Samisk by i Gállok 1722

Ovanstående utdrag är från Födelse- och dopboken i Riksarkivet. Tog hjälp av släktforskaren Agneta Silversparf för att tyda den i Hyttan (Kvikkjokk) boende kyrkoherde Alstadius text. Vissa delar är dock oläsliga:

föräldrar Anders Andersson Swart i Partjaur och Jockmock , hu Segri Påhlsdotter
Christnat den 13 sept ytterst wid –allaträsk, svårtytt…. , då ifr 3 personer i deras by …
Dopvittnen Petrus Alstadius, Christina Groth, Nills Andersson Swart, hu Gunilla Påhlsdotter, Lars Larsson, pig. Maria Jönsdotter

Det kan stå att Anders Andersson Swart (eller Svart som namnet stavas i Hultblads avhandling) bodde i Jockmock (gamla stavningen) och Parkijaur.

Vidare: Christnat den 13 sept ytterst wid Skalkaträsk (sjön Skálkká), då ifr 3 personer i deras by… (är inte kapabel till att läsa resten, kanske någon annan kan?).

1722 fanns ingen folkbokförd boplats i Parkijaur. För övrigt var samiska visten inte så spännande för svenska myndigheter att dokumentera. Det var snudd på omöjligt för fogdar och präster att känna till dem alla. Allra helst när många av dem bestod av tältkåtor som fraktades mellan mängder av mjölkvallar och betesområden av de samiska nomader som bedrev intensiv renskötsel. De byar och boplatser som bokfördes bestod uteslutande av nybyggesanläggningar med stugor, ladugårdar och bodar av äktsvensk modell. Det var också politiskt viktigt att uppmärksamma hur nybyggenas generösa villkor för att att odla och bedriva kreatursskötsel utvecklades. 15, 20 eller 30 års skattefrihet och frihet från att skrivas ut som soldat. Vid samiska visten bedrevs jakt, fiske och renskötsel och det var tämligen ointressanta näringsfång för den svenska statsmakten.

Ytterst vid Skalkaträsk kan betyda stranden av nuvarande Björkholmen. Nybyggaren som fanns där hade troligen koloniserat och nyodlat själva Suollu, ön Björkholmen, som senare också gav namn åt byn på fastlandet. Prästen förrättade troligen kristnandet nere vid sjön, vid roddleden. Här hade prästen Petrus Alstadius med fru Christina Groth passerat många gånger, rodda av samer i samiska sydda båtar. Prästparet tyckte nog inte det var mödan värt att gå de tre kilometrarna till deras by, vilken torde ha legat vid Gállokjávrre. Därför torde han ha befallt Anders Andersson Svart och hans hustru Segri Påhlsdotter att bära ned den nyfödde sonen Anders till stranden av Skálkká istället för att där döpas i vittne av följet som bestod av Nils Andersson Svart (farbroder till pappan), dennes hustru Gunilla Påhlsdotter (nybyggaren i Randijaurs renskötare), renskötaren/fiskaren/jägaren Lars Larsson och pigan Maria Jönsdotter. Alla med sina huvudvisten i Gállok.

Petrus Alstadius skrev Partjaur i sin dopberättelse. Det var inte så noga. Att ett dop förrättats ute i det fria under denna tid torde ha varit ganska ovanligt. Men med samer funkade det tydligen. Naturfolket.

Byn Gállok bör förutom de två timmerkåtor jag hittade också bestått av många andra samiska byggnader. Vid den östra timringen fann jag en vag fyrkantig förhöjning som var kraftigt övermossad, vilket kan ha varit en ájtte – förrådsbod (se bild nedan). Spåren av de torkbyggnader och förrådsställningar som bör ha funnits på platsen har försvunnit. Även lämningar av stolpbodar. På skattelandets östra del finns dock viken Njallaluokta i sjön Ráddnávrre. Njalla är namnet på en bod byggd cirka tre meter upp på en stam av en torrfura.

Visningar: 24