Etikettarkiv: sami

Manifesterar 1928, vem är han?

Denne man från Jokkmokk fotograferades av de svenska rasisterna 1929. Bilden finns arkiverad på det Rasbiologiska institutet i Uppsala under samlingen ”Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1925-1929”, Ark 10, bild nummer 7277.

Jokkmokkssamen ser stint rakt in i kameran. Antar att han är bofast fiskare, jägare, växelbrukare, timmerhuggare, bärare och/eller rendräng. Kanske han själv äger några renar, men inte tillräckligt många för att den svenska staten via Lappfogden tyckte att han var nog mycket äkta same. Enligt staten skulle riktiga samer leva uteslutande av och med renar. Helst skulle de vara till fjälls om somrarna. Alla samer som inte fyllde dessa villkor fick inte vara kvar i lappbyarna och förlorade sina lagliga möjligheter och rättigheter att leva som samer.

Bilden är tagen 1929, året efter att Sveriges riksdag beslutat att den rasistiska och koloniala renbeteslagen* skulle gälla. En lag som gjorde att kring 80 % av alla samer kastades ut ur lappbyarna.

Är det månne därför som denna man manifesterar övergreppet med en sliehppa just med det fabulösa årtalet 1928?

Vem är han?

*Denna lag gäller fortfarande, men nu heter det samebyar.

100-årsfirande av samernas första landsmöte i Trondheim

Nu, på samernas nationaldag, börjar 100-årsfirandet av det första gemensamma samiska landsmötet som hölls i Tråante/Trondheim den 6 februari 1917.
Sambo Åsa är där för att bevaka jubileet för tidningen Samefolket. Till hjälp för att mata ut fylliga och rappa Instagram, med mera, har hon Henrik Blind. Finns nog ingen lämpligare person för att fylla den uppgiften 🙂

Samefolket på Instagram.
Läs om pionjären Elsa Laula.

Program för landsdagarna i Tråante 5-12 februari hittar ni här.

Tänker tillbaks på 2014 då jag och familjen besökte Tråante, Trondheim. Då stod den mäktiga katedralen i fokus.

En kulturell tillbakablick

Letade bilder från november och då kom jag över denna 🙂Harriet och HenrikÅret var 2010. Jag hade uppdrag att göra en broschyr till årsredovisningen  för kultur- och fritidsnämnden. Kulturchefen i Jokkmokk, Harriet Nordlund och nämndens miljöpartistiske ordförande Henrik Blind, håller varandra kärleksfullt i händerna när de glatt går genom tallåkern i närheten av Östansjö. I formgivningens slutfas behövde jag en bild av dem båda. Det var skymning och murrigt ljus, men funkade ändå. Reflekterar först nu över att det kan vara den första gången som en kommunal nämnd varit styrd av samer.

Utrotade samiska avtryck minskar kulturlandskapets dignitet

Fallen barktäkttallSpår av samer. I alla naturskogar i Sábme, dvs. skogar som aldrig kalavverkats, finns spår efter samisk barktäkt. På unga tallar skar samerna ut barken med en hornkniv och den ljusa innerbarken togs tillvara och grillades över elden eller användes till soppor, med mera. Barken togs framför allt i juni månad när träden savade. Trots att ingen längre använder sig av detta bruk heter juni fortfarande biehtsemánno på lulesamiska, tallmånaden.

Barktäkterna är i skogslandet de tydligaste spåren efter den gamla samiska kulturen. Barken på bildens fallna torrfura bör ha skurits ut för mer än 500 år sedan.
Barn på gammal tallågaI övrigt är de samiska spåren till övervägande del utrotade av det moderna skogsbruket och tallarna med barktäkterna har förpassats till massavedstravarna och blivit kokta till dasspapper.  På enstaka stubbar kan dock ett fåtal barktäkter finnas kvar på plantagerna.
Stubbe med barktäktFörvisso finns andra spår efter samer i skogslandet, som runda eller rektangulära härdar (árran) som kringgärdat den eld vilken värmt folket i tältkåtorna. Tyvärr är dessa spår ofta också utplånade av skogsbrukets plöjningar, markberedningar och körskador på tallåkrarna/plantagerna.

Med en fortfarande hysterisk takt på skogsavverkningar och andra exploateringar förstörs spåren efter samisk kultur på löpande band. Därmed kommer processerna för att hävda samisk rätt till land och vatten fortsatt att komma öka i domstolarna. Sverige är onekligen en aggressiv och styvnackad kolonialmakt…

Sista skolavslutningen på Sameskolan

Astrids examen från SameskolanNadja och AstridAstrids sju år, 14 terminer, har rasslat förbi fortare än vad man har kunnat förstå. Nu är den trygga tillvaron på Sameskolan förbi. Nu väntar sjuan på Östra skolan, en ny tillvaro, en ny ålder (dotra blir 13 den 1 september) och nya kompisar. Man bävar en aning.

Tack Astrids alla fantastiska duktiga lärare på Sameskolan, fritidslärarna inte minst, för alla de här åren, Katarina, Helena, Johanna, Petra, Linnea, Sara, Britt-Inger, Irene, Anna, Angelica, Noomi, Maggan, Carina, Hanne-Sofie, Sunna, Marja, mfl.

Sist men inte minst väldigt många tack till Göran, världens bästa kock, som jag kommer att skildra på denna blogg till hösten.

Nordenskiöldsloppets uppladdning

Skidspår NordenskiöldsloppetDet var verkligen inga optimala förhållande för världens längsta organiserade skidtävling, Nordenskiöldsloppet, när det gick av stapeln 1884. Och det är samma sak nu, när långloppet har återuppstått. Snön är blöt, det är vatten på isarna och genomslag på sidan om spåren. Men det finns spår i alla fall. Det gjorde det inte för 132 år sedan.

I Jokkmokk är det betydligt mer folk än vad det brukar vara. Bilar från Österrike, Tyskland, Norge mfl. blandas med små iögonfallande bilar som ägs av loppets sponsor. En skidåkare på väg till sitt hotell går med skidorna i ett fodral på ryggen. Jag ropar på honom, men han lyssnar på musik som smått läcker ut genom hörlurarna och är inne i sin egen värld .
Gående skidåkarePå målplatsen sitter Anna Karin i Läntas kåta och planerar sin försäljning. Hon kommer vara på plats, säger hon, ända till den siste åkaren gått i mål imorgon.
Anna Karin LäntaJag ser banchefen Tynell med luren vid örat. Bakom honom testar tre åkare skidspåren med kraftfulla stavtag. Molnen över Talvatisberget har skingrats. De -3 grader i natt som SMHI utlovat verkar bli sanna. Då blir det så mycket lättare för åkarna och spåren håller bättre.
Jonas Hägg från Trollhättan är en av deltagarna. Han åker inte elit-klassen, berättar han, men är ändå taggad över det som komma skall.
Jonas Hägg, TrollhättanPå startplatsen i Purkijaur hjälper volontärer från ett flyktingboende till med bordbärning för en ljudmixer.
Flyktingungdomar som volontärerEn elmotor surrar 200 meter bort från startfållan. Den fyller en gigantisk portal med luft, så att sponsorn logga blir väl synlig. Det har blivit stort det här. 390 anmälda åkare, och det första året. Vad månde det bliva?
Startsträcka NordenskiöldsloppetI och med uppvärmningen är det dock behövligt att flytta evenemanget en månad tidigare. Då är det säkrare att originalsträckningen kan följas efter sjöarna med start i Purkijaur, till Kvikkjokk, runda Krutholmen och så tillbaks till Purkijaur igen.

Jag åker 05.15 från Jokkmokk. Starten går 06.00. Hoppas förutom plåtningen också hinna göra några korta intervjuer till tidningen Samefolket 🙂

Skidbedrift med tjurvedsskidor och vargspjut

"Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström." (i blyerts på baksidan av kopian) Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa
”Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström.” (i blyerts på baksidan av kopian)
Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa

Just innan skidturen på grönlandsisen 1883. Jokkmokkssamerna Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa. Jag har sett denna bild många gånger förut, men aldrig analyserat den som nu.

Bägge två har korta och för den tiden rätt smala skidor. Mest troligt är de hemmagjorda av biŋál (lulesamiska), hård tjärved från tall eller gran. Såna skidor användes om det var skare. Vanliga björkskidor hade slitits sönder bara efter några mil, men de här herrarna hade 46 att tillryggalägga. Men de visste de inte då de stod uppställda för fotografering inför starten. De åkte in i det okända.

Pavva Lasse står närmast kameran. Min vän Roland Jatko har i en kommentar till detta inlägg konstaterat att Pavva Lasses vänstra skidspets är avbruten. Biŋál-skidor är hårda och sköra när de är torra. Troligen har skadan uppkommit under resan. Inte roligt att starta med en sån skida…

Bindningarna är vad de var vana vid. Enkla ölor, tåremmar, runt skorna. Skorna ser ut att vara av skohö (starr) välstoppade nuvtaga, bällingskor gjorda av hårbeklädda skinn från renens underben.

De båda männen är också utrustade med hattar. Högsta mode vid denna tid, har jag kunnat konstatera på en mängd bilder av lulesamer som finns bevarade. De är klädda i kolt. Vad de har på benen är svårt att avgöra. De har också varsin liten vuossa, ryggsäck, mest troligt gjord i renskinn och bär någon typ av solglasögon för att skydda ögonen för det totalvita landskap som väntar de kommande 57 timmarna.

Vad Pavva Lasse har för vitt bröstet vet jag inte. Roland trodde vidare att detta var en skada på själva glasplåten, och den verkar vara den mest sannolika förklaringen.

Det smått otroliga med hela utrustningen är att skidåkarna verkar ha varsitt vargspjut i sina högra händer, vilken tjänar som en andra stav. Troligen har de med sig detta vapen för att kunna freda sig mot eventuella isbjörnar. Ett regelrätt björnspjut hade varit alldeles för stort och klumpigt att ta med sig. Annars var dessa renskötare och jägare vana vid att åka skidor med bara en stav. Detta har alltid förbryllat mig när jag sett denna bild. Varför två stavar? Men som sagt, den andra staven är nog ett spjut.

Pavva Lasse verkar för övrigt ha en övernaturligt rak och smal vänsterstav. Kan det vara en issond, stativ för något instrument, eller dylikt, gjord i metall?

Om Pavva Lasse Tuorda hade en eller två stavar när han åkte Nordenskiöldsloppet, vet jag inte. Jag är tacksam för svar på den frågan och synpunkter i övrigt.

Den som vill fördjupa sig mer om historiken kring loppet som startar klockan 06.00 i Purkijaur imorgon, kan göra det på Nordenskiöldsloppets hemsida.

Inlägget redigerat den 9 april. Imorgon dokumenterar jag starten på denna historiska händelse med stillbilder och film. Tack till försående kollega på ungdomsboendet som numera är min vanliga arbetsplats, som tar öve ett par timmar så jag kan fara till Purkijaur.

Museum reducerar samisk existens

Besökte Härjedalens fjällmuseum igår. Fenomenala fotoutställningar av Ingemar Lind och Mats Ricklund, fina utställningslokaler, trevlig personal och gott kaffe.
Men utställningen var tyvärr en besvikelse. Svenska folkdräkter, spinnrockar, hästgrejer, smörtinor…Smörtinor…bakattiraljer och en fullskalig modell av en handelsman sittande vid sitt skrivbord.
HandelsmanCirka 90% av utställningens skildrar bondekulturen som den såg ut förr i tiden i de mer agrara delarna av  Sverige. Romantiskt.
Kor i lagårdUtställd är också en pilbåge av europeiskt snitt, vilken kan ge falska associationer. Dessutom visas en tidslinje där den oinvigde lätt kan få för sig att samerna inte funnits och jagat i området innan 800-talet.
Pilbåge, randomSamisk jakttid...?!Det är samerna som gjort sig kända som framstående bågmakare och bågjägare. Om detta historiska faktum finns inte en rad att läsa. Dock presenteras ett axplock av områdets  samiska kultur i ett rum längst in i museet. Pliktskyldigt, liksom. Det är som om museet vill förminska samernas långa närvaro i de härjedalska markerna. Som om kolonialpolitik styrt utformningen, inte historiska fakta. Inte så underligt kanske när museet stod klart 1999, när Härjedalsmålet rasade som värst.
Samiska rummetFör en sábme norrifrån hade det varit intressant att fördjupa sig i det den sydligaste samiska kulturen, men även om de samtida  markägarkonflikterna. Det känns surt att betala 150 kronor i inträde för att beskåda ännu ett förminskande av den samiska kulturen.

(Bilderna tagna med mobilkamera…)

Pavva Lasse Tuordas timmerstuga


År 1883 segrade Pavva-Lasse
Tuorda i Nordenskiöldsloppet. Min morfar Rupert Eriksson berättade i en radiointervju som apotekaren och journalisten Nils Höfvenmark gjorde att Pavva-Lasse var en häkka gähtjáj – en som tog ut sig till livets ände – när Nordenskiöldsloppet kom på tal. Och kanske det var så, att det loppet och upprinnelsen 46-mila-åkningen på grönlandsisen, samt efterkommande tragedi med renhjorden, faktiskt bidrog att han dog endast 64 år gammal.

Efter bedriften i skidtävlingen kom många av hans renar att drabbas  av renpest, medan andra drogs ner i en lavin som svepte över fjället Tjahkelijs sluttning. Pavva-Lasse befann sig då i Aktse och hörde lavinen och förstod direkt vilken katastrof som drabbat honom. Pavva-Lasse blev snudd på renlös och tvingades fiska och jaga för att klara försörjningen.


1908 köpte han ett ett litet hemman vid berget Biehtsetjuohppam nära Návdahávrre (Nautijaur) där Pavva-Lasse och hans fru Kristina, dotter Ibba-Ristin och sonen Nils kunde bosätta sig. Men familjen hade inga ekonomiska möjligheter att uppföra de byggnader som staten krävde för att få anlägga ett nybygge. Då startade jägmästaren Otto Vesterlund en pengainsamling, som bland andra landshövdingen och självaste kungen bidrog till. Insamlingen gav 1500 kronor, vilket gav familjen Tuorda möjlighet att bygga och flytta in i en timring på Tallberget nr 1.

Jag och min dotter Astrid besökte Pavva-Lasses stuga i maj 2011.
Rester av en torvkåta och stugan i bakgrunden.

Den mycket vältimrade stugan står på sin plats än idag och den rejält gjorda grundsättningen verkar inte ha satt sig det minsta lilla. Grundstenarna ligger helt raka. Det märks att det inte saknats resurser vid byggandet och att byggmästaren varit ytterst kompetent.

När stugan var klar hade Sirkas lappby en ordningsman vid namn Nils-Antti Grufvisare. Denne styrde Sirkas med järnhand och anvisade bland annat platser i byn åt alla de nordsamer som den svenska staten tvångsförflyttade till Jokkmokk.

Problemet för familjen Tuorda var att Nils-Antti Grufvisare, i kraft av sin ställning, ansåg sig ha rätt att mer eller mindre ta över deras stuga. Ordningsmannen kom att husera i köket/vardagsrummet medan familjen Tuorda förpassades till en kammare.

Källor:
Intervju med Pavva-Lasses dotterson Börje Öberg från Bárinjárgga vid Stuor Julevu (Stor Lule) väster om Bårjås (Porjus). Boken Nordenskiöldsloppet 1884/Historien om
världens hårdaste skidtävling,  Olle Backman,
Nordenskiöldsamfundet i Finland.

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Nickel Mountain: Avbryt brytningshotet!

Urfolk
Någonting unikt har hänt. En samling tunga företrädare för miljöorganisationer i Sverige och Norge, samt Sametinget, stödjer föreningen Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnabys uppmaning till det gruvbolag som besitter bearbetningskoncessionen för brytning av nickel i tre dagbrott i Umeälvens källflöden, att avveckla sina intressen söder om Tärnaby. 

”Öppet brev till Nickel Mountains ledning, aktieägare och bolagsstämma

Vi uppmanar Nickel Mountains ledning och stämma att fatta beslut om att avveckla Rönnbäcksprojektet helt, dvs. avveckla de tre bearbetningskoncessionerna istället för att försöka sälja dem vidare. Nu finns en möjlighet att få ett definitivt slut på det här projektet och bolaget kan själva ta ansvar och fatta det beslutet, i enlighet med CSR och ansvarsfullt företagande som kommer till uttryck i FN:s principer samt OECD:s riktlinjer för multinationella bolag. Nickel Mountains VD har redan i media nämnt återlämning av koncessionerna som ett alternativ.

Den 17 nov 2015 avser Nickel Mountain Group fatta beslut om avyttring/avveckling av Rönnbäcksprojektet vid en extra bolagsstämma i Stockholm. Majoriteten av bolagets aktieägare är från Norge. Rönnbäcksprojektet är det storskaliga nickelgruvsprojektet med tre dagbrott som planeras på traditionellt samiska åretruntmarker i övre delen av Umeälven, utanför Tärnaby. Detta trots att samer och många andra protesterat högljutt i flera års tid. Samer har på flera olika sätt försökt framföra de enorma konsekvenser som projektet medför och att det inte finns något fritt och informerat förhandssamtycke och att det kränker urfolksrättigheter. Projektet berör hela Umeälvens dalgång samt hundratals samer, varav majoriteten av alla samer som berörs saknar inflytande i processen. Många andra har även engagerat sig och lyft fram de stora naturvärden och hotade arter som finns i området. Dessa är skyddade enligt lag och exploateringen äventyrar även uppfyllandet av Sveriges miljömål, EU:s ramdirektiv för vatten samt Sveriges åtaganden i internationella miljökonventioner.

Bearbetningskoncessionerna för Rönnbäck är giltiga fram till 2037, dvs i 22 år till. Att ha dessa tunga tillstånd hängande över sitt liv och sitt område till 2037 är inte värdigt eller hållbart då det hotar hela den samiska livsföringen i området så fundamentalt men även miljön och andra näringar.

Tillstånden gavs i en tid av överdriven tilltro till gruvbranschens framtid och förmåga till lokalt såväl som nationellt ekonomiskt uppsving. Nu vet vi att detta var en tillfällig bubbla och bolaget har själva konstaterat att det inte finns utsikter att få någon ekonomi i Rönnbäcksprojektet. Enorma ekonomiska fiaskon (t.ex. Northlandkonkursen i Pajala) såväl som ekologiska och mänskliga katastrofer med gruvdammshaverier, nu senast i Brasilien där minst 28 personer dött, men även i Kanada och Finland, visar att riskerna är reella och kan få oöverskådliga konsekvenser.

I Rönnbäcksprojektet har FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) för första gången tvingats gå in i ett gruvprojekt i Sverige. FN:s specialrapportör för urfolksrättigheter Victoria Tauli-Corpuz besökte så sent som i somras Rönnbäck efter inbjudan av Sametingen i Sverige, Norge och Finland och uttryckte då sin oro över Rönnbäcksprojektet. Om projektet skulle fortgå är fler anmälningar till FN att vänta. Tillstånden kring Rönnbäck borde rivas upp. De borde aldrig ha beviljats från första början.

Nu kan Nickel Mountain Group agera etiskt och seriöst genom att respektera det samiska folkets och alla drabbades avståndstagande av detta projekt. Alla överklaganden, protester, anmälningar och skrivelser har inte gått varken bolaget, Bergsstaten, Länsstyrelsen eller regeringen förbi.

Vi vill se att man gör det enda raka när det gäller detta högkonsekvens- och högriskprojekt – att se till att dessa planer aldrig realiseras. Vi skriver detta brev för att vi bryr oss om områdets framtid, kulturlandskap, renbetesland, höga naturvärden, mänskliga rättigheter, urfolksrättigheter och barns rättigheter. Vi bryr oss om kommande generationer, rent vatten, miljö, hälsa, matförsörjning, liv, kultur, klimat, andra näringar och långsiktigt hållbara lokalsamhällen.

Planerna kring Rönnbäck var ert initiativ och det är nu dags att ta ansvar och avveckla hela projektet och tillstånden. Att skapa osäkerhet genom tillstånd som hänger över bygden som en bromskloss i decennier kan knappast ha varit avsikten.

13 november 2015

Marie Persson
Grundare av Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby
Ordinarie ledamot i Sametinget

Stefan Mikaelsson
Sametingets ordförande

Johanna Sandahl
Ordförande Naturskyddsföreningen

Heidi Andersson
Klimatambassadör i Västerbottens län samt flerfaldig världsmästare i armbrytning

Annika Jacobson
Chef för Greenpeace i Sverige

Sofia Bothorp och Nils Harnesk
Ordförande Urbergsgruppen

Elin Götmark
Talesperson Skydda Skogen

Sara Vikström Olsson
Ordförande Fältbiologerna

Lars Haltbrekken
Ledare Naturvernforbundet i Norge

Camilla Dærga Bjugn
Ledare Naturvernforbundet i Rana och omnejd

Erling Solvang
Ledare Naturvernforbundet i Nordland”

Astrids skolbuss i elva terminer

På väg till SameskolanDet var med viss nervositet jag hängde med de fyra milen från Randijaur till Jokkmokk på Astrids första dag i Sameskolan.
Det var turistsäsong, så Kvikkjokksbussen var ganska full av återvändande fjällvandrare.

Vi skumpade oss fram på den gropiga vägen utan mankemang. Anlände skolan och spänningen var stor hos både far och dotter.
Astrids första dag på SameskolanAstrid gick aldrig i huset bredvid – på den samiska förskolan Giella. Därför kände hon inte så många barn sedan tidigare och var inte så vidare värst bekant med samiskan. Trots det gick inskolningen över förväntan och snabbt kom hon in i rutinerna och fick en massa kompisar.
Astrids utanför Sameskolan, den första dagenNu är det näst sista terminen som Astrid har förmånen att gå på Sameskolan. För det har verkligen varit suveräna sex år. Vi gjorde rätt val, Åsa och jag, som lät henne gå där. En skola som präglas av samiska värderingar, med fina elever och engagerade lärare. Fritidspedagogerna inte att förglömma. Det går inte att få det bättre.

Min egentligen enda kritik är att det lärs ut alldeles för lite samiska. Två timmar i veckan är långt ifrån tillräckligt för barn som inte har samiskan med sig hemifrån. Denna kritik har dock framförts ändå sedan slutet på 1970-talet, då Nomadskolan/Lappskolan blev Sameskolan, men litet har hänt…

Nåväl. Idag, strax efter sju, följde jag med Astrid på väg till en av hennes många bussturer. Samma gamla stora buss som skakar sig fram efter den bedrövligt dåliga vägen, där de resande nu på senhösten endast består av en handfull elever. Märkligt att ha en fullstor buss för så få passagerare kan tyckas, men bussbolaget har börjat köra också med en mindre modernare bussmodell, som Astrid gillar bättre. Vad som styr när denna buss sätts in, vet jag inte.
Astrid på väg till skolbussen från Randijaur till Jokkmokk
Nästa år vid denna tid går dotterskapet högstadiet på Östra skolan. Sameskolan är då ett minne blott. Den ”Skyddade verkstan” byts mot en annan verklighet. Jag bävar, men tror ändå att det kommer att gå bra.  De är ju ganska många elever som byter skola samtidigt, som kan stötta varann innan de mer ordentligt kommer in i ruljansen.

 

 

 

Samiska filmfestivalen Dellie maa visar Biebbmo

Greta vid kaffeeld under löjfiske i Kvikkjokk, tillsammans med Åsa, Nils och Astrid. Hunden heter Ráddná.
Greta vid kaffeeld under löjfiske i Kvikkjokk,tidigare i oktober tillsammans med Åsa, Nils och Astrid. Hunden heter Ráddná.

På lördag den 31 oktober åker jag och Greta Huuva till den samiska filmfestivalen Dellie maa i Dearna, Tärnaby.

Oskar Östergren, Dellie maas skicklige uppfinnare.
Oskar Östergren, Dellie maas skicklige uppfinnare.

Vi har blivit inbjudna av festivalens initiativtagare Oskar Östergren  för att berätta om min film Biebbmo – mat,tradition, trend som visas på söndag 12.30, se program.

Det ska bli roligt att berätta om filmen, att träffa Oskar och alla andra filmare och få möjlighet att se urfolksfilmer från hela världen.

Vigsel i Malå

_MG_4947Igår var jag på en mäktig, känslosam och rolig begivenhet. Hedrande nog hade jag med min familj blivit bjudna på Jörgen Stenberg och Lii Anderssons bröllop i en fullsatt Malå kyrka. Anders Stenman gjorde gott ifrån sig som vigselförrättare på både samiska och svenska.

_MG_5006Familjen Stenberg med barnen Nejla, Nikolina och Ellen samt far Jörgen och mor Lii som får gratulationer från några av de cirka 250 bröllopsgästerna.
_MG_4980_MG_4985

Lii och Jörgen har blivit ett. Det skålar vi för :)
Lii och Jörgen har blivit ett. Det skålar vi för 🙂
Festen börjar på Malåborg.
Festen börjar på Malåborg.
Vackra Lii har blivit fru...
Vackra Lii har blivit fru…

Tack för att vi fick dela er stund Jörgen och Lii. Det var en härlig fest med god mat och mäktiga jojkar. Rent oförglömliga timmar i Malå 🙂

 

Biebbmo – mat, tradition, trend

Det samiska köket: kokning av örter. Den sydsamiska rätten kallas gumpa och består av lappsyra, tolta och kvanne. Geunja, Ammarnäs. (c) Tor Lundberg/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå.
Det samiska köket: kokning av örter. Den sydsamiska rätten kallas gumpa och består av lappsyra, tolta och kvanne. Geunja, Ammarnäs.

Min film Biebbmo – mat, tradition, trend kan ses på SVT Play fram till den 11 september.
Jokkmokks ambassadör i samisk matlagning Greta Huuva är filmens ciceron.

Greta Huuva på Prinskullen, vid Kvikkjokk.
Greta Huuva på Prinskullen, vid Kvikkjokk.

Filmen har uteslutande fått mycket goda recensioner…

Kokning av kaffesurrogat. Rostning av sprängticka, Inonotus obliquus, sedan kokning som ersättning till kaffe. Guenja, Ammarnäs. (c) Tor Lundberg/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå.
Kokning av kaffesurrogat. Rostning av sprängticka, Inonotus obliquus, sedan kokning som ersättning till kaffe.
Greta Huuva håller örtkurs.
Greta Huuva håller örtkurs.

 

Vuortjis, jojkens kraft

Kulturen är mäktig. Ibland mäktigare än något annat. Som Jörgen Stenberg med band på Same SM i Malå i helgen. Där överheten fick gestalt av samma figur som Britta Marakatt-Labba använde på sin odödliga bild från Altaupproret.
Nils Johansson bas, Mattias Svahn gitarr, Niklas Äystö Lindholm fagott, tvättbräda klarinett, Jonas Strandgård gitarr, Daniel Wikslund fiol.

 

Genuin skogssamisk kultur

Reportage i höstas publicerat i tidningen Samefolket. Text och bild: Tor Lundberg Tuorda

Som att förflytta sig till 1700-talet. Timrad renhage, timrade bodar, förrådsställningar och kåtor med åtta kanter. Trygga renar som runt benen och vajor som mjölkas. Så här såg det ut på många håll i skogslandet innan Sverige fick för sig att den skogssamiska kulturen var en broms mot kolonisationen och helst borde utgå.

Lotta och Tom Svensson driver Båtsuoj samecenter väster om Slagnäs. Här har paret Svensson anlagt ett skogssamisk viste som det såg ut gammalt tillbaka. Besökare från när och fjärran får en god inblick i den skogssamiska kulturen från både förr och hur den ser ut idag. Bland de cirka 5 000 besökare som kommer årligen kommer till Båtsuoj finns också många samer.


– Nu börjar vi verkligen få cred för det här. Så många återvändare som vi haft i sommar har vi aldrig haft. I början var det både ris och ros från de samer som kom på besök, men nu tycker de om vad vi gör. Och byarna runt omkring stöttar oss till hundra procent. Det kommer samer också från äldreboenden som ger tips på vad vi kan göra bättre, och så kommer barn från skolan och dagis. Det blir som en praktisk forskning det vi håller på med, säger Tom Svensson och stänger kåtadörren.

En familj från Holland och en från Stockholm har just anlänt. I kåtan berättar Tom hur vinterbetet blir förstört av kalhyggen och gödsling och om hur björn, järv och lo blivit allvarliga hot mot renskötseln.
– I mitten av 1990-talet hade vi fem procent kalvförluster, idag är det femtio procent. Det går inte att satsa på något avelsarbete. Om det får hålla på så här så blir det kollaps för många samebyar, säger han.
Frågorna haglar från besökarna: Är de här också på vintern? Tom förklarar att de då bor i närheten av Skellefteå. Brukar de aldrig fara till fjälls? Nej vi är uppe vid foten av fjällen sommartid, medan vi vintertid är nere vid Skellefteå och Bottenviken. Hur klarar renarna insekterna? Tom berättar att renarna är vana vid insekter, men att de när det blir riktigt mycket mygg, knott och broms söker sig till öppna platser. Förr gjorde man eldar runt dem för att röken skulle minska insektsplågan. Renarna söker sig då självmant till eldröken.


Tom och frun Lotta tar tillbaka gamla kunskaper och gör dem publika. Som hur man timrar, tar näver, och annat byggnadsmaterial, om hur örter tas tillvara, hur man mjölkar renar och mycket mer. Samernas renmjölkning är belagd från 800-talet och har funnits som en viktig ingrediens i hushållet ända fram till 1950-talet, men många hade slutade mjölka ännu tidigare. Lotta kunde inte fråga någon om råd hur man gör och inte läsa om det i någon bok. Hon fick lära sig själv.


– Det var en praktisk inlärning. Man ser hur kalvarna gör. Ibland stöter de så hårt så att vajans bakben lyfts och då gör jag likadant. Det gäller att mjuka upp juvret ordentligt, säger Lotta Svensson medan hon boxar halvhårt några gånger i juvret på vajan som Tom just kastat fast.
Hon tar en gammaldags náhppie i vänster hand och tar spenen mellan höger hands tumme och pekfinger. Så drar hon nedåt och en stråle mjölk sprutar i träkärlet. Mjölken smakar sött, och den är fet. Fetthalten ligger på mellan 17 och 20 procent. Lotta berättar att den ost hon provade att göra tidigare blev suveränt god och helt unik i smaken. Men till osttillverkning krävs många fler vajor än vad de har i hägn idag.
Innan vajan kan börja mjölkas måste den vara två år gammal och en högmjölkande vaja kan ge ifrån sig en halv liter mjölk per dygn.

– Vi mjölkar till slutet av augusti, efter det blir mjölken tunn och salt och smakar inget vidare, berättar Lotta.

I Slagnäs vid E45, 17 kilometer i öster, byggs ett gigantiskt hotell för den tyska biltestverksamheten. Med dem har Båtsuoj samecenter ett mycket gott samarbete. Förutom att biltestarna brukar besöka samecentret av intresse för kulturen, betalar testverksamheten också årliga intrångsersättningar till grannsamebyn Mausjaur sameby.
– De är mer ödmjuka än vad de svenska exploatörerna är, säger Tom.

Renkalv får ögonsalva.
Renkalv får ögonsalva.

Båtsuoj samecenter ligger 17 kilometer väster om Slagnäs, söder om Skellefteälven, i Maskaur sameby och södra delen av Norrbottens län. Egentligen heter platsen Gasa, gås – troligen eftersom mängder av gäss tidigt på våren landar här.