Skidtur med björnfokus

Lastade ryggsäcken med pressenning, snören, yxa, liggunderlag och en hopfällbar stol. Jag tänkte leta upp ett tjädervin, en plats där tjädrarna spelar, som jag fått höra talas om. Hade tänkt bygga ett gömsle på en strategisk punkt vid vinet och där invänta tjädrarna för att filma spelet och ta stillbilder.

Solen var på väg att försvinna bakom skogshorisonten. På väg till den förmodade spelplatsen uppenbarade sig färska spår av rävar och något större djur som gått fram och tillbaka i samma spår så mycket att traden blivit isig. Och så var det lite smutsigt, som av jord. Jag anade att det var björn, och efter att jag skidrat ett tjugotal meter till såg jag tydliga spår efter ramarna. Jag fortsatte efter traden och fick se hur björnen gjort en sväng ut på en myr. Den hade inte sjunkit ner så mycket för under den lösare ytsnön bar det bra.

Efter ytterligare en bit såg jag en renhud som var prydligt ihopvikt. Ett stycke från huden syntes hornen från en krossad renskalle och bakom den ett runt hål rakt ner i marken. Jag var endast ett par meter ifrån när en björnskalle sakta fyllde hålet och tittade ut på mig. Jag vek sakta av och begav mig bort från idet, pratade lugnt, jojkade. Stannade cirka 30 meter bort och vände mig om. Där står björnen på bakbenen i idet och anvarar mig noggrant. För att dokumentera händelsen tar jag upp kameran. Med den påmonterade 28 millimetersgluggen blir det inga bra bilder, mest bara ett minne. Men batteriet är slut och kameran stendöd. Jag skidrar iväg något modstulen och vänder mig om en sista gång. Då har björnen krypt in i idet igen.

Idag blev det skidor på igen och en lättsam skidtur på ett myrstråk i mina skidspår från igår. Så upp i skogen och snart ligger idet kring 25 meter bort. Ställer ner stativet i snön. Skjuter in kameran i snabbfästet med påsatt 200-objektiv. Nivellerar. Ställer in skärpan. Väntar. Pratar, småvisslar och prasslar med papper. Idet verkar vara tomt. Funderar om jag skrämde björnen tidigare. Att den har bytt viloplats? Slår på videofunktionen på min Lumix GH4 och skidrar fram till idet. Inne i hålet ser jag att det rörs någonting. Får för mig att det är ungar. Pulsen höjs. Var är honan? Far fort tillbaks till kameran och flyttar mig tio meter längre bort. Efter en bra stund skymtar en björnunge i öppningen. Den är nyfiken och sträcker på sig när jag visslar svagt. Filmar och tar ett par stillisar. Ungen försvinner ner i idet igen och jag beger mig av från platsen. Vill inte störa mera, eller fresta lyckan. Vet inte om honan blivit skrämd av att jag kom i det hemskt skrapiga föret eller om hon är ute på jakt. Det är inte så lyckat om hon kommer tillbaks när jag står där och får för sig att jag hotar ungen. Förvisso hade hon enkelt kunnat dräpa mig flera gånger om dagen innan. Jag hade aldrig haft en chans att hinna undan.

Denna händelse bekräftar det jag från tidiga barnaår fått höra att björnar inte alls är farliga, utom vid mycket speciella tillfällen när de är tillsammans med sina ungar, vid nydräpta kadaver och förstås om de är skadskjutna. Jag har mött björnar på nära håll också tidigare och aldrig känt mig det minsta hotad. Min morbror Mauritz stod för de flesta berättelserna om hur han och hans far och framför allt farfar mött björnar och jagat dem med Mausern och med spjut se tidigare inlägg i ämnet.

Saken är den att jag heller aldrig hört talas om att någon blivit attackerad av björnar på vårvintern. Hur många människor har inte under historiens gång varit med om samma sak som vad jag var med om idag, när de varit på skidturer på skaren och jagat tjäder på tjädervin med gevär eller pilbåge?

Visningar: 19