Det engelska prospekteringsbolaget Beowulf Mining är inte den första lycksökaren som verkar för en järnmalmsgruva i Jokkmokks kommun. Under senare delen av 1600-talet uppmärksammade den svenska staten järnmalmen i Ruovddevárre (Ruotevare) 12 kilometer norr om Kvikkjokk. Staten ville bryta malmen, men planerna realiserades aldrig som tur var. År 2006 dök engelska Beowulf Mining upp och mutade in fyndigheten. Också på 17oo-, 1800- och 1900-talen fanns långt skridna planer på att utvinna järnmalm i Jokkmokks kommun.
Friherre Samuel Gustaf Hermelin började intressera sig för den så kallade Kvikkjokksgruvan i slutet av 1700-talet. Hermelin hade också planer för malmen vid Gällivare, men denna malm innehöll fosfor och för att ge bättre järn behövdes den blandas med fosforfattigare mineraler, vilka närmast kunde hittas i Roslagen. Hermelin fick en snilleblixt om att malmen i Ruotevare ju var fosforfattig och kunde användas för att anrika gällivaremalmen. Därför startade han upp ett mastodontlikt parallellt projekt för bryta järnmalm i både Kvikkjokk och Gällivare och därefter transportera malmen till masugnar för smältning.
Filip Hultblad beskriver detta i sin bok Från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken:
”Åren 1797-99 inköpte Hermelin Gällivare gruva och Meldersteins bruk samt inmutade järnmalmsförekomsterna vid Ruotevare och Karvek. Förstnämnda år utverkade han rätt att anlägga ett stort antal nybyggen Jokkmokks, Gällivare och Luleå socknar, och 1798 erhöll han genom Bergskollegii resolution rättighet att anlägga tre masugnar, den ena vid Selet i nuvarande Nederluleå socken, de övriga vid Lagnäså och Anajokk i Jokkmokks socken, med tillstånd att för masugnarna hämta malm vid Ruotevare och Gällivare malmberg och att därtill nyttja skogarna vid de hemman han antingen inköpt eller ägde rätt att anlägga. För att ytterligare tillgodose behovet av kolningsved till de nämnda bruken uppläto Bergs- och Kammarkollegierna genom utslag av den 9 mars 1798 åt Hermelin fyra skogstrakter, av vilka tvenne låg i Jokkmokks socken.”
Hultblad fortsätter att beskriva Hermelins energiska uppköp av hemman och skatteland längs malmvägen från Gällivare och Stora Luleälv, vilka bland annat användes som betesland för dragrenar:
”Han förvärvade även det kring Storbacken belägna lappskattelandet Altavuobme, tydligen för att försäkra sig om lavbete för de i malmtrafiken deltagande renfororna,…”
Därefter beskrivs Hermelins byggen, uppköp och logistik för att bryta och transportera järnmalmen från Ruovddevárre:
”Vid Ruotevare lät Hermelin bygga gruvarbetarbostad, och för att försäkra sig om personal för malmens transport den 12 km långa vägen till Kvikkjokk anlade han nybyggena Kamajokk*, Tarrajokk* och Njunnasita*, det förstnämnda i närheten av gruvan. För den vidare transporten hade han att tillgå Lilla Luleälvs 10 mil långa sjökedja. Sjötransporten innebar visserligen stora fördelar, men mycket besvär vållades av att malmen måste lastas om vid de fem forsarna och fraktas över land sammanlagt 13 km. För dessa arbeten och för rodden över sjöarna var arbetskraften å de fåtaliga gårdarna otillräckliga, varför Hermelin anlade nybyggena Enaviken* (återupptaget), Saggatsfors (Njavve*), Parkijaur* och Silbo (Pärlholmen*). Av dessa nybyggen låg det förstnämnda såsom en lämplig roddarstation ungefär på mitten av den långa sjön Saggat, de övriga vid forsarna, där ju behovet at arbetskraft var störst. Det ska för övrigt ha ingått i Hermelins planer att kanalisera denna sjöväg. Hermelin förvärvade även skattelandet Saggatfors. Från den nedersta sjön i kedjan, Vaikijaure, ämnade Hermelin frakta malmen till Stora Luleälv på två vägar, 1½ mil långa landvägen till Ligga, vilken han lät upprödja för ändamålet, dels efter Lilla Luleälv på sel och mårkor till Storbacken, för vidare befordran till Lagnäså och Selets masugnar, Mitt på denna väg, vid sjön Koskatjaure, anlade han 1797 som station nybygget Koskats*. De många forsarna göra denna sträcka den svåraste på hela den 16 mil långa vägen från gruvan till Stora Luleälv. Tydligen med tanke därpå planerade Hermelin en vinterväg från Purkijaure till Lagnäså eller Edefors. På en sådan plan tyda nämligen hans inköp 1797 av Vaimats* nybygge och skatteland, anläggningen samma år av Övre Görjeåns* nybygge och de anspråk han vid tinget 1801 reste på förmånsrätt för Kilkoks nybygge, varvid som motivering anfördes, att en nybygge i trakten vore nödvändigt för ’järnmalmstransportens lättande från Kvikkjokksgruvan'”.

Hermelin planerade alltså att kanalisera Lilla Lule älv, göra kanaler med slussar förbi alla forsar så att pråmar med malm enkelt kunde passera.
Det går att fördjupa sig om ortnamn med asterixer under Gårdsregister i Hultblads bok. Nedan följer namn i kvikkjokkstrakten som jag tycker är särskilt intressanta:
*Kamajokk ligger cirka en mil norr om Kvikkjokk, i närheten av den gruva som planerades.
”Anlades med frälserätt av baron Hermelin 1797. I Domboken 1840 upptas beskrivningar av Kamajokk i ett mål eftersom kung Karls XIV Johan ägde Kamajokk efter Hermelin som gått i konkurs. I folkbokföringen för Kvikkjokk finns en Johan Hansson bokförd på platsen 1800-05. Dennes härkomst är okänd.”
Självaste kungen ägde således baronens tidigare egendomar…
Det Hultblad skriver stämmer väl överens med det jag hört av äldre kvikkjokksbor, att det bodde en man med familj i tallskogen en bit norr om Unna Tsågak i norra delen Änoks delta. Mannen kallades Tsågak-gubben. Hans barn gick i skolan i Kvikkjokk cirka 11 kilometer söderut, där de inhystes hos någon familj under veckorna. Familjen hade stuga och lagård och en murad kallkälla. Två av deras kor gick ner sig i en myr väster om bostället och omkom. Efter detta missöde flyttade familjen. Ingen vet varifrån de kom eller vart de for. De levde ett ensligt liv i Änok och umgicks inte med någon. Det spekulerades om att Tsågak-gubben var en rymling. När kvikkjokksborna var på slåtterarbete i Änok brukade de, när höet var hässjat, ha fest och dansa på Tsåkak-gubbens lagårdsgolv ackompanjerade av någon som trallade en låt eller spelade munspel.
”1827 låg Kamajokk öde. Vid avvittringen 1890 skattlades Kamajokk under Kvikkjokks by.”
Tarrajokk* har jag ingen kunskap om…
Njunnasita* har jag aldrig hört talas om, platsen kallades också Rautakielas, och låg mellan Darrajåhkå och Rávddavárásj, cirka fem kilometer väster om Kvikkjokk.
Detta måste vara samma plats som vi i Kvikkjokk kallar Rávddagiedde, ett slätt, frodigt deltaliknande land med högörter och stora björkar.
”Här anlades 1799 ett frälsenybygge om 1 mantal av baron Hermelin. Ej känt om det varit bebott och några odlings- och byggnadsarbeten utförts. Vid avvittringen 1890 befanns det öde och utlades till kronomark.”
Jag har hört hur gubbarna i byn talade om att någon bodde i Rávddagiedde och där slog foder åt minst en ko. Jag har inte hittat några lämningar av några byggnader på platsen, men har heller inte sökt så noggrant. Förvisso kom jag på en 4×4 meters stor timring på en torr tallås strax väster om Rávddagiedde, men jag tror denna bara tjänat som timmerhuggarbostad.
Enaviken* torde vara Enamusluokta, mitt mot Oarrenjargga/Årrenjarkas i sjön Sakkat som beboddes av familjen Pirtsi. Pirtsiudden kallas platsen idag.
En slutsats jag drar av statens och Hermelins planer för att till varje pris utvinna mineraler i Jokkmokk är att de var orealistiska. Det visar historien och den övertro till metaller som alltid varit rådande. Gäller inte minst det projekt där ett engelskt och ett svenskt bolag skulle transportera gällivaremalm i en kanal. När det statliga bidraget sinade uteblev arbetarnas löner. Det blev uppror och militär inkallades. Läs artikel i DN.
Att ett nytt engelsk/svenskt projekt (Beowulf+svenska staten) idag skulle röna bättre framgångar än de historiska gruvprojekten, är också orealistiskt. Ekonomiskt likväl som miljömässigt. I tider av klimatförändringar och en i övrigt extremt accelererande utvinning av alla slags naturresurser är det heller inte klokt.
Alternativet med att utvinna exempelvis batterimetaller ur gruvors sprängstensdeponier, återbruk av metaller, utvinning av så kallade sällsynta jordartsmetaller ur elektronikskrot, hushållning, effektivisering, med mera, talas det alldeles för lite om. Och inga rejäla politiska satsningar görs heller i den vägen. Lyckan av att spränga berg är alltför stor…

Visningar: 155