Lars Erik Sandström. I över ett år har denna text vilat. Nu lagom till jul friserar jag till och publicerar den. God Jul önskas alla sandströmmare 🎅🏼
Jag for till Piteå för att göra segelbåten Mira klar för transport. Lastbilen var bokad till 08.15 i torsdags, så dagen innan tänkte jag ta bort presseningen och skruva lös den enorma Sprayhood som den förre ägaren själv hade plastat. Båten skulle bli för hög annars för att rymmas under ledningar och broar. Jag skulle sova över hos Lars Erik och Marianne Sandström, som jag installerade mig hos direkt jag anlände. Pratade med den gamle bonden, som funderat mycket på det äventyr jag var på gång att genomföra.
Lars Erik ansåg inte att Mira skulle kunna gå att lasta med kran eftersom hon sjunkit ner så i marken. Att metallen i båtens trailerkonstruktion skulle ta för mycket stryk och att trailerns stöttor i kylan kunde bli sköra och gå av på den odämpade lastbilstrailern. Jag köpte hans resonemang. Transporten skulle bli till våren istället. Nu fanns tid över till att prata. Och prata gjorde vi. Om centraliseringen, EU-regler för jordbruket, annan politik som missgynnar oss i norr, om hans farfar Johan som köpte hemmanet på Nötön, hans lumpartid i Kiruna i slutet på 1950-talet och mycket mer.
Jag gick och lade mig och fick med mig kvällslektyr: Mitt liv som jaktpolis, av Sture Göransson. Sov gott, som jag alltid gjort hos denna familj där jag vistats så mycket i mina tonår.
På morgonen fortsatte samtalen. Bland annat om fiske och Karl-Axel Stenberg med rötter från Mellerstön. En mycket sympatisk man som bodde granne med oss på Klövergatan på Djupviken. Jag fick följa med Karl-Axel en gång för at vittja storryssjor. Tyvärr blev det inte så mycket fisk, däremot en kut som hade drunknat i ryssjan. Jag tog morrhåren från sälungen. Tänkte att de vore fina att ha för min kusin Bengt som band flugor.
När vi pratade på som bäst kom en äldre herre vandrande upp mot farstudörren och in kom Kjell Enlund. Samma man som figurerar på min far Lennarts fotografi taget för 51 år sedan när jag under en harjakt som 12-åring står mellan farbröderna och håller i en hagelspruta. Här träffas vi igen. Makalöst!
Marianne tog bilden av oss tre gubbar. Det är fascinerande att sitta vid ett bord och prata och skratta så obehindrat med tre fullständigt kristallklara 80-åringar.
Nedan har jag klippt ut ett avsnitt från ett kapitel i en bok som jag planerar ge ut någon gång:
”När jag var 13 år dog min far i cancer endast 33 år gammal, och lämnade förutom mig och min mor också min fyra år yngre bror efter sig. Jag tappade fotfästet, härjade runt. Min stackars mor stod handfallen, men som tur var förbarmade sig en av pappas goda vänner över mig. En hundförande polis som dessutom var bonde. När pappa visste att han inte skulle klara av sin cancer frågade han sin vän Lars Erik Sandström:
– Kan du ta hand om en Tor?
Och det kunde och det gjorde han. Jag är för evigt tacksam till Lars Erik och hans fru Marianne. Utan dem hade jag nog dekat ner mig idag, eller värre.
Sandströmmarnas hemvist är än idag Nötön en dryg halvmil fågelvägen från Djupviken där jag bodde med min familj. Hos Lars Erik och Marianne fick jag lära mig allt om en småbondes liv, som att köra traktor, hässja, slipa liar, hugga timmer och handmjölka.
Lars Erik hade bara gott att säga om renar.
– Renarna gör ju att det växer bättre, berättade han. Jag har då aldrig haft några problem med dem.
Renskötande samer brukade om vintrarna komma till familjens skog på Nötön. Under tonåren brukade han besöka renskötarna. Sitta vid deras eld och följa med med på skidorna när de skidrade kantspåret till renhjorden som grävde efter lav.
Kontrasten är enorm mot de åsikter och det hat som jag fått höra senare i livet, från andra bönder i Norrbottens kust- och inland. Jag anade att det låg andra saker och pyrde bakom deras bistra ord än de skogsskador de beskyllde renarna för. Vid några tillfällen talade jag med Lars Eriks far Algot om hans erfarenheter av de samer som kom flyttande till Nötön i gamla tider. De var vänner som han umgicks och bytte varor med när de kom. Ibland fick de bo i familjens bagarstugan.”
Ett annat avsnitt från min planerade bok associeras till profilbilden till detta inlägg:
”En dag i oktober med fem centimeters snö på marken fick jag själv bära min fars Merkel 8. Jag var 14 år. Lars Erik Sandström hade anvisat mig ett generalpass på Nötön där jag med stor spänning lyssnade på finnstövaren Spanas drev. Jag hörde hur drevet buktade och hoppades att haren skulle komma till mig. Mitt pass var strategiskt beläget mitt på en slingrig skogsväg. Lars Erik visste nog vad han gjorde då han ställde mig där. Hundskallet kom allt närmare. Taktfast, med några frustrerade ylanden då och då från finnstövaren.
Så dök haren upp över ett krön. Den hoppade i beskedlig takt rakt emot mig. Jag lyfte bössan mot axeln och väntade tills avståndet var kring 20 meter, som jag hade blivit instruerad. Tryckte av höger pipa med våldsam rekyl och haren tumlade runt och dog. Överlycklig och stolt sprang jag fort fram och greppade bytet i bakbenen. Jag fortsatte springa till den plats där jag visste att Lars Erik hade sitt pass. Men istället för beröm fick jag en mild utskällning.
– Who i hellwhitte jär dö! utbrast han.
Spana skulle ju själv ha fått ett tydligt avslut på sitt drev. Jag skulle absolut inte ha flyttat haren från skottplatsen. Speciellt viktigt när det handlade om ungtikens allra första hare. I efterhand berättade Lars Erik dock historien för alla som ville höra.
– Whålpen stjeut onda whålpen!
Alla skrattade. Ja så var det. Valpen sköt för valpen. Det var Spanas första jakt och mitt första matnyttiga byte.
På Nötön blev det många fler jakter, också efter sjöfågel, tillsammans med både med Lars Erik och hans bror Kjell. Jag blev en rätt så duktig flyktskytt och tog ur, plockade, flådde och svedde alltid fåglarna själv. Min mor var lyrisk över all denna mat som hon tillredde i ugn och ofta tillagade i ugn och serverade med kokt potatis och svartvinbärsgelé. Men det var bara på Nötön som jag jagade med hagelgevär, och mest i min ungdom. I Kvikkjokk betraktades dylika tingestar knappt som vapen. Här var det kula som gällde för jägarna.”
Nedan har jag dokumenterat litegrann från Lars Eriks 50-årskalas i september 1989 som hölls i Stömlidastugan. Med på bild är också Anna, Lars Eriks och Mariannes dotter, med sin man Staffan, men också åldringen Algot, broder Kjell och systrarna Carin, Siv och (har glömt namnet på den tredje).
En hästsesssion som sambo Åsa, mina barn Anton och Elina hängde med på. Märkligt att jag inte tog bättre bilder?
Visningar: 159
