Över den mårka som fanns vid forsen mellan Bárkávrre (Parkijaur) och Ráddnávrre (Randijaur), där nu Parki kraftstation ligger, kom Carl Linnaeus (som fick efternamnet Linné efter att han adlats) vandrande på sin Lappländska resa år 1732. Linnaeus hade innan han gick på mårkan blivit rodd över Ráddnávrre av den samiska tolk som ledsagade honom.
Linné övernattade hos den första nybyggaren i Randijaur som hette Nils Nilsson, vilken föddes i Storsand 1666. År 1691 fick Nils Nilsson tillstånd av Häradsrätten i Jokkmokk att uppta ett nybygge i Randijaur, på östra delen av Pål Nilssons lappskatteland (på det tidigare Tjäruborgarens land som jag beskrivit tidigare här på bloggen).
Nils Nilsson hade “myrslåtter för 6 kor samt en tunnas utsäde öppen jord”. 1713 övertog hans måg Pål Eriksson hemmanet.
Jag har läst eller hört någonstans att Linné beskrivit att han logerat hos “den första nybyggaren i Randijaur”, men har inte lyckats hitta den uppgiften i Linnés reseskildring. På de enkla karta Linné tecknade vid sitt besök gjorde han tydligen bara en liten avstickare från den fors som rann mellan sjöarna, som nu är försvunnen under Parki kraftstation och damm. Där har Linné ritat en kåta. Han kan omöjligen ha besökt själva byn Randijaur nära fyra kilometer bort utan att ha beskrivit detta. Dels avståndet, dels utseendet på den lilla byn på sin halvö, där nyodlingar torde ha pågått för fullt av Nils Nilssons måg.
Min teori är att Nils Nilsson, som vid Linnés besök var 66 år gammal, var att han bodde på undantag i en kåta vid forsen, där han mest ägnade sig åt fiske. Det är i denna kåta Linné bör ha övernattat.
I sin dagbok beskrev Linné kortfattat denna del av sin Lappländska resa:
Randijaur sjö, 1 mil, då vi kom på honom, fick vi se för oss ej annat än obtusa och avlånga, höga berg, vilka koxade över varandra, och de bortersta höllo snö, ävensom snön om våren, som är halv bortgången.
1 juli. Parkajaur, den första sjön från nattlägret, i mil lång. Här mittemot ligger vid stranden ett högt spetsigt berg, Atjekkoivi eller Tornberget. På detta hava i forna tider lappar offrat för lycka av renar; nu av torn avbränt.
Västreänden på sjön bor en lapp. Där, då man gick till fots en liten fjärding till andra sjön, Skalka, förbi forsen, fann jag Barbaraeam, bägge descpriptas Pediculares och Asphodelum antea descript. et Astragalum parvum.
I kommentardelen av Linnés Iter Lapponicum beskrivs för oss, som betyder framför oss, obtusa, rundade, koxade, kikade, Parkajaur, Parkijaur (Bárkávrre) och torn, vilket betyder åska, som också det lulesamiska namnet på berget: Átjek. De latinska namnen beskriver strandgyllen, kärrspira och lappspira, vilka Linné påträffade på den andra mårkan. Mårka betyder för övrigt land på ömsom sidor av en oroddbar del av ett vattendrag, där man måste gå.
Visits: 380
Linne är bara en i raden av dessa överförfriskade sörlänningar som ställde till det nåt alldeles särskilt för oss i norr.
Ännu betraktas hans utsagor som de enda sanningar av värde som sagts om vår region, trots att han inget begrep.
Sjukt.
Dessutom var han den som började rasbiologin, det som senare urartade fullstständigt och “förfinades” av de överduktiga tyskarna i sin utrotning av de lägre stående raserna.
Linné ger mig krypningar numera.
Men det får man inte säga.
Han är ju ett nationalhelgon.
Ett nationellt haveriet bredvid det havererade Vasaskeppet.
Världens sämsta båt.
Nationalismen är ju näst efter socialismen mänsklighetens sämsta uppfinning.
Kräver lugnande medel, ljugande och dumhet.