Öringsmodeller i barndomens vatten

Öringsmodeller i barndomens vatten

Två öringsmodeller i barndomens vatten, eller agga* som vi kallar den bästa platsen. Den ena öringen mörk med färre prickar och den andra ljusare, gulaaktig, med fler prickar. Den mörkare, mindre, kan vara bäcköring och den större insjööring. Sedan finns det också en ljusare öringstyp också i denna övre del av Lilla Lule älv som påminner om lax, och faktiskt kallas lax av den äldre byabefolkningen. Dock har också denna svarta prickar både ovanför mittlinjen, på ryggen, och nedanför, på buken. Laxen är blank och har sina fläckar på ryggsidan.

Här stannade vi alltid till jag och faderskapet Lennart. En gång var morfar Rupert med, och flera gånger har jag varit här med bästa kusinen Bengt. Han var en enorm fisteentusiast som lärde mig mycket och vart fisken brukar stå och hur man ska veva in Mepps 3-spinnaren.
– Inget bete far fram genom vattnet som en robot, brukade han säga. Det gäller att locka dem att hugga och det gör man bäst genom att variera spinnarens fart!
Bengt lärde mig också att det inte finns någonting som heter laxöring. Laxen är en fiskart och öringen en annan. Dock kallar uppåtborna öringen för börsting. Det är den benämningen för öring som jag har vuxit upp med.

Jag var sex år när jag var här första gången i moln av mygg. Hade en kapslad röd aburulle och ett ljust tvådelat kastspö. Jag kommer ihåg som igår att linan ofta tjorvade och att spinnaren sällan flög ut mer än tio meter hur än man tog i. Jag kastade flera gånger, men fick ingenting. Faderskapet ägnade mest tid åt att fixa till mina tjorv och att instruera mig, men han fick ändå en rätt så stor gulaktig prickig fisk.

Så vacker den var. Kände sorg över att fisken slogs ihjäl. Men det var så jag präglades. Fiska gör man för att få mat. Det är inte någon sport i det, som med catch-and-release-fisket som jag har så svårt med. Först drilla och plåga fisken och sedan släppa tillbaks den. Och inte alla tar i fisken med blöta fingar, vilket enligt Bengt kunde skada fiskens känsliga slemlager och ge den dödliga svampsjukdomar.

Visserligen kom det att bli roligt att kunna läsa vattnet och pricka rätt där man anar öringen eller rödingen står, och så lyckas få fisken att hugga. Men det var ändå en viss sorg över att dräpa djuret. Och så är det än idag.

Det var många år sedan jag kastade med spinnare på denna paradisiskt vackra plats senast. I barndomens vatten. Tror inte många längre känner till den för det fanns inga tillplattade ytor. Inga fotspår. Skönt i den här exploateringstiderna och ökningen av bosättare och turister i Kvikkjokk. Att någonting ändå kan få förbli vara vid det gamla.

.

*agga – låneord från lulesamiskans oagge som betyder bakström, bakvatten, där det ofta är djupare än älven eller bäcken i övrigt. Där det inte strömmar så hårt och där det till och med kan vara helt lugnt för fisken att vila sig eller vänta på byten.

Mer i ämnet på denna blogg: Fiske med barn

Visningar: 94

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *