Etikettarkiv: kultur

En kulturell tillbakablick

Letade bilder från november och då kom jag över denna 🙂Harriet och HenrikÅret var 2010. Jag hade uppdrag att göra en broschyr till årsredovisningen  för kultur- och fritidsnämnden. Kulturchefen i Jokkmokk, Harriet Nordlund och nämndens miljöpartistiske ordförande Henrik Blind, håller varandra kärleksfullt i händerna när de glatt går genom tallåkern i närheten av Östansjö. I formgivningens slutfas behövde jag en bild av dem båda. Det var skymning och murrigt ljus, men funkade ändå. Reflekterar först nu över att det kan vara den första gången som en kommunal nämnd varit styrd av samer.

Utrotade samiska avtryck minskar kulturlandskapets dignitet

Fallen barktäkttallSpår av samer. I alla naturskogar i Sábme, dvs. skogar som aldrig kalavverkats, finns spår efter samisk barktäkt. På unga tallar skar samerna ut barken med en hornkniv och den ljusa innerbarken togs tillvara och grillades över elden eller användes till soppor, med mera. Barken togs framför allt i juni månad när träden savade. Trots att ingen längre använder sig av detta bruk heter juni fortfarande biehtsemánno på lulesamiska, tallmånaden.

Barktäkterna är i skogslandet de tydligaste spåren efter den gamla samiska kulturen. Barken på bildens fallna torrfura bör ha skurits ut för mer än 500 år sedan.
Barn på gammal tallågaI övrigt är de samiska spåren till övervägande del utrotade av det moderna skogsbruket och tallarna med barktäkterna har förpassats till massavedstravarna och blivit kokta till dasspapper.  På enstaka stubbar kan dock ett fåtal barktäkter finnas kvar på plantagerna.
Stubbe med barktäktFörvisso finns andra spår efter samer i skogslandet, som runda eller rektangulära härdar (árran) som kringgärdat den eld vilken värmt folket i tältkåtorna. Tyvärr är dessa spår ofta också utplånade av skogsbrukets plöjningar, markberedningar och körskador på tallåkrarna/plantagerna.

Med en fortfarande hysterisk takt på skogsavverkningar och andra exploateringar förstörs spåren efter samisk kultur på löpande band. Därmed kommer processerna för att hävda samisk rätt till land och vatten fortsatt att komma öka i domstolarna. Sverige är onekligen en aggressiv och styvnackad kolonialmakt…

Museum reducerar samisk existens

Besökte Härjedalens fjällmuseum igår. Fenomenala fotoutställningar av Ingemar Lind och Mats Ricklund, fina utställningslokaler, trevlig personal och gott kaffe.
Men utställningen var tyvärr en besvikelse. Svenska folkdräkter, spinnrockar, hästgrejer, smörtinor…Smörtinor…bakattiraljer och en fullskalig modell av en handelsman sittande vid sitt skrivbord.
HandelsmanCirka 90% av utställningens skildrar bondekulturen som den såg ut förr i tiden i de mer agrara delarna av  Sverige. Romantiskt.
Kor i lagårdUtställd är också en pilbåge av europeiskt snitt, vilken kan ge falska associationer. Dessutom visas en tidslinje där den oinvigde lätt kan få för sig att samerna inte funnits och jagat i området innan 800-talet.
Pilbåge, randomSamisk jakttid...?!Det är samerna som gjort sig kända som framstående bågmakare och bågjägare. Om detta historiska faktum finns inte en rad att läsa. Dock presenteras ett axplock av områdets  samiska kultur i ett rum längst in i museet. Pliktskyldigt, liksom. Det är som om museet vill förminska samernas långa närvaro i de härjedalska markerna. Som om kolonialpolitik styrt utformningen, inte historiska fakta. Inte så underligt kanske när museet stod klart 1999, när Härjedalsmålet rasade som värst.
Samiska rummetFör en sábme norrifrån hade det varit intressant att fördjupa sig i det den sydligaste samiska kulturen, men även om de samtida  markägarkonflikterna. Det känns surt att betala 150 kronor i inträde för att beskåda ännu ett förminskande av den samiska kulturen.

(Bilderna tagna med mobilkamera…)

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Nickel Mountain: Avbryt brytningshotet!

Urfolk
Någonting unikt har hänt. En samling tunga företrädare för miljöorganisationer i Sverige och Norge, samt Sametinget, stödjer föreningen Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnabys uppmaning till det gruvbolag som besitter bearbetningskoncessionen för brytning av nickel i tre dagbrott i Umeälvens källflöden, att avveckla sina intressen söder om Tärnaby. 

”Öppet brev till Nickel Mountains ledning, aktieägare och bolagsstämma

Vi uppmanar Nickel Mountains ledning och stämma att fatta beslut om att avveckla Rönnbäcksprojektet helt, dvs. avveckla de tre bearbetningskoncessionerna istället för att försöka sälja dem vidare. Nu finns en möjlighet att få ett definitivt slut på det här projektet och bolaget kan själva ta ansvar och fatta det beslutet, i enlighet med CSR och ansvarsfullt företagande som kommer till uttryck i FN:s principer samt OECD:s riktlinjer för multinationella bolag. Nickel Mountains VD har redan i media nämnt återlämning av koncessionerna som ett alternativ.

Den 17 nov 2015 avser Nickel Mountain Group fatta beslut om avyttring/avveckling av Rönnbäcksprojektet vid en extra bolagsstämma i Stockholm. Majoriteten av bolagets aktieägare är från Norge. Rönnbäcksprojektet är det storskaliga nickelgruvsprojektet med tre dagbrott som planeras på traditionellt samiska åretruntmarker i övre delen av Umeälven, utanför Tärnaby. Detta trots att samer och många andra protesterat högljutt i flera års tid. Samer har på flera olika sätt försökt framföra de enorma konsekvenser som projektet medför och att det inte finns något fritt och informerat förhandssamtycke och att det kränker urfolksrättigheter. Projektet berör hela Umeälvens dalgång samt hundratals samer, varav majoriteten av alla samer som berörs saknar inflytande i processen. Många andra har även engagerat sig och lyft fram de stora naturvärden och hotade arter som finns i området. Dessa är skyddade enligt lag och exploateringen äventyrar även uppfyllandet av Sveriges miljömål, EU:s ramdirektiv för vatten samt Sveriges åtaganden i internationella miljökonventioner.

Bearbetningskoncessionerna för Rönnbäck är giltiga fram till 2037, dvs i 22 år till. Att ha dessa tunga tillstånd hängande över sitt liv och sitt område till 2037 är inte värdigt eller hållbart då det hotar hela den samiska livsföringen i området så fundamentalt men även miljön och andra näringar.

Tillstånden gavs i en tid av överdriven tilltro till gruvbranschens framtid och förmåga till lokalt såväl som nationellt ekonomiskt uppsving. Nu vet vi att detta var en tillfällig bubbla och bolaget har själva konstaterat att det inte finns utsikter att få någon ekonomi i Rönnbäcksprojektet. Enorma ekonomiska fiaskon (t.ex. Northlandkonkursen i Pajala) såväl som ekologiska och mänskliga katastrofer med gruvdammshaverier, nu senast i Brasilien där minst 28 personer dött, men även i Kanada och Finland, visar att riskerna är reella och kan få oöverskådliga konsekvenser.

I Rönnbäcksprojektet har FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) för första gången tvingats gå in i ett gruvprojekt i Sverige. FN:s specialrapportör för urfolksrättigheter Victoria Tauli-Corpuz besökte så sent som i somras Rönnbäck efter inbjudan av Sametingen i Sverige, Norge och Finland och uttryckte då sin oro över Rönnbäcksprojektet. Om projektet skulle fortgå är fler anmälningar till FN att vänta. Tillstånden kring Rönnbäck borde rivas upp. De borde aldrig ha beviljats från första början.

Nu kan Nickel Mountain Group agera etiskt och seriöst genom att respektera det samiska folkets och alla drabbades avståndstagande av detta projekt. Alla överklaganden, protester, anmälningar och skrivelser har inte gått varken bolaget, Bergsstaten, Länsstyrelsen eller regeringen förbi.

Vi vill se att man gör det enda raka när det gäller detta högkonsekvens- och högriskprojekt – att se till att dessa planer aldrig realiseras. Vi skriver detta brev för att vi bryr oss om områdets framtid, kulturlandskap, renbetesland, höga naturvärden, mänskliga rättigheter, urfolksrättigheter och barns rättigheter. Vi bryr oss om kommande generationer, rent vatten, miljö, hälsa, matförsörjning, liv, kultur, klimat, andra näringar och långsiktigt hållbara lokalsamhällen.

Planerna kring Rönnbäck var ert initiativ och det är nu dags att ta ansvar och avveckla hela projektet och tillstånden. Att skapa osäkerhet genom tillstånd som hänger över bygden som en bromskloss i decennier kan knappast ha varit avsikten.

13 november 2015

Marie Persson
Grundare av Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby
Ordinarie ledamot i Sametinget

Stefan Mikaelsson
Sametingets ordförande

Johanna Sandahl
Ordförande Naturskyddsföreningen

Heidi Andersson
Klimatambassadör i Västerbottens län samt flerfaldig världsmästare i armbrytning

Annika Jacobson
Chef för Greenpeace i Sverige

Sofia Bothorp och Nils Harnesk
Ordförande Urbergsgruppen

Elin Götmark
Talesperson Skydda Skogen

Sara Vikström Olsson
Ordförande Fältbiologerna

Lars Haltbrekken
Ledare Naturvernforbundet i Norge

Camilla Dærga Bjugn
Ledare Naturvernforbundet i Rana och omnejd

Erling Solvang
Ledare Naturvernforbundet i Nordland”

Gruvor – en del av kulturhuvudstaden

Jag är så oerhört tacksam för förmånen att få vara med på ett hörn i den kulturella smältdegeln Umeå – kulturhuvudstaden. Och att gruvfrågan uppmärksammas i ett seriöst sammanhang.

Två utställningar på Tráhppie har det blivit, det samiska centret på Gammlia. Hela förra månaden med en egen fotoutställning och så nu, Om gruvan kommer, en informativ och proffsig utställning tillsammans med föreningen Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen , Tärnaby och gruppen som kämpar mot kalkbrottet i Ojnare på Gotland. Här har vi tillsammans, mest med ideella medel, åstadkommit seriös information om vad som händer vid mineralprospekteringar, gruvbrytningar och hur gruvdammar hotar vattnet och kommande generationer. Hur framtiden ser ut för gruvorna, Gálloks historia, Minerallagen, hur tre dagbrott i Umeälvens övre del hotar vattnet, renskötseln och turistnäringen (hot som förvisso också gäller hela Sábme), hur urfolket samerna än en gång riskerar att få se sina sedan generationer brukade marker destrueras, hur den sköra sötvattenreservoaren under Gotland hotas av inträngande saltvatten vid dagbrottssprängningar och mycket, mycket mer.

Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

I torsdags den 4 september var det vernissage på utställningen Om gruvan kommer. Magnus Sjögren, tidigare medlem i kultgruppen Norrlåtar, presenterade utställningen och berättade om kvällens upplägg. Magnus har varit drivande för att detta evenemang tillkommit. Han har råddat med logistiken, samlat ihop ett riktigt fett PA nästan gratis, anlitat en mycket kompetent ljudtekniker, Johannes Oscarsson (för övrigt dem mest propert klädda ljudtekniker jag skådat), och bokat de artister som framträdde under vernissagen.

Carmen Blanco Valer, ursprungligen från Peru, och Mario López från Guatemala inledde med att tala om hur gruvnäringen brutalt farit fram mot urfolk och natur i Latinamerika. Mario kom med en uppmaning om att vi måste börja samarbeta globalt mot de kortsiktiga vinstintressena.

Carmen

Den fenomenale sångerskan och låtskrivaren Mirja Palo inledde kvällens musikkavalkad, kompad av Magnus på gitarr. Hon sjöng bland annat Strandlös strand, med text av den samiske diktaren Paulus Utsi.

Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Magnus och Mirja. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

Så pratade jag om historien bakom dagens gruvhot i Jokkmokk, men även generellt, vilken hemsk upplevelse det var att besöka gamla gruvor i Västerbotten på mina turen fram och tillbaks till Umeå, och så talade jag lite grann om hur utställningen kommit till. Jag berörde jobben, men eftersom Arne Müller satt i publiken, som nu jobbar med en ny bok om gruvboomen som handlar om just jobben, bjöd jag spontant upp honom på scenen för att berätta om det. Han berättade bland annat att det finns fler anställda åt Northland i Luleå än vad det finns i Pajala.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Henrik Blind
Tor och Arne. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Tor och Arne. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

Så var det dags för Astrid Lindstrand Tuorda, 11, min dotter, som framförde låten Merraniejdda på lulesamiska, skriven av Mandy Senger. Magnus spelade dragspel och jag bas. Astrid sjöng utan darr på stämman för ett snudd på fullsatt Tráhppie. Jag blev så tagen att jag tappade bort basgången och mest höll takten med hjälp av en lös A-sträng. Tilt. Men det stämde ändå, och Magnus var i alla fall stabil, och Astrid. Vilken cool och duktig sångerska hon är, vilken känsla, vilket mod!

Magnus, Tor och Astrid. Foto: Åsa Lindstrand.
Magnus, Tor och Astrid. Foto: Åsa Lindstrand.

Marie Persson, ordförande och grundare av nätverket/föreningen Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby höll ett anförande bland annat om Sveriges koloniala, konserverade och utarmande mineralpolitik. Hennes tal finns i sin helhet att läsa på föreningens Facebookgrupp.

Marie. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Marie. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

Så äntrade Sofia Jannok scenen med gitarristen Kristofer Eriksson. Proffsig som vanligt, och den minimalistiska sättningen gjorde de sex + ett extranummer som hon framförde tyngre än någonsin. I mellansnacket vindlade Spoken Word, som kritiskt och finurligt handlade om exploateringar i Sápmi och framför allt den brutala och respektlösa gruvboomen. Hon är en stor förmåga, inte bara som sångare och jojkare utan även som gruvmotståndare. Det är oerhört värdefullt.

Sofia Jannok

Sofia i centrum dagen efteråt :)
Sofia i centrum dagen efter framträdandet på Tráhppie.

Vi gruvskeptiker kämpar på många olika plan och allt fler människor engagerar sig. Det känns riktigt mäktigt!

Vattenfall är Talibaner

För en tid sedan fick jag av en initierad människa höra om hur Vattenfall, som Talibanerna i Afghanistan, betedde sig när detta statliga bolag byggde ut Porsi kraftverk (1957-1962).

Vattenfall sprängde hällristningarna vid strömmen av Luleälven, Hällristningar troligen lika stora som de berömda hällristningarna vid Nämforsen.

Alla hällristningar sprängdes bort och transporterades iväg för att döljas i fundamenten till bron över Lule älv. Den bro som alla, ovetandes, kör över mellan Vuollerim till Porsi.

Ingen av Vattenfalls egna jobbare ville jobba med helgerånet. I stället anlitades arbetskraft från Finland, på nätterna, för att spränghålsborra hällristningarna och sedan spränga, mest troligt med Nitrolit. (Ett sprängmedel jag själv lärde mig hantera på Gränsjägarna i Kiruna 1980-1981. Jag blev en av staten upplärd sabotör.)

– Det gav ju jobb! Nog finns det folk som tycker så än idag. Det ger ju jobb! Oavsett om gäller utrotning/kalavverkning av skogar, dränkning av kulturland , förvaring av kärnavfall, gödsling med stockholmarnas träck, giftdammar, fotogensprutande övningsfält för all världens flygvapen, MED MERA.

Jag var nyfödd när Vattufail byggde Porsi.

Jag var nyfödd när Vattufail för tid och evighet sprängde bort hällristningarna.

Jag var nyfödd och ett vårdintensivt kolli. Jag kunde inte bry mig. Och ingen annan heller.

Hur är det möjligt?

Men nu bryr jag mig inte som värat.

Det enda som folk kan se är baksidorna av de bortsprängda bergstyckena, som pusselbitar av kulturhistorien.

Helgerånet/brottet/ måste ju döljas – bra för kolonialmakten Sveriges väl och ve. Döljas för ofödda släktled. Och för samerna, byborna, jokkmokksborna, norrbottningarna. För skogarna, berättelserna, upplevelserna, känslorna, kunskaperna, fåglarna, fyrfotadjuren, allt.

Det finns ingen gräns för hur vår landsändahar  våldtagits. Och hur våldtäkten fortsätter.

I råvaruboden.

I samernas land. I barnens land.

I kommande människors land.

Brutalt.

Mörkat.

Enkelriktat.

Obegripligt.

Det är fritt fram. Sverige har makt, men inte rätt…

Fuck you Sverige!

Kluvet vapen

När jag var 11-12 år lärde jag mig skjuta pilbåge i Piteå. Jag fick en röd glasfiberbåge av min far Lennart, med sikte och allt. Jag förkovrade mig mycket i bågskyttets konst. På träningarna var jag en av de främsta skyttarna, men när det blev tävlingar svek nerverna. Min ambition är nu att göra en egen båge av fjällbjörk och lära mig den gamla tekniken att skjuta instinktivt, som att skjuta lerduvor, aldrig sikta, bara snabbt se på målet och släppa pilen. Hur jag gör bågen har jag lite hum om nu efter att jag lärt känna Markus Nyström. Han kan säkert guida mig under processens gång.

Under tiotusentals år av människans existens bör pilbågen har varit jägarens främsta vapen. Många behärskade tekniken med att göra en båge och vilket material som skulle väljas för jakt på exempelvis ekorre och mård eller älg och vildren. Vilken sträng som skulle användas, vilket trädslag som gällde för pilarna och hur de skulle göras och hållas raka, hur styrfjädrarna och spetsen skulle fästas och mycket mer. Kunskaper som till stor del är borta idag. Under förrförra sekelskiftet fanns troligen mycket av kunskapen kvar, framför allt hos samerna, som ännu ett par sekel tidigare ansågs som de främsta bågmakarna och skyttarna, som gjorde korta pilbågar i kombinerade träslag vilka var omtalat kraftfulla.

Min vän Markus Nyström har forskat om de gamla bågmakarteknikerna och tillverkar också pilbågar själv i Uppsala där han bor. Han och hans flickvän Birte kom upp och bodde i min stuga i Kvikkjokk. En dag for vi runt och samlade raka björkämnen.

Markus kollar in ett ämne
Först gjorde han en bläcka i björkstammen för att se om fibrerna i trät var raka, om inte, så ratades björken.

Analys om fibrer

Markus var speciellt intresserad av våra björkar som växer norr om Polcirkeln som är tätare i sin struktur och bör ge kraftigare pilbågar.

Markus med ämnen

Det var riktigt spännande att se Markus klyva björkarna på gammalt manér. Med yxa bara, och kilar täljda av torra grankvistar.

Klyvning GrankilDelning vid min stuga i Änok

Troligen kommer Markus att hålla en kurs i Jokkmokk i augusti och även behandla det han vet om samiska bågar för småviltsjakt, gjorda av björk där tjurtall eller tjurgran limmats fast längs bågryggen med fisklim. Spännande!

Markus Nyströms intressanta och fylliga blogg heter Markus pilbågar där du kan fördjupa dig om det mesta som finns att veta om hur man gör en genuin pilbåge.

 

Skogskultur i Sjávnjá

Världsarvets glömda hörn

Världsarvet Laponia är dramatiska toppar och glaciärer i Sarek och böljande fjäll i Badjelánnda. Det är gammelskogarnas Muttos. Men det finns ett hörn av det samiska världsarvet som få besöker och vars historia håller på att falla i glömska. Myrarnas och tallåsarnas Sjávnjá. 

Text och foto: Tor L. Tuorda

Det är nästa 15 år sedan. I helikoptern var Erik Sjaunja ciceron. Han bad piloten gira en bit från färdrutten för att jag och jokkmokksförfattaren Hans Anderson skulle få se vistet Boarkka. Vi höll på med en bok, Arvet om världsarvet Laponia, och flög över de inre delarna av naturreservatet Sjávnjá. Där bland tallarna skymtade vi kåtor och grå byggnader. Men det var i början av juni och därför rådde landningsförbud. Här tillbringade, berättade Erik, familjen Sjaunjas kvinnor och barn somrarna medan männen befann sig i de västliga fjällen med renarna.

Synen från ovan etsade sig fast i mitt minne. Platsen hade en dragningskraft på mig. Jag gjorde därför ett försök att återvända till fots redan kommande höst, men gick fel och hamnade istället vid sjön Hávgak. For runt som ett jehu och letade kåtor och bodar, men utan resultat. En oerhört liten mossöverväxt arran var det enda jag hittade.

Sedan dess har jag närt en dröm om att få återvända. Få se platsen från marken. Förnimma tidens gång. Så när jag och ett tvåmannateam detta års oktober flyger in över Sjávnjás skogar och myrar är jag förväntansfull som ett barn på julafton. Turen är en del i ett filmprojekt jag arbetar med, utrustningen är stor och tung, och vi landar på ett lågfjäll i närheten av Sjaunjas gamla boplats.

SjávnjáSjávnjáSkog

Det blåser friskt. Alla björkar är barblåsta, gräset har gulnat och i fjärran lyser Sareks och Giebmegáisis toppar vita. Vi sover en natt på vår lilla topp och vandrar sedan ner mot Boarkka och följer den mest lättgångna terrängen mellan åsar och småbackar. Klövavtryck och spillning av en ung älg syns i den översta björkskogen och snart tar gigantiska granar vid. Några av jättarna ligger störtade på marken med spretande vita torrkvistar. En ensam sarv kommer springande, men jag hinner inte få upp kameran.

Mitt i granurskogen öppnas en grön liten yta där det växer ung björkskog. Sinnena skärps. Tydliga tecken på tidigare mänsklig aktivitet. Mycket riktigt tar det inte lång stund innan en ihoprasad näver- och torvbeklädd byggnad blir synlig – kanske en getkåta eller ett förråd. Tar av mig säcken och går längs upphuggningen. En timrad bod framträder med inrasat tak, och en ihopfallen stuga står en bit bortanför med bräder som sticker ut åt alla håll.

Ájtte

Stugans brädfodring har varit överdragen med näver och ett runt hål i en av väggarna vittnar om utgången av ett skortensrör.

Taket har varit torvat. Ur näver och torv viskar byggnaden en historia för mig. Den berättar om hur de samer som bott här fått propåer om att försvenskas, och helst sluta upp med renskötseln och istället ägna sig åt mer kulturellt högtstående odling och boskapsskötsel. Hellre spika ihop och bo i fyrkantiga boningar och elda i spis än att bo i kåtor med öppen eldstad. Men ändå använde folket här näver som väggbeklädnad, det enda material de var vana vid att använda. Här, i det inre av Sjávnjá, blir ett sorgligt, mörkat och nonchalerat kapitel i den svenska historien tydligt.

Stuga i Sjávnjá

Bodens dörrfoder är målade med gulaktig färg. Dörren hänger. Jag kikar in, men det känns kymigt att på något vis göra våld på integriteten. Intalar mig därför att jag gör en välgärning som intresserar mig för de människor som bott och verkat här, som bemästrat hårda förhållanden både från naturen och den svenska staten. Känner en oerhört stor sympati och respekt för dem. Funderar varför inte denna kultur lyfts fram när Laponia kom till, som ju är ett mixat världsarv av lika värden kultur och natur.

Inne i boden syns en brant trapp.

Trapp i boden

Det märks att den som gjort den har vana vid njallans stege. I nocken finns flera infällda hål för längsgående stänger. Troligen har den minimala övervåningen använts för köttförvaring.

Här har torrkött och suovas bierggo hängt i rader. Något som en järvs klomärken på ytterväggen också visar. En vitemaljerad potta med blå kant står malplacerad vid väggen.

Potta

Bortanför boden finns en torvkåta. Vid kåtan ligger en ställning ihoprasad längs marken. Den har varit  byggd mellan två mindre torrfuror, där furornas rötter grävts upp för att tjäna som fötter till ställningen.

_MG_0675-2

Vår vandring fortsätter ner till tallskogen och det förmodade vistet vid den långsmala sjön, kommer ner på sjöns norra sida och ser fullt med ung björkskog på den andra. Där måste bostället vara, stämmer precis med den bild jag har från helikopterturen.

VattenÁjaVirke

Och mycket riktigt finns två torvkåtor, nedrasade ställningar, en typ av båthus och vid stranden, en vid och djup kallkälla. Här har de haft det välordnat. Efter en stunds snokande bland ungbjörkarna syns en enormt rostig och lavbevuxen Huskvarna järnspis och i närheten en fyrkantig husgrund.

Husqvarna

Mycket märkligt. Påminner om de urgamla rester av skogssamiska timmerkåtor jag fann vid Gállokjávrre, kulturlämningar som nu hotas av gruvbrytning. Spännande. Tar stillbilder, filmar och märker in platsens GPS-koordinater som dokumentation.

Husgrund

Efter köttstekning och kaffekokning börjar skymningen lägra sig och vi börjar återfärden till tältkåtan uppe vid fjällkanten. Följer en ås vid bäcken en bit uppströms och också här framträder en fyrkantig hus- eller kåtagrund. Otroligt. Funderar på vem som kan ha bott här, har aldrig hört talas om några skogssamer i Sjávnjá, de bör ju ha funnits här, men alla jag frågat i Unna Tjerusj har ingen aning.

Grund

Nästa dag, när vi har riggat stora reflex- och difussionsskärmar för en intervju, får vi besök av en glad människa med älgstudsaren hängande över bröstet. Det är Per-Eric Kuoljok som berättar att han sällan ser några människor här, att det världsarvsutnämningen till trots är ett riktigt ödeland. Han har haft lycka på jaktstigen och berättar vars det går att hitta vatten på denna till synes torra och karga fjällhed. Per-Eric väntar på helikoptern, och går snart iväg med rappa steg upp mot sluttningen. Också vi ska snart flyga tillbaks. Och helikopterturen tillbaks till Porjus är den häftigaste jag varit med om. Först nu förstår jag bättre storheten av Sjávnjás urskogar. Mil på mil av sammanhållen gammelskog med torrfuror och tvärtoppiga jättetallar. Säkert finns det, som i Muttos, grupper av träd här också som var plantor på 1200-talet. Det är en hisnande tanke. Och en ny dröm har väckts. Hit måste jag, också, återvända – till fots.

Denna artikel har tidigare publicerats i tidningen Samefolket, med text på lulesamiska.

 

 

Kulturmassaker

Vid Parkijaurmagasinet mot Atjek
Har missförstått Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html. Där finns två grottor utmärkta sydost om Átjek några hundra meter från dämningsgränsen. Var dit med dottern idag (den 22 maj 2013), men det fanns inte ett spår av några grottor på de utmärkta koordinaterna 7410388 / 1648212 och 7410388 / 1648212. Det närmaste grottor vi kom var en gammal jordkällare…
Kultur
…och ett rävgryt.
Astrid vid gryt
Vi grillade älgkött på pinne och Ráddna myste vid ryggsäcken som hon såg som sin uppgift att vakta.
Raddna
En arkeologs anteckningarUr inventerarens anteckningar från den 25 augusti 1968, innan Bárkávrre byggdes ut:
”1) Grotta, ca 1,5 m h, 2 m br o 2 m dj. På golvet en renskalle, ett bogblad o en kaffepanna.
Ca 100 m ö om nr 1
2) Grotta under lodrät bergvägg. Grottan är ca 1,3 m h, 1,8 m br o 2 m dj golv av flata flisor. Bland dessa spjälkade renben. Grottans golv troligen under vatten vid högvatten. Båda grottorna kommer att dämmas över.”
Att Bárkávrre blev Parkijaurmagasinet är en fabulös våldtäkt på naturen, men också på kulturen. Samma respektlöshet då som nu. Kulturmassaker.
Bergtag
Hygge och damm

Tjäruborgarens land

Prospekteringsbolaget Beowulf Mining Plc. från England provborrar för ett eventuellt dagbrott vid Gállokjávrre mellan Björkholmen och Randijaur fem mil väster om Jokkmokk. I området har arkeologen Gunilla Larsson på ideell basis letat fornlämningar. Gunilla har har sina rötter i den gamla skogssamebyn Sjokksjokk, något som grundat hennes storsinta engagemang.

Först kom Gunilla till Jokkmokk och Skogsstyrelsen där hon fick förnämlig hjälp av Håkan Falk med att skriva ut topografiska kartor. Sen till Ájttes bibliotek Ája för att granska kartor och annat källmaterial. Här gav Birgitta Edeborg suverän assistens för att att hitta rätt. I Filip Hultblads mastodontverk Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken finns en mängd intressanta uppgifter. Bland annat om att Per Nilsson Tjäruborgare (troligen samma person som Per Nilsson Penta 1688-) som skattade för området i början på 1700-talet och att hans släkt ägt landet innan han föddes. Det så kallade lappskattelandet kallades för Tjäruborgarens land. Det hade en oval form med cirka 15-20 kilometers diameter. I centrum av landet ligger Gállokjávrre och det planerade dagbrottet.

Gunilla Larsson undersökte de timringar jag hittade vid sjön i somras. Hon fastslog att de var skogssamiska timmerkåtor och tog prov av härdarna, där små kolfragment kommer att kunna fastställa åldern på byggnaderna. Undersökningen är ideell, så de cirka 8000 kronor analyserna kommer att kosta måste betalas av frivilligas bidrag, bland annat av medlemmar i nätverket Inga gruvor i Jokkmokk! Gunilla är dock rätt förvissad om att det är Tjäruborgarens boningar. Att han bodde här strategiskt i mitten av sitt imperium och fiskade i sjön, jagade och samlade i skogarna. Han ägde också ett fåtal renar, men Per Nilssons handel med tjära kan ha utgjort stommen i försörjningen. Under 30 år var han borta från landet som då kyrkoherde Petrus Alstadius från Kvikkjokk brukade och skattade för. Troligen var det prästfrun Christina Groth som hade mest nytta av Tjäruborgarens land. Hon var en på den tiden ovanlig och i affärer driftig kvinna, som hade mycket god relation till samerna och ägde tamhärkar som hon i rajder gjorde handelsresor med till kusten och marknader. Skattelandet utgjorde troligen ett lämpligt betesland för hennes renar. Att så lite står skrivet om Christina Groths bravader bör bero på att hon var kvinna, därtill prästfru. Som sådan var det olämpligt att visa framfötterna för mycket och övertrumfa sin man.

Gunilla Larsson och forskaren May-Britt Öhman i samspråk vid Gállokjávrres strand.

Under de fyra dagar Gunilla Larsson undersökte skogarna hittade hon en grav, två arran, en kokgrop och fyra stenålderboplatser. Speciellt lycklig blev hon av båtdragarplatsen över mårkan vid Björkholmen som bybon Arne Forsberg visade. Förbi denna fors (nu överdämd) har folk i alla tider dragit och burit båtar, något som Linné beskrivit från sitt besök här 1732.
Förutom en mängs boplatser vid stranden av Bárkávrre hittades ett område med lavtäkt. Här har någon renskötare för kanske 200 år sedan i desperation huggit lavträd jäms med vårskaren till sina svältande renar. Tydliga spår av den gamla kulturen, tyvärr är de flesta samiska lämningar dränkta i Parkijaurmagasinet.

En av Vattenfall ännu inte bränd hög från strandröjning.

Gunillas undersökningar visar på ett livligt nyttjat kulturland med stort värde för att bevaras till kommande generationer. En överväldigande majoritet av björkholmborna vill inte leva granne med sprängsalvor, lastmaskiner och dagbrott.

Björkholmen och Spik-Anu, halvön där Anu Spik från Jåhkågasska tjiellde brukade ställa sin tältkåta.

 

Yngve Ryd

Det började med böcker om nybyggar- och jägarliv, sen kom den stora Timmerhästens bok som gjorde honom till en legend i förlagsvärlden. Så drabbades han av den samiska kulturen. Hundratals sidor anteckningar och åtskilliga färdigskrivna stycken i datorn. Halvgjorda texter som väntade på att fyllas på eftersom med mer material, alltid mer. Halvmessyrer existerade inte, det skulle vara fylliga heltäckande redogörelser där precis allt var uttömt. Och de lät honom hållas gubbarna, intervjuoffren. Förstod det stora i att just de var de sista som visste. Förstod storheten av den tjurige, envetna glasögonprydde mannen med alla sina frågor. Som i tid och otid dök upp med påsar nybakat från Citykonditoriet, som kunde sitta i timmar vid kaffebordet och rannsaka varenda liten detalj av detaljer. Dag ut och dag in. Samma intresse, samma lust, samma ivriga engagemang. Jakt, rovdjur, snö, hur man vadar, eldar eller går eller åker skidor. Hur man gör skidor, eller kåtor, eller armborst, eller pilbåge. Hur man klär sig, äter, dricker. All information blev böcker eller artiklar. Varför fjällgåsen tog slut från ett år till ett annat? När gamla myter slogs hål på var han speciellt lycklig. Åtskilliga är de telefonsamtal där vännen extatiskt berättade om en ny sak han fått sig till livs från någon av gubbarna. Senast gällde det fåglar. Vi skulle äntligen göra en bok tillsammans. En ny myt skulle elimineras, den som slog fast att det fanns så få ord för fågelarter på lulesamiska. Han ringde då och då och undrade hur det gick med fotograferandet. När jag senast berättade att det gick trögt, men att jag skickat in ett antal dior för skanning, då blev han glad. Han pushade på mig friskt. Sörjde granen som blåste ner utanför stugan i Kvikkjokk lika mycket som jag själv. På granens skägglavsbemängda kvistar hade jag lyckats fånga många fåglar. Han hade sett bilderna och blivit lyrisk. Vi var på samma våglängd i det mesta, men när jag ville ta hans porträtt till en utställning mot gruvor i Jokkmokk under vintermarknaden sa han stopp. Varför görs det inga kampanjer mot det storskaliga skogsbruket istället, som förstör så mycket mer, resonerade han. Sist vi hördes av var för knappt två veckor sedan. Naturligtvis avhandlades fåglar och nya namn han fått rätt på. Lycklig berättade han att antalet arter nu var över 80. Naturligtvis fanns många fler i språkbruket för kring hundra år sen, men det är en bedrift att han ändå lyckades gräva fram så många namn nu när klockan egentligen har klämtat för de gamla kunskaperna.

Under hela dagen har jag gått i ett vakuum. Min fågelmatning är inte lika rolig längre. Stenknäcken har troligen inget namn på lulesamiska, det är den för ovanlig för (men vem vet?), däremot bejbusj finns det mycket av – bofinken. Min gode vän Yngve Ryd dog i natt. Cancern den jävulen tog också honom till slut. Det känns så fruktansvärt hemskt. Så tomt. Vi har haft så mycket roligt tillsammans och upplevt många spännande saker. Han var en verklig vän som verkligen brydde sig. Som sporrade en och kom med kluriga lösningar. Han tyckte att jag var en så god skribent och krävde nästan att också jag skulle ge ut böcker. Jag saknar Yngve oerhört mycket, hans humor, skrattet, hans fundamentalism. Tror aldrig jag skrattat så liderligt galet tillsammans med någon annan än Yngve Ryd. Jag trodde inte jag skulle orka skriva det här, men det gick. Är väl ett sätt att bearbeta det hemska. Det är en enorm förlust för Jokkmokks kultur och för det samiska samhället att Yngve är borta. Mina tankar finns hos Yngves son Arvid och hos Isse.

Yngve demonstrerar på marknaden 2011 hur lulesamer gammalt tillbaks använde en stav när de åkte skidor.

 

 

Marodörer i Kvikkjokk

Det finns rötägg förstås också bland skoterfolket. Som det skotergäng som i den gamla orörda tallurskogen öster om Änok, inne i Laponia, kapade ner en frisk tall och med sågen också gick lös på grova torrkvistar.
Här har kvikkjokksbor och samer levt och verkat i hundratals år utan att det syns spår efter dem. Undrar om det är någon typ av vilmarksromantik marodörerna vill känna? I Kvikkjokk har det under hela vårvintern funnits ved att köpa för grilleldarna, men ingen har handlat. Hellre hugger man själv sin ved i det gamla kulturlandet. Man gör väl så när man är skogsmänniska.

Samiska spår vid Kvikkjokk, Sarek och Badjelánnda

Sedan jag lärt mig använda Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök, har landet där jag verkar fått mera liv. Det finns mängder av spår av den samiska kulturen från flera tusen år tillbaka i tiden fram till idag. Det är boplatser med arran (härdar), förrådsgropar, stensättningar, fångstgropar och kultplatser. Tyvärr finns dock offerplatserna fortfarande utmärkta på kartan, något som jag hört att Lantmäteriet lovat att plocka bort, men kanske inte hunnit göra än. Spåren vittnar om en rik och levande samisk kultur som med råge uppfyller FN:s deklarationer om urfolkens rättigheter.

Bild: Kvanne Grafiska/Marie Persson.

Nedan följer en ett urval skärmavbildningar, utsnitt, av platser i Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. Skärmdumparna ledsagas av bildtexter.

Oarrenjárgga och Enamusluokta vid den av Vattenfall skonade sjön Sakkat i Lilla Lule älv.
Lämningar i den utbyggda Tjaktjajávrre i Lilla Lule älv.
Få lämningar i Vájsáluokta vid den utbyggda Stora Lule älv. Detta är Sveriges största sameviste, men det är inte utmarkerat (se andra exempel längre ned), troligen på grund av hotet från att Vattenfall ska höja vattenytan ännu mer. Här har Fornsök inte brytt sig om att markera några kulturspår i vattnet eftersom det troligen hade blivit en alltför sorglig syn. Vájsáluokta med omgivande öar och skär var nämligen en levande boplats också innan den första dämningen 1919.
Området söder om Saltoluokta.
Lämningar vid Árasluokta i Badjelánnda - sommarviste för Jåhkågasska tjiellde.
Uråldrigt kulturland i Badjelánnda.
Kulturspår på gränsen mellan Sareks och Padjelantas nationalparker.
Guhkesvágge, nordost om Sarektjåhkkå.
Vid Aktse finns märkligt nog fortfarande fyra offerplatser utsatta. Aktsebon Lennart Läntha berättade för mig att när han var liten fanns en hög med sarvhorn och föremål i en av offerplatserna. Idag är den platsen plundrad. Ingenting finns kvar.
Spår efter samer också vid Bieskehávrre väster om Kvikkjokk.
Landet nordost om Kvikkjokk.
Vuogá en dryg mil väster om Kvikkjokk. Också ortnamnen kan i många fall vittna om äldre samisk kultur, som Rákkas - sovtält i kåta som användes för att skydda sig mot mygg.

Gå till Fornsök

 

Gruvor stjäl jobben

Många kommuner i norra Sverige jublar när gruvdrift kommer på tal. Också Jokkmokks hittills gruvfria kommun. Kören av euforiska hallelujastämmor ger röst åt exploatörernas propaganda. Alla nya jobb, och infrastrukturen, och det ekonomiska uppsvinget, utvecklingen! Jokkmokk ska få ta del av vinsterna. Inte göra om samma misstag som förr. Allt bli så mycket bättre nu. En naiv, okritisk och totalt livsfarlig inställning. Tyvärr gör den febriga klondykestämningen politikerna fartblinda. Ingen analys om hur samer och ortsbor drabbas eller vad som händer med mark och vatten. Det är bara att gräva. Politikerna i Jokkmokk har inte lärt sig av hur Vattenfall härjat i kommunen i över hundra år. Vilken enorm förstörelse av naturen och kulturen alla dämningar efter Luleälvarna orsakat, och så löjligt liten kompensation kommunen erhållit, även de direkt drabbade människorna vars hem och land blivit dränkta och kränkta. ”Det ger ju jobb”, är och har alltid varit politikernas mantra när naturen skövlas. Vattenfall var förvisso en stor arbetsgivare under sin storhetstid – men de flesta arbetare kom utifrån. Samma sak gäller idag. Akkatj kraftstation genomgår en femårig ombyggnation. Men var finns jobben? Bara en, möjligen två jokkmokkare står på lönelistan. Resten av det femtiotalet jobbarna kommer från andra orter – anställda och väl inkörda hos storentreprenören PEAB. Fastän Akkatj bara ligger kring två kilometer från Jokkmokks samhälle, kan det tyckas märkligt att inte fler ortsbor är anställda. Men PEAB, Beowolf eller vad nu bolagen än kan tänkas heta, tar inga lokalpolitiska hänsyn. Och det är heller inte deras skyldighet. Det är upphandling av strikt EU-norm som gäller innan projekten drar igång. Samma sak blir det med gruvorna. Gruvor i Jokkmokk skulle förstöra möjligheterna för inhemska arbetstillfällen. Jobb kopplade framför allt till renskötseln och besöksnäringen. Kanske är det så att lika många jobb som går till jokkmokkare i gruvan, lika många försvinner på grund av den. Det minsta man kan begära är en kommunal konsekvensanalys utifrån det perspektivet. Och när gruvfyndigheterna sinat finns varken natur, jobb eller människor kvar. Samma scenario som för andra konstruerade samhällen i Vattenfalls spår, som dels har försvunnit (Harsprånget, Messaure), dels tappat största delen av sin befolkning, den som fanns under den mest intensiva byggtiden (Jokkmokk, Vuollerim, Porjus). Den uråldriga samiska kulturen tål inte mastodontexploateringar som gruvdrift där stora landområden blir förstörda. Inte heller byarna i anslutning till gruvorna kommer någonsin mer att bli vad de har varit. Någon måste flytta. Antingen de som söker lugn och frihet nära naturen, eller möjligheter till jakt och fiske i rena marker och vatten. Ett alternativ är ju att de som trivs i gruvornas närhet flyttar till de platser där gruvor redan finns. Och kommunens stolta ambitioner med att stärka sitt samiska varumärke spolieras. Likaså bilden av Jokkmokk som besöksdestination, och kommunens prägel av orörd natur, och Laponia. Kommunens politiker måste vakna upp och inse att det inte går att äta kakan och ha kakan kvar. Efter att exploatören lämnat urbrutna berg och förgiftade vatten efter sig, finns ingenting kvar av det vi har idag. Miljöpartiet är det enda parti i Jokkmokk som förstår det. De är de enda som sagt blankt nej till de kortsiktiga gruvplanerna. Gruvorna tar våra jobb!

Mats Dahlberg MP-Jokkmokk intervjuas av Micke Nyberg på Beowolf minings inmutade område, den så kallade Kallak nr 1, mellan Randijaur och Björkholmen.

Naturen är dåtid, nutid och framtid.
Naturen har gett människorna i norr liv och bärgning i tusentals år.
Naturen lockar besökare, forskare och nya invånare
Naturen är det vi andas, äter och dricker.
Vägen till framtiden i vår del av världen går längs giftfria älvar. Längs vida jaktmarker och klara fiskevatten. Genom rena skogar, över gyllene hjortronmyrar.
Naturen ger möjligheter i det möjligas kommun.
Gruvdrift ger sår som aldrig läker.
Därför ska vi ha ett gruvfritt Jokkmokk!

 

 

 

 

Terra Madre, urfolkskonferens i Jokkmokk

Igår invigdes urfolkskonferensen Terra Madre i en jättekåta nedanför Hotel Jokkmokk vid Dálvvádis strand. Det var spännande att möta urfolk från jorden alla hörn och uppleva indiansk sång, sydafrikansk dans och en lång rad samiska sångare och jojkare.En ceremoni inledde konferensen, där jord från alla närvarande urfolks områden blandades.

Johan Märak, Sofia Jannok, Simon Issát Marainen, Per Niila Stålka, Katarina Rimpi och Mandy Senger på scenen i storkåtan.

Sofia Jannok och Dálvvádiskören.
Katarina Rimpi
Avslutning. Den gemensamma jojken av Nils-Aslak Walkeapää gick dock i olika tonarter, men jojkarna hittade ändå varann.

 

Muddus i förfallstid

Samlar material till en film om gammelskogarna.

Lågor på sluttningen av Lijnávárre.

I helgen var det dags för en tremilatur i Muttos för att skildra förfallstiden, eller förfallo som den kallas bland uppåtborna. Snö och blött och tungt att gå. Jag var tvungen lämna bilen i byn Urtimjaur och därefter gå, pulsa och plumsa till vägänden vid Tonkaperseet.

Vid byn Urtimjaure.
Solaurevägen...
Självporträtt.

Därefter i det snörika baklandet mot knabbens västreände.

Stubbe efter en lumpad tall från hästdrivningarnas tid. Då ville engelsmännen ha raka senvuxna stockar till sparrar i deras gods och herresäten, nu vill de ta järnmalm vid Kvikkjokk och Randijaur.

Hittade inga bra utsnitt, gick då ner mot myrlandet åt sydväst. Hittade en samisk boplats från tiden när renskötseln var ung med ett flertal arran (härdar), många barktäkter och lavfällda tallar.

Arran i Muttos.
Barktäkt i Muttos.

De cirka 1,60 höga stubbarna visade på desperation för att klara livet på renarna under en speciellt besvärlig djupsnövinter för flera hundra år sedan.

Lavtäkt i Muttos.

Plumsade snö väster om Lijnáhuornnásj. Ju mer landet lutade mot söder desto mer barmark och lättgånget blev det.

Vårbäck.

Styrde över Roavásjáhpe.

Myr i Muttos.

Där stod en stor älgko på nära 400 meter märkligt lugn studerade mig och lyssnade till krasanden i is, frasanden i snö, smackande i gyttja och andra oljud. Hon stod kvar till jag förvunnit in i skogen. Fortsatte till Manson, därefter, till en början, efter stigen  mot solaureparkeringen.

Gran draperad av garnlav.

Dock var det alldeles för mycket snö så jag gick upp mot tallåsarna och följde dem istället. Min vana trogen krafsade jag försiktigt i barken på en av de många hålträden i torrfurorna som jag passerade. Det small till i stammen, fräste och pep och ut stack en mårdhona sitt huvud. Jag riggade filmkameran och fick bra bilder. Tyvärr hanns inte med några bra stillisar.

En mård skymtar...

Vandrade tillbaks till bilen och betraktade hygget som slutar vid parkgränsen. Antingen nationalpark eller kalhygge. Totalskydd eller totalexploatering. Extrema skillnader på ett stegs avstånd.

Lämnad av någon anledning står den gammal och härdig kvar på hygget, omgiven av unga contortatallar som undan för undan dukar under av klimatet och snön.

Vulgohygget är illa nog, men att de beslutande statliga skogsbruksförmågorna besudlat jättehygget med tallplantor av contortamodell är fullödigt vansinne. Tätt, tätt står träden där. Många med avbrutna stammar och många liggande efter marken.

Contortaplantering, en gigantisk flopp i skogsbruket. Björken som ligger kommer från röjning av lövsly. Det hade kanske varit bäst att låta björkarna stå och i stället ta bort contortan?

En mark som för övrigt saknar all annan växtlighet än just krokiga contortatallar som väl bara duger till energiskog. Varför testades inte detta främmande trädslag på en plantering á 10 hektar i typ 40 år för att se hur trädet skulle klara vårt klimat med snörika vintrar? Nej, profiten och kortsiktigheten gjorde att skogsbolagen lät plantera 100 000-tals hektar. Det största fiaskot skogssverige skådat! Ett radikalt grepp vore kanske att hugga ner all contorta till gagn för landets energihunger och plantera inhemska tall- och granplantor istället. Men då gäller det att försöka få SCA att svänga först. Tydligen är de enda skogsbolaget som fortsätter med vansinnet.