Elli Karin Pavval

Elli Karin Pavval. Jag träffade henne på Ájtte i höstas. På samiska hälsade hon på mig, frågade hur jag mådde och vad jag gjorde i Dálvvádis. Dálvvádis, grundnamnet för det vanligare konstruerade Jokkmokk, Jåhkåmåhkke. Jag förstod de flesta av hennes meningar, men inte alla. Svarade korthugget. I panik. Men inte den sorts panik som jag fick när andra samer med lulesamiska som modersmål pratade med mig, och förväntade sig ett snabbt svar. Elli Karin visade alltid värme och tålmodighet med dem som hade bristfälligt språk, men tyckte nog också att om man ska lära sig så måste orden flöda. Ibland med synonymerna av svåra ord, till och med helt nya lättare meningar eller om inte det hjälpte, ett viskande ord på svenska, för att få in en på banan, få en att förstå den mening Elli Karin ville förmedla. Hon var specialist på det där. Ville pusha och hjälpa. Vänlig, varm och go. Så var det alltid. På ICA, på marknaden, på museet. Överallt där man träffade henne, alltid samiska.

Sån la muv beraj


Jag har många gånger tänkt att om jag följde henne och umgicks med henne varje dag i ett halvår så skulle jag lära mig att tala språket flytande. Men det fanns inte läge för ett sådant rejält språkbad, och jag skulle hur som helst inte tordas ställa frågan om hon ville ta sig an mig på det sättet. Hon skulle nog ha gått med på det, men troligen känt sig tvingad också. I den samiska världen är släktskap viktigt och vi var släkt hon och jag. På rätt så långt håll förvisso, men det räknas ändå. Sån la muv beraj.

När jag skulle fotografera henne till en artikel i tidningen Samefolket ställde hon upp direkt. Körde bilen från Dårajávrre, drygt två mil söder om Dálvvádis, och kom till torvkåtan vid Samernas utbildningscentrum. Där kunde jag få bra bilder, där späntade hon vant björkveden för elden i arran, som hon gjort tusentals gånger i andra kåtor, på andra platser, också i Boarek norr om Huhttán där hon var född och där fotografen Anna Riwkin 1948 tog suveräna och banbrytande stillbilder av treåringen i dennes vardag till boken Elle Kari, som blev en global megasuccé.

Huhttán är inget samiskt namn


Huhttán ja, Kvikkjokk, där jag har mina rötter. I vårvintras ringde mig Elli Karin och undrade om jag visste vad Kvikkjokk hette förr. Vilket originalnamn platsen har.
– Huhttán är inget samiskt namn, sa hon bestämt.
Jag svarade att jag inte visste det och att ingen vet det idag, men att vi skulle kunna ta tillbaks namnet, som det kanske kunde ha varit innan 1659 då svenskarna kom och koloniserade också denna övre ände av Lilla Lule älv. Att vi utifrån det som särpräglar byn, som deltat och Gamájåhkå kunde sy ihop någonting mer passande och finare än ett församiskat namn på en gammal svensk smälthytta. En avkoloniserande insats, en politisk handling, där samer tar tillbaks det som gått förlorat. Vi resonerade länge om det där. Jag kände mig otroligt glad för att hon ringde och tog upp ämnet.

Elli Karin Pavval, ett proffs

Slöjdaren Katarina Spik Skum samarbetade mycket med Elli Karin, bland annat med en film i en serie filmer om samiska slöjdare från Sábme som Katarina lejt mig för att filma. Filmer som för övrigt går att beskåda på museet Ájtte. Det var samma sak där. Inga problem med någonting. Det bara flöt på alltihop, van vid kameran som hon var ända sedan barnsben. Inga omtagningar, inga stakningar eller hummanden. Ett proffs! Elli Karin berättade om sin slöjd på samiska, om tekniker och gamla föremål. Som vanligt den lugna och tydliga samiskan. Katarinas svenska översättning gick sedan lätt att få på plats i filmen.

Det var ju alltid så. Elli Karin förstod nog att hon var bland de allra sista som kunde berätta om gamla tider. Och den nära nog desperata situation som lulesamiskan befinner sig i för sin överlevnad. Elli Karin var en kulturarbetare av rang, och en barnens vän. Otaliga är de gånger som hon berättat sagor och skildringar av samiskt liv och kultur för just barnen, som tysta och andäktiga lyssnade på henne. Som också en bredare SVT-publik av barn (och vuxna) fick uppleva med serien Förr och nu med Elli Karin som finns att se på SVT Play.

Elli Karin Pavval och dokumentärfotografen Enna Riwkin Brick. Pojken nedan kan vara Lars Åke Spiik.
Fotografen Anna Riwkin visar Elli Karin boken om henne själv någon gång i slutet på 1940-talet. Okänd pojke i förgrunden, okänd fotograf. Rättigheter: Moderna museets bildbyrå, Stockholm.

Min småskrift om Elli Karin Pavval

För kring ett år sedan gav Ájtte Musei vänner ut sin sedvanliga småskrift som jag under senaste åren brukar formge. Nu blev det en småskrift om Elli Karin Pavval, med fenomenal text av Sara Aira Fjällström som under lång tid följt Elli Karin och intervjuat henne. Det var ett hedrande och roligt uppdrag, där jag fick tillgång till alla Anna Riwkins bilder på Elli Karin som ligger på Moderna museets bildbyrå i Stockholm, men där också Sara Aira Fjällström själv tagit porträttbilder på Elli Karin. Inte minst skriftens suveräna omslag! Sådana bilder får man bara om man känner en person på riktigt och att den personen ger en sin tillit. Och det märks att den tilliten fanns.

Bálggat, en central plats

Själv bidrog jag också med många bilder i småskriften. Bland annat på baksidan, med en klövjerajd jag hängde med på med Lars Åke Spik i mitten av 1990-talet. Den bilden var Elli Karin speciellt glad för. Den visar en central plats i den sameby Elli Karin föddes i, Jåhkågasska. I Bálggat. Med släta gröna gräsvallar gödslade av renar sedan långliga tider. Vid Bálgatjåhkå, där ättlingarna mjölkat renar, vaktat renar, skiljt renar, märkt renkalvar. I Vuobmegiehtje, skogsslutet, där Njoatsosvágge börjar. En vacker plats där jag bott många somrar på jobb. Dramatisk och farlig. Där ättlingarna slagit upp låvdagoahte i väntan på att glaciärbäckarna skulle gå att vada.
– Men så roligt att du fick med bilden med Lars-Åke också, sa hon till mig när hon fått ett exemplar av den första tryckningen.


Och nu är det dags igen. En rykande färsk andra upplaga har just anlänt Dálvvádis. Främsta anledningen till nytryckningen är Elli Karins bortgång. Hon begravs idag. En brutal förlust. Jag känner stor sorg
, och vanmakt.

Elli Karin Pavval, född Pirtsi, 1945-2023.

Mera på bloggen:
Hyttan den 20 maj
Mina filmer i utställning om duodje till Ajtte som fyller 30

Visits: 327

4 svar på ”Elli Karin Pavval”

  1. Jag tycker om det du skriver om fina Elli Karin. Jag är så tacksam att jag har fått träffa henne under mina åtta kurser i lulesamiska med Sara Aira Fjällström. Hon var till ovärderlig hjälp som språkstöd och hennes samiska var så mjuk
    och vacker. Jag kan sluta ögonen, höra henne och bli varm inombords.
    Jag ska försöka få tag på småskriften.

  2. Så fint att läsa det du skriver om Elle Karin. Hon var en väldigt varm och fin person som är saknad. Elle-Karin och jag lärde känna varandra lite närmare de år vi båda jobbade på sameskolan i Jokkmokk. Jag kände stor respekt för henne.Det vore roligt att läsa om henne i den småskrift som Ajtte museums vänner givit ut. Finns skriften att få tag på?

  3. Vuoinnas ráfiin
    Sov i ro
    Det är sorgligt när de är borta våra äldre
    Vi minns dem med värme
    Och saknar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *