Auktoritetstron i Sápmi

^{Kyrkan, Huhttán, Kvikkjokk.}

Förr i tiden visades en oerhörd respekt och det var ett bugande utan dess like med mössan i hand för kungar, grevar, lappfogdar, gruvfogdar, kronofogdar, bergmästare, profosser, landshövdingar, präster, lantmätare, forskare och tjänstemän från Kungliga vattenfallsstyrelsen.

Den så kallade överheten kunde göra vad den ville utan någon risk för motstånd från folket mot allt vad den hittade på. Visst kunde någon same i vredesmod slunga ifrån sig något fult ord när någon myndighetsperson tvärhastigt förbjöd denne att fiska där denne och dennes släkt alltid hade fiskat, eller renägaren som drog en ramsa när denne tvingades frakta alltför många lass silvermalm med sina dräktiga vajor i förfallotid, eller nybyggaren som svor över att måsta flytta byggnader under avvittringen, eller renskötaren som gav ifrån sig en harang av fula ord när denne blev tvingad att inte ha mer än fem getter, eller skattelandsinnehavaren som blev förbannad när denne såg de bördigaste delarna av sitt land bli kalavverkat och kultiverat till mat för kreatur, eller folk som blev halvt galna när hela dalgångar dämdes över och lavskogar skövlades, eller gråten som kom när samer tvingades klä av sig och få sitt könshår och sin hudton analyserade.

Motståndet stannade dock vid knutna nävar, svordomar och vanmäktig gråt. Allt annat var farligt. Den svenska kolonialmakten med sin överhet var för stark. Det enda som mitt folk kunde göra för att undslippa tvånget under bland annat 1600-talets silverbruk var att fly till Norge. Detsamma gjordes när skinn- eller animalieskatterna blev orimligt höga. Att fly var bästa försvar. Då stod kolonialmakten där med byxorna nere, utan transportmöjligheter, eller skatteintäkter.

Också senare var övertron på auktoriteter oerhört stark hos folket i norr, för doktorn, för landsfiskalen, för skogsbolaget eller kommunaldirektören.

Därför har naturlandskapet successivt och utan några större hörbara protester kunnat omvandlas till industriområden med storskaliga vattenkraftsutbyggnader, gruvor, kalhyggen och vindkraftsparker. Förutom att folk varit rädda, samt präglade av att överheten nog alltid har rätt, har folket blivit mutade och tystade av de arbetstillfällen exploateringarna gett dem. ”Man kan inte bita den hand som föder en”, har man ju hört.

Individer i maktposition har kunnat göra vad som helst, också berikat sig själva. Lurat till sig samiskt silver eller skogshemman eller tjänat som nyttiga idioter och låtit Vattenfall ta för sig allt vad de velat. Det blev några fjädrar i hatten för lokalpolitikern från partiledningen i Stockholm. Kanske också något välbetalt uppdrag? Ofta räckte det dock med att man kunde känna sig lojala och duktiga till fromma för riket.

Märkligt nog finns övertron för makten kvar ännu idag, men nu gäller den mest arbetstillfällena och den så kallade utvecklingen.

Men i och med nya generationer av samer och supporters växer äntligen motståndet mot maktens parasiterande av denna landsända. Och ingen behöver längre vara rädd för att rida trähästen för sin uppkäftighet eller få sitt huvud att falla för sin civila olydnad.

Grundlagarna gör motståndet möjligt. Vi kan uttrycka oss hur vi vill (nästan) och är fria att demonstrera, protestera och limma fast oss. I detta kan Sverige slå sig för bröstet.

Dock är bland andra Yttrandefrihetsgrundlagen ingenting som makten själv har hittat på som något fint för sina medborgare. Denna lag har, likväl som de andra grundlagarna, boostats fram genom decenniers kamp från förbannade medborgare.

I många andra länder dräps aktivister på löpande band vilka gör motstånd mot skogsbruk och gruvnäring, men inte här. Förvisso kan man bestraffas på andra sätt för sitt engagemang genom att få sparken eller bli svartlistad, eller få älgjakten indragen, men man slipper i alla fall bli skjuten.

Trots detta är det alldeles för få i det här landet som törs ställa sig på barrikaderna mot exempelvis det vettlösa skogsbruket, mot vindkraftsparkerna, mot ännu mera vattenkraft, mot de nya gruvor som planeras, eller mot Sveaskog. Kanske har folk det för bra, helt enkelt, att vår välfärd har handlingsförlamat människor?

Skogsstyrelsen är de som har makt att styra skogsbolagen. De kommer den 1 januari 2021 att upphöra med sina inventering av de skogsrester med hög biologisk mångfald som finns kvar, så att resterna kan skyddas som nyckelbiotoper. Istället får den ideellt driva naturvården ännu mer ansvar på sina axlar med att gratis inventera, informera och kämpa för att de här få gammelskogarna fredade. Ett ramaskri borde ljuda om detta vansinniga beslut, men alltför få bryr sig tyvärr.

Idag är de flesta medborgarna inte så rädda för överheten, de är urbaniserat naturfjärmade och helt enkelt obrydda om vad som är i görningen. Trygga med mängder av gelikar i sina konstruerade betongmiljöer. Idag knyts inga nävar i byxfickorna och inga svordomsharanger viskas. Idag är likgiltigheten, förnöjsamheten och egoismen legio. Bara man själv lever gott och kan bete sig hur helst under sin egna livstid är allting frid och fröjd. Man skiter också i hur effekterna från ens egen och andras livsföring kommer förstöra för de kommande generationerna. Även de egna barnbarnens framtid. Och deras barnbarn.

I rimlighetens namn borde det vara samma engagemang som hos franska bönder när det minsta lilla av deras verksamhet hotas. Då tippas lassvis med kogödsel utanför parlamentet. Här hotas naturen, basen för allas existens. Varför inte tippa rötslam utanför riksdagshuset? Återföra skiten från vår natur till Stockholm där den ju de facto kommer ifrån.

Jag är tacksam om du vill donera till mitt bloggande med en swish på 0702300955

Tack på förhand 🙂

Hälsningar Tor Tuorda, för närvarande i Huhttán/Kvikkjokk på jobb med snöskottning.

Visningar: 354