Etikettarkiv: tuorda

Personliga bilder

Bilderna på mig nedan är tagna av olika fotografer under 1970-1990-talen, några glömda, andra angivna.

I Änok norr om Kvikkjokk 1976. Glad ägare av en Lynx 320 – trots dess usla plastmatta…
Hemma i Kvikkjokk, cirka 1982.
Jag på stugubron i Kvikkjokk 1988.
Jag på stugubron i Kvikkjokk. Dotter Elina skymtar när hon kravlar upp på knät. 1988.
Bror Oden, jag och mor Maj-Britt i min stuga i Kvikkjokk 1988. Dotter Elina skymtar th. och finnspetsblandningen Reko tv.
Jag med dotter Elina cirka 1991.
Elina, jag och Anton i Änok cirka 1991. Foto: Carina Sjöberg.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag 1993. Foto: Hans Anderson.
Jag i båt på Kvikkjokksälven 1994.

 

Nordenskiöldsloppets uppladdning

Skidspår NordenskiöldsloppetDet var verkligen inga optimala förhållande för världens längsta organiserade skidtävling, Nordenskiöldsloppet, när det gick av stapeln 1884. Och det är samma sak nu, när långloppet har återuppstått. Snön är blöt, det är vatten på isarna och genomslag på sidan om spåren. Men det finns spår i alla fall. Det gjorde det inte för 132 år sedan.

I Jokkmokk är det betydligt mer folk än vad det brukar vara. Bilar från Österrike, Tyskland, Norge mfl. blandas med små iögonfallande bilar som ägs av loppets sponsor. En skidåkare på väg till sitt hotell går med skidorna i ett fodral på ryggen. Jag ropar på honom, men han lyssnar på musik som smått läcker ut genom hörlurarna och är inne i sin egen värld .
Gående skidåkarePå målplatsen sitter Anna Karin i Läntas kåta och planerar sin försäljning. Hon kommer vara på plats, säger hon, ända till den siste åkaren gått i mål imorgon.
Anna Karin LäntaJag ser banchefen Tynell med luren vid örat. Bakom honom testar tre åkare skidspåren med kraftfulla stavtag. Molnen över Talvatisberget har skingrats. De -3 grader i natt som SMHI utlovat verkar bli sanna. Då blir det så mycket lättare för åkarna och spåren håller bättre.
Jonas Hägg från Trollhättan är en av deltagarna. Han åker inte elit-klassen, berättar han, men är ändå taggad över det som komma skall.
Jonas Hägg, TrollhättanPå startplatsen i Purkijaur hjälper volontärer från ett flyktingboende till med bordbärning för en ljudmixer.
Flyktingungdomar som volontärerEn elmotor surrar 200 meter bort från startfållan. Den fyller en gigantisk portal med luft, så att sponsorn logga blir väl synlig. Det har blivit stort det här. 390 anmälda åkare, och det första året. Vad månde det bliva?
Startsträcka NordenskiöldsloppetI och med uppvärmningen är det dock behövligt att flytta evenemanget en månad tidigare. Då är det säkrare att originalsträckningen kan följas efter sjöarna med start i Purkijaur, till Kvikkjokk, runda Krutholmen och så tillbaks till Purkijaur igen.

Jag åker 05.15 från Jokkmokk. Starten går 06.00. Hoppas förutom plåtningen också hinna göra några korta intervjuer till tidningen Samefolket 🙂

Museum reducerar samisk existens

Besökte Härjedalens fjällmuseum igår. Fenomenala fotoutställningar av Ingemar Lind och Mats Ricklund, fina utställningslokaler, trevlig personal och gott kaffe.
Men utställningen var tyvärr en besvikelse. Svenska folkdräkter, spinnrockar, hästgrejer, smörtinor…Smörtinor…bakattiraljer och en fullskalig modell av en handelsman sittande vid sitt skrivbord.
HandelsmanCirka 90% av utställningens skildrar bondekulturen som den såg ut förr i tiden i de mer agrara delarna av  Sverige. Romantiskt.
Kor i lagårdUtställd är också en pilbåge av europeiskt snitt, vilken kan ge falska associationer. Dessutom visas en tidslinje där den oinvigde lätt kan få för sig att samerna inte funnits och jagat i området innan 800-talet.
Pilbåge, randomSamisk jakttid...?!Det är samerna som gjort sig kända som framstående bågmakare och bågjägare. Om detta historiska faktum finns inte en rad att läsa. Dock presenteras ett axplock av områdets  samiska kultur i ett rum längst in i museet. Pliktskyldigt, liksom. Det är som om museet vill förminska samernas långa närvaro i de härjedalska markerna. Som om kolonialpolitik styrt utformningen, inte historiska fakta. Inte så underligt kanske när museet stod klart 1999, när Härjedalsmålet rasade som värst.
Samiska rummetFör en sábme norrifrån hade det varit intressant att fördjupa sig i det den sydligaste samiska kulturen, men även om de samtida  markägarkonflikterna. Det känns surt att betala 150 kronor i inträde för att beskåda ännu ett förminskande av den samiska kulturen.

(Bilderna tagna med mobilkamera…)

Kiruna och LKAB

_OR_2228
Världens starkaste lok
drar 68 malmvagnar i en 750 meter lång rad. Hela ekipaget kan lasta 8 600 ton järnmalm. Varje dygn går tio sådana tågset mellan Kiruna och Narvik. Om några år kanske det blir dubbelt så många, när den svenska staten investerat minst nio miljarder i dubbelspår till Riksgränsen.

Det statsägda LKAB vill effektivisera så mycket som det någonsin går. Nere i gruvan sker brytningen till stor del per automatik. Dock finns ännu många arbetare under jord. Men arbetare kostar pengar. Därför kan – inom en inte alltför avlägsen framtid – gruvans drift komma skötas av en handfull operatörer från ett kontrollrum i Stockholm – eller kanske Peking. Då har produktionen optimerats optimalt, med eftersträvade minimala personalkostnader.

_OR_2253_OR_2211
Den enorma skiva av högkvalitativ järnmalm som går ner djupt under Kiruna ska konverteras till pengar så lätt, så billigt och så fort som det överhuvudtaget är möjligt. Att den centrala delen av staden mest troligt måste flyttas, är dock ett dyrt streck i beräkningen, men för LKAB finns alltid skattebetalarna i bakgrunden som en stark garant ifall kostnaderna skulle skena.

Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.
Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.

Någon hänsyn till hur framtida släkter ska kunna utvinna järnmalm för sin försörjning existerar inte. Huvudsaken är att statskassan – här och nu – kan fyllas på med några miljarder per år. Om priset på järnmalm faller svarar LKAB med ökad produktion – samtidigt som bolaget talar om hållbarhet.

_OR_2238
Föga hänsyn tas
till det urfolk som befolkat platsen i tusentals år. LKAB vill expandera på längden, på djupet och på tvären och skiter i hur många urskogar som destrueras för nya gruvor, hur mycket gift som släpps ut, hur mycket damm som besudlar luften, hur många hus som måste flyttas, hur många renar eller andra djur som förgiftas eller blir påkörda på vägar eller räls.
– Kiruna är en gruvstad som aldrig skulle ha funnits om det inte vore för malmen, säger gruvkramaren.
Bara gilla läget, typ.

Gruvan ligger sydväst om Kiruna. Stadsborna får därför ofta i sig ett flöde av små luftburna partiklar till sina lungor. Har någon undersökning gjorts om ökade sjukdomsfall här med allergier, astma, cancer?

_OR_2222
Värst nog bäddar den svenska staten också för att många fler aktörer än LKAB ska kunna tömma malmfyndigheterna. Lycksökarna från när och fjärran har fri access till EU:s Klondyke. De behöver numera inte ens resa till Malå och världens största och äldsta och statligt uppbyggda borrkärnearkiv för att hitta mineraler. Nu finns all behövlig info på nätet. Lycksökarna kan därmed bekvämt vid datorn analysera var de givande fyndigheterna finns och direkt muta in dessa via Bergsstatens hemsida. Ingen prövning görs. Alla spekulanter får grönt ljus. Det spelar inte någon roll om de blivande gruvorna ligger på rad under foten av Sveriges högsta fjäll Gebmegáisi, eller för den delen inne i världsarvet Laponia. Allt godkänns. På löpande band.

_OR_2231
När lycksökarna vill sälja sina fyndigheter ställer staten villigt upp för att bekosta gruvbolagens infrastruktur. Som den dryga miljarden som vägdragningen vid floppen med Northland Resources kostade, med efterföljande miljösanering på upp mot 340 miljoner av skattebetalarnas pengar. Någon prislapp för förstört renbete, saboterade hjortronmyrar och förgiftat vatten finns dock inte. Ett faktum som också gäller LKAB:s gruvdammar, deponier, vägar, kalavverkningar, med mera, för de nya gruvor bolaget exploaterar.

Kiruna ska flyttas för att ge plats för ökad malmutvinning. Var finns den verkliga hållbarheten och det sunda ekonomiska tänkandet med dessa fabulösa planer? Någon järnmalmsmeteorit som fyller på den tömda fyndigheten lär aldrig komma störtande.
_OR_2078

Steget Föres urskogsstipendium

Jag mottar urskogsstipendiet av Steget Föres grundare Mats Karström. Foto: Bo-Anders Arvidsson
Jag mottar urskogsstipendiet av Steget Föres grundare Mats Karström.
Foto: Bo-Anders Arvidsson

Igår kväll hade vi årsmöte i Naturskyddsföreningens jokkmokkskrets. Jag visade tre korta filmer som jag gjort med anledning av gruvnäringens framfart i Jokkmokk och Sábme.

Mineralernas förbannelse, med sång av Milja Palo kom först. En film som visats på utställningen Inland på Västerbottens museum. Sedan följde The Old Man in Gállok, en ideellt producerad presentation om protesterna i Gállok sommaren 2013, där Apmut-Ivar Kuoljok avvisas från exploateringsområdet trots sina flera tusenåriga rötter i området. Sist visade jag en film om Jelka-Rimakåbbå, vilken snart kommer ut på nätet. En film jag gjort med stöd av Naturskyddsföreningen Jokkmokk, som visar det massiva hot från gruvnäringen som vilar över området trots att det är skyddat som Natura 2000-område.

Efter mina filmvisningar erhöll jag Steget Föres urskogsstipendium. Den finaste utmärkelse jag någonsin har fått. Jag var, och är, oerhört glad över detta pris 🙂

Förklaring av fonden och motiveringen lyder:

Steget Föres urskogsfond initierades 1996. Fonden har som uppgift att skydda gammelskog, företrädesvis i Jokkmokks kommun. Detta kan ske genom att stödja inventeringar, göra uppköp av akut hotade skogar och dela ut stipendier till personer eller grupper som har gjort extraordinarie skyddsinsatser.

Stipendiet 2015 tillfaller
Tor Lundberg Tuorda

Tor Lundberg Tuorda har genom ett mångårigt arbete som fotograf, filmare och journalist framgångsrikt lyft fram den unika jokkmokksnaturen. Han har sedan flera år förtjänstfullt lett arbetet med motståndet mot en gruva i Kallak/Gállok. Tor är även engagerad i skyddet av Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå. Tor besitter en mycket stor envishet och har ett stort engagemang och hjärta.

Mången tack!

Tack också för att Naturskyddsföreningen riks nu lägger ordentlig kraft på att folkbilda om gruvornas destruktiva effekter på naturen och kulturen, samt den opinionsbildning föreningen driver. Ett faktum som nätverket Gruvfritt Jokkmokks engagemang, och Bo-Anders Arvidssons arbete, bidragit till.

Pavva Lasse Tuordas timmerstuga


År 1883 segrade Pavva-Lasse
Tuorda i Nordenskiöldsloppet. Min morfar Rupert Eriksson berättade i en radiointervju som apotekaren och journalisten Nils Höfvenmark gjorde att Pavva-Lasse var en häkka gähtjáj – en som tog ut sig till livets ände – när Nordenskiöldsloppet kom på tal. Och kanske det var så, att det loppet och upprinnelsen 46-mila-åkningen på grönlandsisen, samt efterkommande tragedi med renhjorden, faktiskt bidrog att han dog endast 64 år gammal.

Efter bedriften i skidtävlingen kom många av hans renar att drabbas  av renpest, medan andra drogs ner i en lavin som svepte över fjället Tjahkelijs sluttning. Pavva-Lasse befann sig då i Aktse och hörde lavinen och förstod direkt vilken katastrof som drabbat honom. Pavva-Lasse blev snudd på renlös och tvingades fiska och jaga för att klara försörjningen.


1908 köpte han ett ett litet hemman vid berget Biehtsetjuohppam nära Návdahávrre (Nautijaur) där Pavva-Lasse och hans fru Kristina, dotter Ibba-Ristin och sonen Nils kunde bosätta sig. Men familjen hade inga ekonomiska möjligheter att uppföra de byggnader som staten krävde för att få anlägga ett nybygge. Då startade jägmästaren Otto Vesterlund en pengainsamling, som bland andra landshövdingen och självaste kungen bidrog till. Insamlingen gav 1500 kronor, vilket gav familjen Tuorda möjlighet att bygga och flytta in i en timring på Tallberget nr 1.

Jag och min dotter Astrid besökte Pavva-Lasses stuga i maj 2011.
Rester av en torvkåta och stugan i bakgrunden.

Den mycket vältimrade stugan står på sin plats än idag och den rejält gjorda grundsättningen verkar inte ha satt sig det minsta lilla. Grundstenarna ligger helt raka. Det märks att det inte saknats resurser vid byggandet och att byggmästaren varit ytterst kompetent.

När stugan var klar hade Sirkas lappby en ordningsman vid namn Nils-Antti Grufvisare. Denne styrde Sirkas med järnhand och anvisade bland annat platser i byn åt alla de nordsamer som den svenska staten tvångsförflyttade till Jokkmokk.

Problemet för familjen Tuorda var att Nils-Antti Grufvisare, i kraft av sin ställning, ansåg sig ha rätt att mer eller mindre ta över deras stuga. Ordningsmannen kom att husera i köket/vardagsrummet medan familjen Tuorda förpassades till en kammare.

Källor:
Intervju med Pavva-Lasses dotterson Börje Öberg från Bárinjárgga vid Stuor Julevu (Stor Lule) väster om Bårjås (Porjus). Boken Nordenskiöldsloppet 1884/Historien om
världens hårdaste skidtävling,  Olle Backman,
Nordenskiöldsamfundet i Finland.

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Det viktigaste jobbet

Samtal, skratt, bil, mataffär, sång, mat, kortspel, té. Glädje, vetgirighet, respekt, humor, kontakt.
Det tog bara någon dag och nu är jag där. Nu finns tilliten och samhörigheten och trots kapitala skillnader i språk, skrivsätt, musik och hela kulturerna, kan vi mötas.
Idag ska vi tala via tolk, jag och den unge man jag är kontaktperson för. Han har varit något dämpad från och till, men mitt intresse för de vackra snirliga tecknen och hur man skriver Tor, skingrar tankarna.  Funderar på vilka tankar. Om talibaner, om slaktade syskon, om skräcken i det rackliga flytetyget, om mamma?

Jag vet inte vad han gått igenom. Jag vet ingenting annat än att vi är här och nu, tillsammans. I värme och trygghet. Jag är imponerad av modet att trotsa flyktens faror men också det goda modet. Inte bara hans mod utan alla Afghaner genom tidernas mod. Alexander den store, Djingis Khan, Ryssar, USA och alla andra som härjat landet genom historien.

Nu finns inte de äckliga bruna nyanserna, vulgopropagandan och galningen som ville sätta upp en kulspruta på Öresundsbron. Nu är det Jokkmokk och vänliga humanister. Konsum, Sporthallen, gymmet och Östra Hörnet.

Rapport visar bilder på trängsel, desperation, kaos, poliser och gummibåtar. Våra blickar möts. Det är kallt som bara fan utanför, men inte här.

Jag är glad att jag har det  viktigaste jobbet som finns.

Astrid, min havsdotter

Astrid
Astrid

Med bara 17 grader hoppade jag i bara tre gånger från bryggan medan telningen for ner och upp som en guttaperka. Som nybliven silvermagister var hon som en delfin under ytan. Det är en fröjd att se en snart tolvårig människa vara så trygg i vattnet.  Detta tack vare en badälskande mor och nio år i Lingälls simskola 🙂_H1A2153

Kustsemester

Efter 145 mil i bil, med övernattning på en ekologisk gård och besök i Carl Larssons Sundborn, är vi på plats i Lingäll hos mormor Birgitta för sköna slappa dagar med god mat, lek på gräsmattan, utflykter och bad.

Nils går mellan spännande odlingar.
Nils går mellan spännande odlingar.
Vid ett ambulerande hönshus på den ekologiska gården.
Vid ett ambulerande hönshus på den ekologiska gården.
Sveriges längsta bro...
Sveriges längsta bro…
Matchande katt i Sundborn.
Matchande katt i Sundborn.
Carl och Karin Larssons hem. Åsa gick en givande guidad tur.
Carl och Karin Larssons hem. Åsa gick en guidad tur i huset.
Simskoleavslutning.
Simskoleavslutning.
Simskoleeleverna visar upp sina förvärvade livräddningskunskaper.
Simskoleeleverna visar upp sina förvärvade livräddningskunskaper.
Astrid har tagit silvermagistern! Promoveras i en krans av ekblad.
Astrid har tagit silvermagistern! Promoveras i en krans av ekblad.
Nils och Astrid på väg till mormor.
Nils och Astrid på väg till mormor.
Vi besökte Bensons som låg i hamn i Kungsviken. Vi körde om en lagom plågad Peter...
Vi hämtade Astrid hos Bensons som låg i hamn i Kungsviken. Vi körde om en lagom plågad Peter…
En småsur sugga på det fantastiska utflyktsmålet Emaus vid Uddevalla.
En småsur sugga på det fantastiska utflyktsmålet Emaus vid Uddevalla.
Astrid, Åsa och Nils i en upphuggen öppning i bokskogen i Emaus.
Astrid, Åsa och Nils i en upphuggen öppning i bokskogen i Emaus.
Astrid surfar...
Astrid surfar…
Älskad sandlek.
Älskad sandlek.
En killing tuggar på Astrids hår.
En killing tuggar på Astrids hår.

 

 

Mildhs salskrakholk i Kvikkjokk

Det var på Gotland jag lärde känna den pensionerade barnläkaren och naturmänniskan Björn Mildh.  Detta hos våra vänner på Östergarn, Maria Breineder och Magnus Martinsson som jag besökte med sambo Åsa och Astrid, som då var kring tio månader.

Detta hände sommaren 2004. Året efteråt tillverkade Björn en fågelholk till mig. En holk som var skräddarsydd för en salskrakes skuldermått, vilken jag skulle montera vid en lämplig tjärn i Kvikkjokks delta. Så jag gjorde.

_H1A8760
Holken har ett hål mitt mot fågelns inflygningshål där den är tänkt hänga på en torr tallkvist.

_H1A8756
Jag hittade en som jag tyckte perfekt plats och täljde till en kvist så att den passade i hålet och spände ett stark lina runt holkens midja så den skulle ligga stumt mot tallstammen. Jag blev instruerad att rensa holken varje år och efter utrensningen svedja holkväggarna för att ta bort ohyra.

Första året hände ingenting. Inte andra eller tredje året heller. Jag antog att holken var felplacerad och tänkte flytta den, men allt föll i glömska. Tills idag. Jag körde förbi med skotern och såg dun vid öppningen. Så roligt!

_H1A8755
Plumsade i snön till granen där jag ställt stegen och klättrade upp, lossade linan och lyfte ner holken.

_H1A8753

Fullt med dun och äggrester, kunde räkna till tio.

_H1A8757
Kan dock inte avgöra om det är salskrake som häckat. Alternativet är knipan, men jag tror inte att den tar sig in. Fotograferade och rensade holken och hängde den på plats. I sommar ska jag verkligen studera vem som bor i Björn Mildhs vackra holk.

_H1A8754

Dolda samer

En förklaring till min vurm för skogen och lusten att skildra skog och skogsfolk kan vara att jag hittat rötter från den gamla skogssamiska Grans lappby. Att mormor var en Tuorda det har jag alltid vetat om, men att mormors far och min morfar hade släkt i Gran kände jag inte till.

Jag är långtifrån ensam om att få samer i släkten eliminerade ur minnet och ur historien. Efter många decennier av massiv statlig propaganda om samers underlägsenhet, av skallmätningar och flera samefientliga lagstiftningar, gjorde skam och rädsla att samiska arv var något alla höll tyst om.

Den svenska modellen för att utrota ett folk var nära att lyckas. Vad gäller skogssamerna är för övrigt alla skogssamebyar söder om nuvarande Malå sameby borta. Och Grans tidigare genuint skogssamiska lappby har konverterats till en fjällsameby.

Som Sverige ville ha det.

 

 

 

 

 

Hugin och Munin

I fjol filmade jag bara med en HDV-kamera som klipper och förstorar bilden. Riktigt bra bilder på havsörnar och korpar på över 100 meters avstånd.

I år hade jag en kamera som krymper det man ser i sökaren. Ingen förstoringsfaktor med andra ord, vilket gjorde att jag tvingades vara nära och röra mig väldigt försiktig. Gömslet hade satt sig sedan förra året med glipor mellan väggarna där kallblåsten trängde sig in. Dessutom lutade det. Inga bra förutsättningar. Dessutom var jag förkyld, snorade och hade frossbrytningar. Och eftersom det inte går att elda i gömslet med exempelvis en Heat Pal, på grund av kondensen, var det bara gilla läget. Och tjurig är man ju, så jag fick bra filmbilder och några stillisar till slut.

Ingen av fjolårets havsörnar syntes dock till. Inte heller någon räv eller järv. Det fanns rikligt med rävspår, men inga järv dito.

Måste till veckan flytta till ett bättre område och fixa till den lilla byggnaden.

_H1A8106

Lulesamiskan i Kvikkjokk

(c) Tor Lundberg Tuorda

 

Läser Journal av Petrus Laestadius utgiven 1831. Där står mycket intressant från prästsonen i Kvikkjokks penna. Bland annat ett referat från en höbärgning i deltat:

”Det intresserade mig ganska mycket att höra på deras snack här. Det tycktes vara Lapska språkets klassiska verld. Alla talade det rent, och utan några half-Svenska ord.”

Under hela fjällbyns existens från 1660-talet och långt in på 1900-talet var lulesamiskan ett vardagsspråk i Huhttán/Kvikkjokk. Idag finns bara kring 600 talare kvar i hela det stora lulesamiska området. En tydlig effekt av den svenska statens ambition av ett land, ett folk, ett språk.

 

 

 

Lennart Lundberg – en stridbar person

På väg tillbaks från invigningen av vår utställning Om gruvan kommer på Tráhppie i Umeå närmade vi oss Piteå. I bilen fanns förutom jag dotter Astrid, sonen Nils, sambo Åsa och vännen Henrik. Vi var tvungna byta blöja på Nils och då fick jag ett infall och frågade medpassagerarna om vi kunde byta på Nils vid Fårösundet och samtidigt se det hus som pappa Lennart byggde på Klövergatan 1. Jo det ville de.

Jag körde, men körde fel på grund av alla nya vägar. Så nya kanske de inte var, men sist jag var i Djupviken, som stadsområdet heter, var väl för nära 20 år sen. Har dragit mig för att fara hit för det finns så många erfarenheter, tankar och känslor som inte är så trevliga. Pappa dog i cancer när jag jag var 13 och då hade vi hunnit bo i huset i drygt två år, jag, bror Ola (numera Oden) och mor Maj-Britt. Pappa jobbade som bygglärare på Strömbackaskolans gymnasium, men han var också ritingengör och ritade hus åt folk på fritiden, planlade byggnationer och mätte in husgrunder. Jag fick ibland följa med och hjälpa honom hålla mätstickan vid någon stakkäpp och göra ett pennstreck när pappa sa att det var i vattring – i rätt vågräta nivå enligt mätinstrumentet.

_H1A3384

Vi körde förbi huset och de nya ägarna hade byggt ett lusthus på tomten. Svängde ner mot Fårösundet och parkerade bilen. Jag berättade om alla badsessioner vi hade, jag, kompisarna Fredrik Lindgren och Arne Tingstad med flera, vid den brygga som under min tid här låg vid vattnet. Om den stubbade snubben som kom med sin Super 8-kamera när vi brukade bada och frågade om han fick filma. Och det fick han. Ingen brydde sig och inga föräldrar fanns i närheten. Hade det varit idag hade stubbisen direkt blivit klassad som pedofil.

_H1A3382

Vi gick efter en asfalterad gångstig längs med sundet och allt var sig likt från den tid jag bodde här. Märkligt nog fanns inga nybyggda hus närmast pappas hus, utan grönytan var kvar ända till bron. När vi passerat nedre änden på huset fanns ett offentligt utemöbelemang inom bekvämt räckhåll. Här bytte Åsa på pojken.

_H1A3389

När bytet var klart kom ett något äldre par med två små hundar spatserande mot oss. Jag hälsade och frågade om de bott länge på området? Ja det hade de, ända sedan 1973.

_H1A3397Jag berättade att jag bott i det huset, och pekade, och att min pappa hette Lennart Lundberg. Paret sa att de mycket väl kände till min far så vi presenterade oss.

_H1A3404

Pappa hade hjälpt Elvy och Christer Svensson med att rita deras hus på Kilgatan i närheten och de ville gärna ha ett i modellen Hortlaxhus. Pappa ritade ett dylikt, men betydligt större, och med en veranda – något som Hortlaxhus original inte hade, men som företaget började med när Elvy och Christers hus fanns på plats.

Christer berättade om turerna kring hur området började byggas. Att pappa for upp på Piteå kommun i jakt på en tomt vid Fårösundet men fick där höra att hela området var vikt för VIP-personer (i den sedan decennier socialdemokratiskt styrda kommunen) och att det absolut inte gick för sig att han skulle kunna få köpa någon tomt där. Men pappa granskade byggnadsplaneritningarna och där fanns tomter utsatta. Han propsade på att få köpa en och till slut kunde de inte neka honom det. Han var stridbar och rättsmedveten, min far. Christer tyckte att han var bra att ha och göra med. Det ver verkligen roligt att höra, tack Christer!

_H1A3387

Christer berättade också att Lennart hjälpt några fler i området med att få bygglov och också ritat deras hus.

Vi samtalade vidare och så framkom att Elvy var bördig från Stenträsk utanför Jokkmokk. Samma by som Henrik Blind är född i och där hans mor fortfarande bor. Det blev mycket tal om alla släkter i Stenträsk. De första människor vi möter vid Fårösundet kände mina föräldrar och till på köpet Henriks mor. Vilket sammanträffande!

Vi gjorde en tur ut på Fårön där min farbror Bosse berättat att det vuxit upp många lyxiga nybyggen, och det stämde. Men vilken byggnad som var Mikael Renbergs kunde vi inte få kläm på.

Natten blev sen när vi nådde Jokkmokk…

Nils med en av Elvy och Christers hundar
Nils med en av Elvy och Christers hundar.
Astrid med en av Elvy och Christers hundar.
Astrid med den andra av Elvy och Christers hundar.

Morfars koja i Laponia

Mina två främsta mål denna vecka var att få nya bilder till den fotoutställning jag ska hålla på Tráhppie i Umeå den 2 augusti och en månad framåt, men också att återse min morfar Ruperts jaktkoja. Det blev en vandring i den otroligt läckra urskogen längs Standárjåhkå norr om Kvikkjokk. Min dotter Astrid 11 hängde med, som trots massiva mygghorder, störtregn, åska och hagel inte gnällde det minsta lilla.

Skog vid vatten
Båten sjösattes i Änokbåtlänningen och sexhästarn startade på första rycket. Vi kunde bekvämt förflytta oss en halvmil efter älven och Standárjåhkås nedre del. Stannade på Storsanden för matlagning och gjorde också ett stopp vid Stuor Tsåkak där mängder med kabbelekor växte vid stranden. Så upp efter bäcken där återkomlingen bävern huserat ganska flitigt sedan senast jag var här. Sista bävern i Sverige sköts i slutet på 1800-talet – för övrigt här i Änok.

Vi gick någon kilometer till den tältplats jag och mina två äldsta barn Anton och Elina använde 1998, och eldade i samma arran (som gjorde att elden inte spred sig i det torra vädret). Så besökte vi lappmesens boträd, men ingen var hemma. Rensade kallkällan, så vi skulle få fräscht vatten till morgonen. Gick högre upp vid gårsså, ravinen, och betraktade den märkliga hällen som sticker ut över det strömmande vattnet. Tittade runt bland gammeltallarna, många märkta av barktäkt, brandljud och älggnag. Många kanske upp mot 500 år gamla, och ännu äldre. Har just läst Ola Engelmarks nya bok om Muttos, där jag bidragit med 14 bilder, där Ola beskriver den grupp av tallar han hittade på Stuor Tjudek som grodde på 1200-talet och där en av dem mättes till 1000 år. Troligen finns liknande åldringar här. Det är helt sjukt att denna helt orörda spillra av urskog inte är fredad. Trots att den ligger i världsarvet Laponia är det fritt fram för vilket av världens gruvbolag som helst att skövla den.

Jag får mina bilder i samma utsnitt nära tältplatsen som jag använt tidigare, men nu med min nya Canon 5D Mark III som ger fantastiska bilder och också går att filma i HD med. Det blir en sen natt…

Standarfall

…och en sen morgon. Solens hetta i tältet väcker både mig och Astrid. Men utan brådska gör vi eld och gör en form av frukost. Sen iväg.

Astrid i StandarAstrid bland gammeltallar

Åskan mullrar i öster och allt fler cumulusmoln växer oroväckande fort. Framme vid den plats där jag tidigare sökt morfars koja, som Sture Danielsson visade mig från skotern när jag 1991 jobbade åt länsstyrelsen, måste vara fel. Jag ringer Sture och han beskriver platsen suveränt tydligt. Vi hittar nu kojan direkt.

Morfars jaktkoja
Kluvna granar och björkar vilande på en björkstomme från en sten och i skydd av en gran, lyser vita när vi närmar oss. Inne i den halvt inrasade byggnaden ligger torra tallrötter till ved, som den jägare eller fiskare som sist varit här sist lagt in så det ska gå fort och lätt att få eld för den som kommer. Granris ligger som en bädd i ett björnide. Välordnat. Märkligt att tänka sig att byggnaden måste vara nära hundra år gammal. Strategisk. Här hade morfar nära till Pårekslätten och Sähkok, där han jagade rödräv och fjällräv, berättade Sture, som själv, tillsammans med Erik Yngvesson, tillbringade en natt här i kojan i sin ungdom när de var på tjädervin. Då fanns all näver och torv kvar och det var ombonat och fint att bo. Morfar bör ha använt kojan också för fiske, men bara till 1962 då nationalparken utvidgades och fiskeeldoradot på Pårekslätten blev förbjudet vatten för kvikkjokksborna.

Jag tar en massa stillbilder och filmar. Gör en inspelning av mig och Astrid tillsammans, där jag tar in våra röster via en riktmikrofon och extern inspelare. Klappar i bild så att klipparen Tell Aulin lättare kan synkronisera in ljudet. Så börjar det hagla. Vi har bra skydd under granen, där morfar täljt bort lagom många grenar så att man ryms. Funderar på detta land, som till stor del  präglas av Amma Larsson Pirkit. Denne Pirkit Amma gick i lära hos stornåjden Unnasj och måste ha varit bekant med morfar Rupert, kanske också övernattat i kojan. Spännande tankar i en spännande trakt.

Jag funderar också på att bygga upp kojan igen. Hävda platsen. Hävda småbrukarkulturen. Hävda nybyggarättlingars kultur och levnadssätt, oavsett om de hade svensk eller samisk härkomst som kolonialmakten forminskat och nonchalerat.  Och som fortfarande osynliggörs – i arbetsplaner för mineralprospektörer, i  naturreservatsbildanden och laponiaprocesser, med mera.

 

Lundberg blev Tuorda

Mitt samiska arv har jag alltid känt till men hållit för mig själv. Med min mor Maj-Britt Foto: Tor Lundbergtalade jag om det då och då, men inte med min mormor Signe. Där var det locket på. Signe Eriksson

För trettio år sen fanns inte läge att bejaka någon samisk tillhörighet. Något jag tyst burit med mig från barnsben och manifesterat och odlat bara i mitt eget huvud: förnimmelser, känslor, förhållningssätt, jojkat platser då ingen annan hört, men i pokulerande sammanhang ändå hovat upp stämman och faktiskt fått positiva genmälen också från samer med solid renskötarbas.

Den kolonialt inpräntade bilden av samer hos alla levande i Sverige var kutym hos de flesta innan Sametingets tillblivelse. Hjärntvätt, långvarig manipulation från lapp-ska-vara-lapp-politiken gjorde det omöjligt att stå upp som same om man inte hade renar och samiskt efternamn. Ofta får Sametinget – ofta med all rätt – mycket skit. Men röstlängden ger en bas, ett godkännande från andra samer om att också såna som jag finns och räknas. Och i år har förfrågningar droppat in från olika samiska partier om att de önskar få mig med på sin lista inför valet den 19 maj (för övrigt min födelsedag). Hedrande!

Trots att jag aldrig ansökt om medlemskap i någon sameby tror jag många renägare vet att jag till fullo står på deras sida. I den samiska kulturen är det renen som är basen, symbolen, navet – den som bär upp hela det samiska alltet. Renskötseln går tydligast att hävda i kolonialstaten Sveriges annekterade imperium. För renskötseln är den enda samiska kultur svenskar begriper när samer kommer på tal.

Härska genom att söndra.

Renskötande, icke renskötande, fjällapp, skogslapp, fiskelapp, fattiglapp.

I många decennier har Sverige gjort allt för att få bort samerna från norra Sverige. Men ändå inte. Till skillnad från andra kolonialstater har bara lite blod spillts. Det har funkat ändå.

Sveriges härnadståg har skett administrativt. För att ostört och metodiskt plundra samernas land på allt som går att omvandla till pengar har pennan, kyrkan och länsstyrelserna varit vapnen. Samerna har osynliggjorts, nonchalerats och effektivt assimilerats in i det svenska storsamhället. Slurp bara och problemet är borta. Men processen har skett under så lång tid, på så många olika nivåer i samhället och så smidigt och subtilt, att alltför få människor idag fattar vad som hänt. Det är som en dimma över det hela. Nedtystad, mörkad och indoktrinerad in i människors huvudens innersta skrymslen. Lögnen har blivit sanning.

Jag har tidigare inte riktigt förstått den koloniala mekanismen, den hydra som tar grepp om allt den förmår. Ett monster som präglat oss in i ryggmärgen, som får det onaturliga att bli normalt, det sjuka friskt och lögnen sanning. Som i Orwells 1984. Det är fruktansvärt skrämmande. Därför är det glädjande att många seriösa publikationer från författare och akademiker satt ljus just på Sverige som faktisk och folkrättsvidrig kolonialstat. De politiska partierna som styr Sverige gör dock absolut ingenting för att uppfylla de folkrättsliga åtaganden vilka Sverige undertecknat. Deklarationen ILO 169 negligeras helt.

Det är som väntat. Som historien lär oss…

1928 togs lappbyarna bort och ersattes av samebyar. I lappbyarna ingick alla samer, men i samebyarna fick bara renskötare vara med. Renskötare var häftiga, tyckte Sverige. Med stora härkar, lasson och röda tofsar i mössorna.

Därför blev merparten av alla samer utestängda från gemenskapen. För dem försvann abrupt möjligheterna till fri jakt, fritt fiske och fri anskaffning av ved eller byggnadsmaterial till kåtor, bodar och stugor. Ett våldsamt övergrepp. Renlösa samer tvingades fråga Lappfogden eller byråkrater på länsstyrelserna om lov om att få leva som de alltid gjort. Var de olydiga kom bylingen och finkan väntade.

I en frodande rasism blev det fult att vara same. I stora delar av Sábme såg Sverige till att utrota också namnen – prästerna höll i kyrkbokens penna. Allt samiskt skulle bort. Fjällrenskötseln som Sverige tyckte var pittoreskt fick dock bestå, men helst bara om den bedrevs intensivt. Renhjorden skulle vaktas dygnet runt, vajorna skulle mjölkas och familjerna bo i kåtor alla årstider. Det tyckte Sverige var genuint och fint. Självklart fick barnen inte gå i skolor med fyra väggar. ”Lapp ska lapp vara.” (Kyrkoherde Vitalis Karnell)

Att en nation utrotar religionen för ett folkslag och tar över deras land är kriterium som beskriver begreppet kolonialism. Det lyckades Sverige göra för fyra hundra år sen. Men övergreppen fortsätter än idag. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören Lars Norberg uttryckte det på Ája för en tid sedan, där han i sitt föredrag länge uppehöll sig vid att beskriva Sveriges koloniala arv och nutida status.

Sverige har utraderat alla skogar och förvandlat dem till plantager, eller dränkt dem under kraftverksdammar. Och så finns mörkret från gruvorna över hela Sábme.

Också nyrasismens mörker hotar. Snyggt skrudad i polerade brillor och friserad nacke sitter den där mitt i maktens boning. Trots sitt yttre är den sjuk och hela samhället smittas. Vad lite människan lärt sig. Så fort folk glömmer. Drabbade av historielöshet och intolerans kan det bli riktigt jävligt.

Därför heter jag Tuorda nu. Formellt Tor Lennart Tuorda, men jag använder Lundberg Tuorda till att börja med. Jag äger inget renmärke, har inga renar och talar dålig samiska, men jag bär gábdde med stolthet, också dålusj gahper (dock inte bland folk – ännu)

Nu är jag framme från min vandring i min personliga dekolonisering, ett uppvaknande som när sömnen äntligen gnuggats ur ögonen gör bilden tydlig.

Vandra du också. Flera tusen lulesamer finns efter Julevädno, Lule älv. Människor vars ursprung den svenska staten vill sopa bort. Rösta den 19 maj!

http://www.sametinget.se/1060

 

Tor Lundberg Tuorda

 

 

Böcker för fler som vill få upp ögonen:

Svante Isaksson När staten stal marken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188675300

Lennart Lundmark Stulet land
http://www.bokus.com/bok/9789174419870/stulet-land-svensk-makt-pa-samisk-mark/

Tusen år i Lappmarken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186621300

Jag har tidigare bloggat om Ryd/Cramérs bok
http://kvikkjokk.nu/2012/06/kolonial-historia/

Patrik Lantto Lappväsendet (går att beställa från Vaartoe – centrum för samisk forskning CeSam, Umeå universitet)
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/fraan-lappfogde-till-regional-myndighet-749768

Sammanfattning av Patrik Lanttos bok från Birger Ekelids hemsida:
http://www.birgerekerlid.se/AKTUELLT/Lappfogdarna-samernas-foermyndare

“Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden?  Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter.

  • Synen på samerna präglas av ”lapp-skall-vara lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning. Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
  • Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
  • Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
  • Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen Tiden börjar på nytt , men frågan har en given plats även i denna studie. Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som ”uppviglare”.”

 

 

 

 

 

Kamrater vid Návdahávrre

I förrgår bjöd jag ut dotter och sambo på middag. Dock inte på lokal, men väl i skogen. Älgburgare i stekpanna på elden med mycket smör, serverat på gáhkko med ketchup, senap och hamburgerdressing. Per Morberg, ja till och med Jamie Oliver, hade nog blivit imponerade av denna välsmakande men enkla kokkonst. Vi gjorde en rätt så kort tur till sydvästsidan av Návdahávrre (Nautijaur) för att hitta Anders Rassas gamla boplats. Redan på avstånd signalerade grövre och klenare björkar vallen. Igenväxningen hade tagit fart, men en lite större odlingsyta låg i alla fall öppen. Han blev småbrukare Anders Rassa. För honom, likväl som för kamraten Pav-Lasse Tuorda vid Bietsetjuohppam, hade renpest och rovdjur tagit det mesta av renarna. De hade inget annat val än att fiska, nyodla, bygga och skaffa sig ko och getter för att klara försörjningen. Men vilket slit. Resterna av fem byggnader, rostiga gångjärn, fotogenlykta och sängbottnar? och flera högar med brutna stenar är tydliga vittnesbörd. Kamraterna hade bara kring två kilometermellan sig. Troligen träffades de regelbundet för att hjälpa varann eller för att prata minnen. Som när de skidade 46 mil på 57 timmar på grönlandsisen och när Pav-Lasse vann det efterföljande Nordenskiöldsloppet. En tävling som tillkom endast för att tysta de som tvivlade på bedriften.