken. Nu ska jag ge fler exempel, hämtade ur mitt eget liv. Det finns förstås hur många liknande historier som helst från livet vid fjällkanten.

Under tre somrar i slutet av 00-talet samlade jag bilder till Blommande Laponia, en heltäckande flora som jag planerade ge ut från världsarvet. Förutom mitt jobb som frilansfotograf var jag under de här somrarna också stugvärd för Badjelánnda Laponia turism, en ekonomisk förening med Laponias samebyar som ansvarar för skötsel och drift av turiststugorna inne i nationalparken. Detta gjorde att jag fick åka helikopter till och från Darreluoppal och Stáddájåhkå där jag var stationerad en månad åt gången. Därför kunde jag ta med mig fullständig kamerautrustning, med stativ och flera olika objektiv.

Under det sista året som stugvärd dök det upp ett gyllene tillfälle för att fotografera extremt sällsynta växter i otillgängliga lägen. Artdatabanken i Uppsala skulle återbesöka ett antal växtplatser i Badjelánnda för att se om de hade påverkats sedan vetenskapen först upptäckte dem i mitten av 1900-talet. Det fanns en ledig plats i helikoptern som inventerarna lovade att jag skulle få nyttja. Jag var överlycklig! Äntligen skulle några av de svåraste knutarna lösas upp för att floran så småningom skulle kunna bli komplett. Men för att få tillstånd att landa i nationalparken var en redogörelse tvungen lämnas in till Länsstyrelsen i Norrbotten om vilka fyra personer som skulle åka med i helikoptern och eftersom jag vare sig tillhörde Artdatabankens personal eller någon sameby blev jag förbjuden att följa med. “Tor Lundberg får inte åka med i helikoptern.”
Så stod det.
Det var inte antalet landningar och lyft och den faktiska störningen av helikoptern i nationalparken som betydde något, utan vem som satt i flygmaskinen. En frilansfotograf med kraftig vurm för natur och miljö, en same utan medlemsskap i någon sameby, tillika kvikkjokksbo, hade ingenting där att göra. Nära 300 arter hann jag samla ihop innan projektet av olika orsaker tyvärr rann ut i sanden. Att jag inte fick följa med i en helikopter som likväl skulle landa och lyfta inne i nationalparken var ett av skälen.

Arbetet med floran avlöstes av ett jobb med en film om Sarek, som skulle fylla hundra år. Jag ville skildra alla tänkbara aspekter av nationalparken och bland annat visa att området är ett uråldrigt kulturlandskap och att lokalbefolkningens perspektiv nog på många sätt skiljer sig från turistens och statens. En viktig person i filmen var Axel Hamberg, som Sareks utforskare och upphovsman. Jag fick tillstånd av Sveriges radio att använda en av radiojournalisten och jokkmokksbon Nils Hövenmarks intervjuer med min morfar Rupert Eriksson, som var en av Hambergs hjälpredor. Min morfar, och inte minst mina tuordasläktingar, bidrog till att Hamberg alls kunde leva och forska i Sarek.

En bärande del i skildringen av parken var Hambergs meteorologiska observatorium på Bårddetjåhkkå dit var jag nödgad att bege mig för att filma Hambergs egenkonstruerade plåtstuga, de kvarvarande vetenskapliga instrumenten, landskapet och vyerna från stugans platå på 1830-metersnivån, men också från själva toppen 2005 meter över havet.

Hälsoskäl (en reumatisk sjukdom som bröt ut i knä- och fotleder) i kombination med en tung kamerautrustning gjorde att jag i juni 2008 ringde till Ronny Edin på Länsstyrelsens miljöenhet i Norrbotten och frågade om att få landa med helikopter på observatorieplatån. Edin kunde inte ge besked i luren, men snart anlände ett skriftligt beslut (där det märkligt nog stod att flygningen var till för en kommande bok?!).
Avslag.
Orsak: Kommersiell verksamhet är inte tillåten i nationalparken. I telefonen lät mig Edin också förstå att eftersom jag inte hade något större TV- eller filmbolag i ryggen, så kanske inte filmen skulle komma en större allmänhet till godo, vilket också var ett skäl till avslaget. Nämnas kan att filmen Sarek – urgammal hundraåring kom att visas flera gånger på SVT. Och att i samma veva som jag fick mitt avslag erhöll ett tyskt filmteam tillstånd att landa med helikopter för att filma de högexploaterade älgarna i Rapadalen.

På grund av avslaget frågade jag min son Anton om han ville följa med och hjälpa mig bära hela kamerautrustningen, tält och proviant de tre milen från Kvikkjokk upp till Bårddetjåhkå. Och det ville han!
Vi begav oss så iväg från Kvikkjokk i sakta mak. Först gick vi Kungsleden. Drack ur “Hambergs källa” – en kallkälla namngiven efter professorn – vek sedan av på leden väster om sjöarna Unna och Stuor Dahtá och vidare upp genom granurskogen till “Pårekslätten”, ett vidsträckt myr- och sjöområde i nationalparken där vi tältade och intervjuade en fjällvandrande far och dotter.
Nästa dag knegade vi oss upp mot toppen. Vi kom fram sent på kvällen och tältade på en slät iordningställd yta i stenmoraset, alldeles vid väggen av det rödmålade observatoriet. På morgonen lyste solen från molnfri himmel. Det var vindstilla och ett overkligt vackert väder. Vi gjorde en tur upp till toppen. Filmade det storslagna landskapet med alla sina spetsiga fjälltoppar. Efter ett par timmar återvände vi till Hambergs stuga.
Just innan vi var framme kom en helikopter och landade framför oss. Ur flygmaskinen strömmade euforiska människor iförda lågskor. De stapplade ivriga runt på stenfältet och fotograferade vyerna hej vilt med sina kompaktkameror, tog kort av stugan och de väderbitna instrumentställningarna.
Min irritation gick förmodligen inte att ta miste på när jag presenterade mig. Samtliga visade sig vara från den enhet på länsstyrelsen som förärat mig mitt avslag. Tjänstemännen, några nytillträdda, ville bekanta sig med Laponia och det kunde ju inte passa sig bättre att göra det i det här fina vädret, utbrast ledaren för sällskapet Jan-Olov Westerberg, tidigare chef för miljöenheten, nu chef för Naturhistoriska riksmuseet (om han nu är det fortfarande?), tillika nyutnämnd ordförande i stiftelsestyrelsen för Ájtte svenskt fjäll- och samemuseum. Med vilken rätt tog han och de andra helikopter, medan jag och Anton tvingades gå till fots?
Jag kunde inte hålla tand för tunga, utan talade milt sagt i klarspråk om vad jag tyckte om det hån jag i och med deras landning på toppen blivit utsatt för. När jag sedan bad en av chefspersonerna i sällskapet, Brita Wännström, om en intervju, skakade hon bara besvärad på huvudet. Efter max en kvart drog sällskapet iväg i helikopterrotorns kulsprutesmattrande helvetesljud.

I september samma år, alltså 2008, ansvarade jag för föreningen Naturfotografernas höstmöte som hölls i Kvikkjokk. Jag blev invald i föreningen 1991 och det här var första gången det anrika sällskapet skulle träffas i denna del av Sverige. Det bar sig inte bättre än att Jåhkågasska tjiellde hade sarvskiljning vid Tjoallta, i den södra delen av Sareks nationalpark, under en av de soliga septemberdagarna. Jag frågade de sju deltagarna om de ville bevista denna händelse. Alla utom en ville det. Vi kunde antingen välja att vandra de knappa två milen till Tjoallta eller leja helikopter och landa utanför parkgränsen för att sedan gå knappt två kilometer. Två av fotograferna gick från Kvikkjokk och resten, inklusive jag själv, flög till nationalparksgränsen för att sedan traska den sista biten upp till skiljningshagen.
Bemötandet från renskötarna i Jåhkågasska var välkomnande. Själv filmade jag mest och intervjuade några renskötare till den kommande sarekfilmen medan kollegorna fotograferade. Alla i denna sameby vet vem jag är, varifrån jag kommer och vad jag står för. Jag har också kusiner bland byns medlemmarna.

Det hela blev en lyckad begivenhet, både fotografiskt och kulturellt. Men när vi står där och fotograferar och filmar kommer en helikopter och landar bara några meter från hagen. I maskinen sitter en annan samisk filmare och hans utländska kollega. Skillnaden mellan mig och honom är att han är medlem i en sameby. Inte i den by där skiljningen äger rum, utan en grannsameby. Dennes släkt kom till jokkmokkstrakten i samband med de tvångsförflyttningar av nordsamer som svenska staten iscensatte under första delen av 1900-talet. Att min släkt i flera hundra år ägt lappskatteland i just de här trakterna, att mina förfäder funnits här sedan urminnet skapades, hade ingen som helst betydelse. Det är dagens medlemskap i samebyn som rent juridiskt gör hela skillnaden.

När en av de med mig medföljande naturfotograferna vrickade foten illa och fick åka helikopter tillbaka till Kvikkjokk hoppade också jag in i helikoptern och flög hem. Framme på helikopterplattan i Kvikkjokk mötte jag en av de större renägarna i området. Han ondgjorde sig över min helikoptertur och påpekade att jag egentligen inte hade rätt till den. Formellt, sett utifrån de regler som den svenska staten inpräntat i bland annat 1928 års fabulösa renbeteslag, hade renskötaren från grannbyn rätt. Det ger dock en rätt bitter eftersmak när en person med rötterna i Karesuando hade mage att påpeka detta faktum.

Vill tydligt klargöra att jag inte har någonting emot nordsamer. Många av mina närmaste vänner är just nordsamer 🙂

Skälet till hela denna diskussion är svensk samepolitik. Det finns ingen urfolksrätt i Sverige, utan endast en renskötselrätt, och den vilar på en politik med rasistisk grund danad för att splittra det samiska folket.

Nu kanske någon också tror att allt detta hos mig har grundat en avog inställning till renskötseln och dess utövare. Men så är det inte. Jag är för övrigt också kritisk till den nöjeskörning med skoter i renarnas kalvningsområden som blivit allt vanligare under senare år och har stor förståelse för den störning skotern ger upphov till för faunan.

Som kulturbärare inom den samiska kulturen har renskötseln och renskötarna min stora respekt och mitt starka stöd. Men jag uppskattar verkligen de gånger jag möter ödmjukhet inför det faktum att deras rätt och andra samers brist på rätt vilar på de grunder jag just beskrivit – svensk samepolitik och kolonial lagstiftning. Ödmjukhet inför att några hade tur, andra otur, i det godtycke som ledde till att staten splittrade oss. Att inse det är att kasta bort en del av det koloniala oket.

De senaste årens kamp mot gruvplaner och skogsskövling har på många sätt visat att våra intressen av intakta marker är gemensamma. Det handlar om samiska värderingar, som finns oavsett om du är upptagen i renlängden eller inte. Jag hoppas att jag i framtiden slipper betraktas som kriminell när jag färdas och utövar mitt jobb och min kultur på de marker som är vårt gemensamma arv. Att jag är det nu, kommer en dom i Gällivare tingsrätt med all sannolikhet att inom kort visa.”

Tor L. Tuorda
Ráddnávrre den 30 september 2019

Visningar: 574