Konsekvenser av Laponia med jakt på ripkycklingar och myndighetsmissbruk
on 30/09/2020

Ripkyckling i slutet av augusti.

December 1996 bildades världsarvet Laponia vilket förutom de stora nationalparkerna i Jokkmokk och Gällivare också kom att inrymma områden som inte var nationalparker men så kallade regleringsområden och naturreservat.

Jag tycker det var bra att Laponia bildades, men jag hade önskat en gränsdragning av världsarvet som följde bäckar och älvar istället för som nu där raka linjer som ingen ser i terrängen markerar var världsarvet börjar och slutar. En i högsta grad kolonial modell som kräver att gränslinjer måste huggas upp genom skogarna och gränsmarkeringar stakas eller rösas på fjällen för att gränsen ska bli tydlig.

Vidare borde samråd ha gjorts med ortsbefolkningen från närliggande byar innan bildandet, vilka skulle få behålla fri färdselrätt och möjligheter till jakt, fiske och rekreation. Som det nu är gav laponiabildandet stora negativa konsekvenser för bland andra kvikkjokksborna. Att transportera sig med skoter till Tjuoldavágge för en dags ripjakt i mars eller till Tjårokjávrre för pimpelfiske i april blev över en natt förbjudet. Det spelade ingen roll att ortsborna hade rötter i landskapet sedan 1600-talet.

Samma regler gällde för turisten som för kvikkjokksbon. Ingen hänsyn togs till exempelvis urminnes hävd eller sedvänja. Endast medlemmar i de berörda samebyarna är idag undantagna från förbudet, och så förstås statens egna tjänstemän.

Kvikkjokksbon och pensionerade naturbevakaren Sture Danielsson sökte dispens för att med skoter kunna ta sig till de jaktmarker han vuxit upp i. Där han som ung, tillsammans med sin far Börje till stor del livnärde sig på jakt och fiske. Vid stranden av Tjårokjávrre brukade far och son bo i en torvkåta som de hade byggt, eller också huserade de i någon av alla de andra kojor och timringar som andra bybor hade uppfört i området. Vid några tillfällen bodde de i min morfars koja vid Standárjåhkå. Också den inne i det nuvarande världsarvet.

Det tog länsstyrelsen, Stures forna arbetsgivare, nära tre år att komma fram till ett beslut på hans ansökan. Det blev avslag. Om han ville överklaga skulle det ske inom tre veckor.

Jag for och hälsade på Sture en kväll i maj. Han visade mig handlingen med den formellt utformade avslagsmotiveringen. Då var det knappt en vecka kvar för att få in överklagan i tid.

Jag blev så innerligt förbannad över den arrogans länsstyrelsen uppvisade. Därför hoppade jag in i bilen dagen därpå och körde till Lantmäteriet i Luleå där jag rotade en halv dag i myndighetens arkiv. Allt var på vinst och förlust. Jag visste inte vad jag skulle hitta. Hade aldrig varit där förr, men tack vare hjälpsam personal hittade jag fantastiskt nog en avvittringskarta från början av förra sekelskiftet med värdering och skattläggning av Stures ägor, vilka också mycket noggrant fanns inritade på kartan. På denna framgick tydligt att Sture Danielsson ägde en ströäng inne i världsarvet. Ett faktum som ansvariga tjänstemän på bland annat länsstyrelsen aldrig brytt sig om att undersöka.

Jag kopierade kartan och lantmätarens skattläggning. När jag kom hem skrev jag en överklagan på Stures vägnar där jag bifogade ägarbevisen för ströängen. Efter ett par veckor fick Sture ett nytt besked. Han fick dispens att framföra snöskoter i hela det aktuella området. Dispensen kunde förlängas tre år i taget. Nu är Sture tyvärr död och jag är ganska säker på att ingen av hans efterkommande “ärvt” dispensen. Paradoxalt nog råkade Sture själv ut för samma sak efter att hans far Börje Danielsson gick bort. Börje hade kvar sin jakträtt i Padjelanta nationalpark efter att parken hade bildats 1962, men endast under sin egen livstid. Rättigheten gick därefter inte över till Sture.

Myndigheterna då som nu värnade/värnar inte lokalbefolkningens möjligheter till försörjning och rekreation på de marken vi brukat under långliga tider. Trots att samtliga berörda samebyar ville att ortsbefolkningen skulle få behålla sin jakt- och fiskerätt i Padjelanta blev det inte så.

Efter att Sture fått sitt tillstånd ville också andra kvikkjokksbor få samma möjlighet. De ansökte men fick avslag. Nu var länsstyrelsens skäl till avslagen att de som ansökt om dispens inte ägde någon mark inne i världsarvet.

Myndigheterna visar en enorm arrogans och historielöshet och en total avsaknad av respekt för ortsborna vare sig de har samiska rötter eller ej.

Markerna i Tjuoldavágge, Njoatsosvágge söder om Njoatsosjåhkå, Tjårok och Vállásj blev ett så kallat regleringsområde klass A efter att Laponia hade bildats, som primärt var tänk att värna faunan inom sina gränser. Ett så kallat Tyst område där det vilda skulle få en fristad från buller.

Trots detta kan svenska jägare flyga in och landa vart som helst med lejda helikoptrar till jaktstarten den 25 augusti, när mängder av flyttfåglar fortfarande finns kvar, när björnen, älgen och renen ännu betar frenetisk i de frodiga dalgångarna Tjuoldavágge och Njoatsosvágge för att skaffa sig hull inför vintern. Då är det fritt fram för nöjesjakt på ripkycklingar med hagelgevär och ställande fågelhundar vilka torde skrämma bort allt vilt i de dalgångarna. Den fria småviltsjakten kan inte bli så mycket friare.

Från den 16 september kan främmande människor från bland annat Norge, Finland, Italien och Tyskland jaga återstoden av riporna. Ingen hänsyn tas till att nöjesjakten inkräktar för exempelvis jaktfalkens möjligheter att få sig mat. Ripor är jaktfalkens stapelföda under vintern. Inte heller bryr sig statsmakterna om andra rovdjur. Småviltsjakten, eller snarare skövlingen av det vilda, stör ofantligt mycket mer än ortsbornas egen jakt i mars. Framför allt är italienska jägare kända för att skjuta på allt som rörs.

Men när Laponias djurliv går på sparlåga, under den årstid som ortsbor av tradition jagar ripor och tjädrar som mat för sitt hushåll, då är det stopp.


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


2 Replies to “Konsekvenser av Laponia med jakt på ripkycklingar och myndighetsmissbruk”

  • Det var just detta som var målet när man skapade rasismen.
    För att kunna betrakta människor som lägre stående i Linnes skala över människoraser.
    Den “lägre stående lapska rasen” i detta fall.
    Då slapp man ta hänsyn.

    Att förstå sin historia krävs för att komma vidare.
    Frågan är bara vem som tillhör vad nu idag.
    Om vi nu ska delta i farsen.
    Det avgör om det finns kraft i kampen för rättvisa i norra Skandinavien.
    Girjasdomen gav därför kanske ökad splittring bland oss i norr.
    Samarbete är ju hotfullt för det rådande systemet.
    Hit dit franska revolutionens ideal aldrig nådde.
    Här råder ännu det Magnus Ladulås, Gustav Vasa m fl. bestämde.
    Rena vansinnet, i internationellt perspektiv.

  • Om jag blir förbannad vad ska då inte berörda ortsbor känna inför detta vansinne! Jag står bakom syftet med fredningen, dvs “Markerna i Tjuoldavágge, Njoatsosvágge söder om Njoatsosjåhkå, Tjårok och Vállásj blev ett så kallat regleringsområde klass A efter att Laponia hade bildats, som primärt var tänk att värna faunan inom sina gränser. Ett så kallat Tyst område där det vilda skulle få en fristad från buller.” , men förstår då inte hur denna nöjesjakt kan tillåtas då det borde ha stor negativ påverkan på just det som Laponia är tänkt att syfta till. Bra att du lyfter fram Jaktfalken som är en mycket viktig art att främja då den genom sin predation bidrar till att hålla ripstammen frisk och stark.



Tor L. Tuorda

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag