Stordråparen – de bästa bilderna finns bara i synminnet

Stordråparen - de bästa bilderna finns bara i synminnet

Stordråparen – de bästa bilderna finns bara i synminnet är ett kapitel i en bok jag tänkte göra. Men det blir nog ingen bok, så därför publicerar jag texten här istället. Fler kapitel kommer att publiceras här då och då. Bilderna i inlägget kommer från en septembervandring på Vállevárre för ett par år sedan. Aktuella bilder från min och PG:s tur 1989 fyller jag på med sedan, när jag hittat dem och gjort dem digitala.

En huvudlös vaja


Vi hade länge talat om att göra en tur tillsammans, Per-Gustav Walkeapää och jag. En dag i början av oktober blev den av och går vi upp till Vállenulppe knappt fyra kilometer nordväst om Kvikkjokk. PG bär min bössa, en 22 WM, och jag har med mig kameran Canon F1 och tre objektiv, bland annat den vita, tunga och ljusstarka klumpen Canon FD 300/2,8L.

I björkskogen är det mulet, småkallt och en svag sydlig vind drar genom skogen som sedan ett par veckor är helt avlövad. Vi stannar till i årddålandet och tar fram kikarna som brukligt är när landskapet öppnar sig. Ett tjugotal brunstrenar är samlade ungefär en kilometer bort. Plötsligt springer skocken uppför en ås. Bakom dem kommer en järv och allihop försvinner bakom åsen. Vi skyndar oss dit. Från åsen syns varken renarna eller järven. En skock korpar lyfter dock några hundra meter ifrån oss. Vi svänger av mot det förmodade kadavret. En huvudlös vaja ligger död mitt på fjället. Järvdräpt. Om det vittnar det typiska huvudavskiljandet. En bit bort syns resterna av en dräpt kalv, vajans kalv. Vi förundras över hur det här järvexemplaret lyckats dräpa två renar så nära varann på den släta, snöfria fjällheden. Vi stannar till en bra stund vid kadavren och låter våra ögon grundligt skanna fjällheden i kikarna. Inga djur. Vi börjar gå igen. Och omedelbart syns järven ännu en gång, otroligt nog, då den ett par hundra meter ifrån oss galopperar på fjället.

Stordråparen - de bästa bilderna finns bara i synminnet
Från Vállenulppe.

Jag skymtar järven igen!

Det börjar skymma, så vi raskar på våra steg för att hinna till kojan innan det blir mörkt, Tuorpon samebys renvaktarstuga. Framme kastar jag upp kikaren en sista gång och kikar snett bakåt. Jag skymtar järven igen! Hur är det möjligt? frågar jag mig själv.

Vi installerar oss i kojan, lagar mat och kokar kaffe. PG berättar historier om hur han och andra nordsamer kom flyttande till Kvikkjokk och Darrevuobme från Gárasavvun 1945 när han var en ung grabb. Hur de av länsstyrelsen tvingades att flytta från sina välkända fjäll och betesmarker till helt okända trakter. Hur det lågkulliga tundralandskapet vid Karesuando byttes till höga spjutiga fjäll och djupa dalar. Han berättar också om sitt livs kärlek, en tragisk historia som hämmade PG:s hela liv. Han är en trivsam och kunnig kamrat att vara ute med. I sin glans dagar hade han varit en av de främsta renskötarna i Tuorpun, arbetsam, med stor renlycka. 

Dräpt ännu en vaja

Nästa morgon ligger dimman tät. Det går inte att se längre än 20 meter. Fram mot eftermiddagen börjar det dock blåsa en sydlig vind och dimmolnen rivs sönder och ilar lågt över fjällheden. Jag beslutar mig för att göra en liten spaningstur på egen hand. Tar endast med mig kikaren och kameran med telet hängande i en rem över axeln. Knappt har jag hunnit till den lilla tjärnen som finns mitt på fjället innan jag hör korpskrik. Upp med kikaren, och visst, järven har nyss dräpt ännu en vaja en bit från sarvslaktshagen på Válles högsta punkt. Kroppen är helt intakt. Det verkar som att den endast dräpt vajan och sedan fortsatt efter ett annat djur. Tyvärr börjar det bli mörkt, så det är bara att bege sig till kojan igen och invänta gryningen.

Tänker på Groucho Marx

Innan det ljusnar är jag på samma kikarplats som dagen innan. Jag sätter mig ner och väntar. Korpar och örnar har kalas. Efter en kort stund kommer också järven ogenerat fram till kadavret och börjar bita i halsen för att få bort huvudet. Korparna lyfter och sätter sig runt slaktplatsen. Jag snör åt kammojackans huva så att jag bara har ett litet hål att se genom. Sätter på mig kammohandskarna och bär den okamofluerade kameran med sin vita lins med båda händerna bakom ryggen, för att dölja den så gott det går. Så småspringer jag framåtlutad rakt mot järv och kadaver med korta steg. En för mig helt improviserad och desperat metod, som för stunden kan vara det enda som fungerar om det ska kunna bli några bilder. Tänker på Groucho Marx. Den amerikanske komikern, född 1890, som tillsammans med sina två bröder gjorde mängder av galna filmer. Han rörde sig så här. Jag vill, så mycket det går, att inte associeras med en människa. Och det fungerar.

Går inte att springa ifatt en järv

Jag passerar korpar som sitter på under 20 meter ifrån mig, som följer mig med blicken utan att lyfta. Helt otroligt! Jag passerar också vajans kalv som helt ensam betraktar förödelsen. Kan inte låta bli att ta en bild av kalvstackarn och fortsätter framåt. Järven är helt upptagen med sitt gnagande, men jag saktar ändå in stegen och gör mig ännu lägre i kroppen för att slutligen åla mig fram med kameran i höger hand. Jag befinner mig i en liten svacka, så jag är helt osynlig för järven. Närmare och närmare.

När trettio meter återstår vilar jag kameran på armbågarna och sätter ögat mot sökaren. Det är helt vitt. Ser ingenting. Fukt från min svettiga kropp har helt immat igen sökarglaset. Jag rullar mig på sidan och tar upp en flik av skjortans nedre del för att torka sökaren, men manövern gör att järven uppmärksammar mig mig och springer bort en bit, men stannar ändå till och tittar på mig. Då får jag in den. Ställer in skärpan och tar fem exponeringar, sen får järven nog och springer iväg i riktning mot gammelkåtan vid Vallégårsså. Jag springer efter. En självklart galen idé, det går inte att springa ifatt en järv, men adrenalin och jaktlust tar överhand. 

Stordråparen - de bästa bilderna finns bara i synminnet

Älgkon jagar järven!

Dimman ligger över Válles högsta del. Jag springer genom töcknet åt samma håll jag tror järven farit. Så går det nedför och jag kommer ut ur dimman. Björkskogen och landet vid Darreädno öppnar sig. Jag springer fram till en barbacke just ovanför gammelkåtan och sätter mig ner. När svetten har hunnit torka på kroppen hör jag hur det brakar till i skogen nedanför. Det dunkar som när man slår en påk på en ihålig stock. Efter en kort stund ser jag en älgko komma springande på ungefär 300 meters avstånd. I hasorna kommer hennes kalv. Och bakom dem, järven! Jag är förskräckt. Alltså vad! Ska den ge sig på älgar nu också!? Älgarna rusar söderut, parallellt med ravinen, med järven bakom sig. Men bara en kort bit sedan får kon mod i huvudet, stannar abrupt till och snurrar runt med strukna öron. Hon är förbannad. Nu blir det ombytta roller. Älgkon jagar järven!

Slår med framklövarna

Järven gör en lov under min backe med älgkon tätt efter. Så kastar den sig upp mot en grov björk som den fort klättrar upp i. Kon går runt björken och slår med framklövarna i marken, heligt förbannad. Kalven står på sidan om och betraktar spektaklet. Järven håller sig krampaktigt kvar bland kvistarna. Efter några minuter ledsnar dock älgen och travar ner med sin kalv i björkskogen och försvinner. Järven hasar sig sakta ner baklänges och försvinner den också. Jag fick inte en enda bild av det som utspelats. Avståndet var för långt och jag kunde omöjligen närma mig skådespelet utan att skrämma djuren.

Kvar i min minnesbank

En mer aktiv, chansartad och spännande kamerajakt har jag i alla fall aldrig upplevt, men mitt byte kunde ha blivit mycket bättre. Bara en av de fem exponeringarna blev skarp. Men den är ändå för urschlig för att alls publicera här. Den bästa stillbilden, när järven i panik klättrar upp i björken med den vansinniga älgkon bakom sig, finns inte annat än i mitt huvud. De bästa bilderna finns bara i synminnet. Denna händelse gjorde att jag med tiden också började filma. Tänk om jag hade haft en filmkamera på stativ med mig istället…

.

Du får gärna stödja fler publiceringar på bloggen! Swisha ett valfritt belopp till 0702300955
Stort tack på förhand 💚

.

Läs artikel från SLU om att järven generellt sett är en medelmåttig renjägare som är beroende av djup snö och skare för att lyckas i sin jakt, typ.

Ännu en misslyckad kamerajakt på denna blogg

#kvikkjokk #järv #älg #jakt #predator #renar #tuorpun #vállevárre #jakt #slakt

Visningar: 96

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *