Prenumerera på Samefolket

Prenumerera på Samefolket! Jag vill slå ett slag för tidningen Samefolket. Och samtidigt hylla min sambo. Det här riskerar alltså att bli en blandning av privat och professionellt. För nu när jag själv är anställd i Stiftelsen Samefolkets digitaliseringsprojekt har jag fått bättre insikt och sett på när håll vilket jobb den människa jag levt i mer än 25 år faktiskt gör. Vilken planering det kräver, vilken multitasking och vilken stresstålighet.

Lokalredaktör 1997

Jag kommer så väl ihåg när jag första gången kom i kontakt med Åsa. Det var vintern 1997. Då jobbade hon som ny lokalredaktör på Norrbottens-Kuriren i Jokkmokk. Detta efter att den tidigare redaktören gått i pension. Jag var då gruppledare för Miljöpartiet de gröna i Jokkmokks kommun och jag och den politiska oppositionen i fullmäktige blev lyriska av Åsas rappa texter i Norrbottens-Kuriren. En murvel som avverkat universitetsstudier i journalistik, i lilla Jokkmokk. Jag blev imponerad på en gång.

Senare tog jag mod till mig och frågade henne om vi inte kunde göra en grej tillsammans åt Kuriren med mig som flilansfotograf. Det blev inget reportage (det blev så småningom en familj). Nästa gång frågade jag om hon ville följa med till en riktigt fin skog som ganska nyligt hade blivit skyddad. Det ville hon. När jag lärde känna henne bättre märkte jag att vi delade både värderingar och humor, och sen blev det som det blev.

Anrik urfolkspublikation

Nu har vi har alltså samma arbetsgivare, Åsa och jag (och jag vet att hon vill understryka att hon inte var inblandad i att anställa mig, utan kanske snarare höjde en viss varningsflagg för att jag inte alltid har så god struktur och i perioder har så starkt behov av att vara ute i skogen att jag riskerar att få spader på ett kontor). Och efter allt jag har sett av Samefolket under arbetet i arkivet, av både gamla och nyare utgåvor, så vill jag verkligen slå ett slag för denna anrika och fantastiska urfolkspublikation, som getts ut oavbrutet allt sedan 1918.

Ruskigt språksäker penna

Idag skulle jag nog säga att tidningen är mer välskriven och mer vällayoutad än någonsin. Åsa själv har en stilistiskt driven och rusktigt språksäker penna, men också tidningens trogna och duktiga frilansare bidrar med mycket kvalitet.

Tidningen är fint formgiven av Margaretha Wixner och rymmer aktualiteter från nästan hela Sábme, även om den svenska sidan så klart dominerar. Jag vet också att Åsa skulle önska en deltidsredaktör i Syd-Sábme för att få med mer material därifrån.

Snudd på allt som kan härledas till samiskt liv och leverne går att hitta i Samefolket, och vill du förkovra dig i något av de samiska språken, finns alltid flera artiklar på samiska i varje tidningsnummer. På webben finns översättningar, eller oftast egentligen originaltexterna, på svenska.