Etikettarkiv: staten

S och V i Jokkmokk vill att Laponia ska styras av staten

De politiska partier som styr i Jokkmokk är socialdemokrater och vänsterpartister. De tycker att förvaltningsorganet Laponiatjuottjudus inte har förvaltat Laponia bra nog. I organet verkar unikt nog samebyarna på samma villkor som staten, vilket enligt min egen erfarenhet har fungerat mycket bra. Nya skyltar, ny karta, upprustade leder och stugor. Framför allt finns nu människor i förvaltningen som kan renskötarkulturen, en kultur som gjorde att världsarvet överhuvudtaget blev till.  Detta vill nu S och V i Jokkmokk skrota och låta staten åter igen ta ansvar över, med de nationalparker, naturreservat och regleringsområden som nu är Laponia.

Jag var med när staten skötte och bestämde allt i detta område. Det var inte så lyckat. Usel och ibland felaktig information om renskötseln och natur/kulturvärden till turisterna, urschligt underhåll av leder och stugor, med mera. Fattar inte var Jokkmokks kommunledning i Jokkmokk håller på med. Vill vommera av det patos som allt starkare har återfötts i det här landet, det rasistiska Lika för alla. Ska någon få hålla på med renskötsel, jakt och fiske i ett område ska alla ha den möjligheten. Ideologi, kanske? Avundsjuka? Men historielöshet och faktaresistensen är omfattande hos alltför många och det saknas ödmjukhet för effekterna av statens härjande här och i övriga Sábme:  Markstölderna, Vattenfall, renbeteslagen 1928, baggböleriet, FMV och övrigt parasiterande.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet är nöjda med att administrera det som redan finns i kommunen och bara vänta med gapande munnar på att någon annan ska komma inglassande och fixa jobb och tillväxt. Som Beowulf Mining, vars företrädare för övrigt spisade middag med kommunalrådet Bernhardsson igår kväll på hotell Akerlund. Frågan är om kommunalrådet själv bekostade sin mat?

Egentligen borde kommunalrådet ägna var annan vecka bland riksdagsmän och på regeringskansli i Stockholm och lobba bland annat för ersättningsjobb och en seriös återbäring av vattenfallsvinsterna och betrakta staten som en stenhård motpart, inte en vän.

Kommunen borde anlita en proffsförhandlare som kommunalrådet har med sig på sina sessioner. Men han nöjer sig med att sitta på sitt tjänsterum på kommunalkontoret och exempelvis ondgöra sig om precis alla naturreservat som planeras, medelst ett standarddokument som skickas till länsstyrelsen där bara namnet på det aktuella reservatet är utbytt, eller som nu, bjuda in staten så den kan styra än mer och låta förvaltningen av Laponia återgå till det moras som rådde tidigare.

Henrik Blind, den kloke och kunnige oppositionspolitikern i Jokkmokks kommun, har reserverat sig om om S och V:s beslut:

”Reservation mot kommunstyrelsens beslut gällande remissvar till Regeringen om Laponiaförvaltningen – en utvärdering

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Gruvor hotar Laponia


Laponia, historik

I december 1996 utnämnde UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Laponia i Jokkmokk och Gällivares kommuner till världsarv.
Laponia blev ett så kallat mixat världsarv där naturvärdena i de stora nationalparkerna, naturreservaten och regleringsområdena jämställdes med den samiska renskötarkulturen. En kultur som varit verksam i området i hundratals år. Unik i den Europeiska unionen, där samerna för övrigt också är det enda erkända urfolket.

Hot mot renskötseln och Gállok
Eftersom en av två grunder till världsarvet är renen och renskötseln, skulle en gruva i Gállok påverka världsarvet negativt, då det är samma renar som betar i Laponia om sommaren, som behöver betesmarkerna i bland annat Gállok om vintern. Delar av renskötseln i området skulle tvingas att helt upphöra, eftersom flyttvägar blir avskurna av exploateringen och att vinterbetet till stor del blir negativt påverkat.

Vinterbetet är renens flaskhals. Den numera oerhört höga avverkningstakt som råder inom skogsbruket, har en stor påverkan på renens möjligheter till att på naturlig väg kunna beta marklavar om vintrarna. Om renskötarna dessutom måste tvingas till att anpassa sig till gruvor, blir läget ohållbart.
Det är lätt att ta till sig, vackert och fint att se renarna beta på sommarens grönskande fjällsidor i Sarek och Badjelánnda, men svårare att förstå att samma renar på vintern är beroende av fri passage förbi Gállok och ett gruvfritt vinterbetesland för att överleva.

Jokkmokk Mining District
I det dagbrott som planeras i Gállok fem mil väster om Jokkmokk är järnmalm tänkt att utvinnas. Hela exploateringen med sandmagasin, deponier för sprängsten, tillfartsvägar och byggnader, med mera, kommer att uppta en yta av cirka 1 500 hektar. Gállok kommer dock sannolikt inte att bli ensam gruva i Jokkmokk. Industrin planerar för ett Jokkmokk Mining District, med ett flertal gruvor där koppar, bly, torium, sällsynta jordartsmetaller, med mera, planeras att brytas. Om Gállok blir verklighet, med förstärkta bilvägar och järnvägar, kommer självklart gruvindustrins planerna för ett ”Mining District” att underlättas och ju mer gruvnäring i renarnas vinterbetesland, desto mer äventyras Laponias världsarvsstatus, eftersom graden av ökad exploatering i motsvarande grad minskar möjligheterna att bedriva renskötsel.

Hot mot laponiaturismen
Om järnmalmen blir transporterad på lastbil, blir frekvensen av lastbilar på väg 805 mellan Vaikijaur och Kvikkjokk en bil var 90 sekund, enligt branschens egna beräkningar. Denna mängd tung trafik kommer att menligt hämma turismen till bland annat Laponia, eftersom två strategiska startpunkter för besök i världsarvet finns i Kvikkjokk och vid Sitoälven, nordost om Tjåmotis. Lägg där till all den trafik som alla de andra planerade gruvorna kommer att bidra till. Dessutom blir trafiksäkerheten allvarligt försämrad. Likaså kommer antalet påkörda renar och älgar dramatiskt att öka. Redan idag finns det turistiska aktiviteter vars företagsidé är att bila längs den älgtäta Kvikkjokksvägen för att skåda och fotografera viltet.
Att det blir svårt bedriva sådan turistisk verksamhet i ett myller av malm- (och timmer) transporter blir en realitet. Många fler renkadaver kommer att kanta vägen. Om gruvan/gruvorna blir verklighet är risken uppenbar att laponiaturismen kommer att hitta sig andra resmål.

Direkta hot från mineralprospektörer
Bergsstaten har i kraft av den Minerallag som myndigheten har som allenarådande rättesnöre, allt sedan 1996 när Laponia bildades, beviljat minst fjorton undersökningstillstånd i världsarvet där olika prospekteringsföretag fått tillstånd att provborra efter koppar, guld, silver, titan och järnmalm.

Nuvarande status
Idag har Boliden Mineral AB två pågående tillstånd i världsarvet och LKAB ett tillstånd. Se listan nedan, med de aktuella tillstånden fetade. Företag kan således kryssa sig fram med skogstraktorer, borriggar och fyrhjulingar i världsarvets urskogar, med avverkade träd, olje- och kaxspill, samt körskador som följd. Medan staten är aktör i ett världsarv med ena handen, gynnar man mineralindustrin med den andra. Att detta ser illa ut inför FN-organet UNESCO är givet och skulle i förlängningen kunna leda till att UNESCO placerar Laponia på sin hotlista, eller ännu värre lyfter bort den prestigefyllda status som Laponia har som världsarv.

Den svenska staten var på 1990-talet oerhört angelägen om att UNESCO skulle inrätta Laponia som världsarv samtidigt som staten önskade att så många gruvor som möjligt kunde startas. Att båda de målen inte kan uppfyllas i eller i anslutning till laponiaområdet torde stå klart för var och en.


Undersökningstillstånd inne i världsarvet efter att Laponia bildades 1996

Cirka 15 kilometer norr om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun, i södra delen av Laponia
(1 område):
Ruotevare nr 1

Mineral: titan
Ägare: Jokkmokk Iron Mines
Area: 850 ha
Giltighet: 2006-03-21 till 2013-05-17

Nordöstra delen av Laponia, Gällivare kommun, inne i Laponia (Sjávnjá naturreservat)
(minst 13 områden):
Nipporiskirka

Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3553 ha
Giltighet: 1999-05-26 till 2000-03-09

Mákkak nr 1
Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3681 ha
Giltighet: 1999-08-26 till 2000-03-09

Norrbotten nr 142
Mineral: guld
Ägare: Lundin Mining Exploration AB
Areal: 3245 ha
Giltighet: 2003-03-12 till 2006-03-12

Patovare nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 1480 ha
Giltighet: 2000-08-29 till 2003-08-29

Pattok nr 2
Mineral: koppar
Ägare: Nordic Iron Ore AB
Areal: 1765 ha
Giltighet: 2006-05-12 till 2010-01-08

Pattok
Mineral: koppar
Ägare: Equinox Resources N.L. Australia filial Areal: 1765 ha
Giltighet: 1999-03-10 till 2000-04-03

Påstape nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 5475 ha
Giltighet: 2000-08-30 till 2003-08-30

Fjällåsen nr 2
Mineral: järn
Ägare: Luossavaara-Kirunavaara AB
Areal: 6391 ha
Giltighet: 2011-06-15 till 2017-06-15

Låpesj-jaure nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlantic Natural Resources AB
Areal: 3610
Giltighet: 2000-10-20 till 2003-10-20

Fjällåsen nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Areal: 12053 ha
Giltighet: 2014-12-16 till 2017-12-16

Kassajaure nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 647 ha
Giltighet: 1999-08-09 till 2001-08-09

Risbäck nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Area: 8143 ha
Giltighet: 2015-01-21 till 2018-01-21

Kaskavaara nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 5606 ha
Giltighet: 2003-08-28 till 2004-05-29

Källa: Bergsstatens hemsida

Grattis Girjas!

Matti Berg, Girjas ordförande
Matti Berg, Girjas ordförande

Nu har dekoloniseringen av Sápmi tagit ett första rejält kliv. Dagens positiva beslut om att Girjas sameby vunnit målet mot staten om förvaltningen av jakten och fisket inom samebyns område. Detta kommer troligen att ge en positiv dominoeffekt också för andra delar av Sámeädnam. Girjas sameby har i tingsrätten dragit det tunga lasset och tagit riskerna, vilket hedrar dem enormt mycket.  För egen del kommer troligen störningarna från tillflugna nöjesjägare som skjuter hagelsvärmar bakom ripkycklingar att minska, vilket underlättar matförsörjningen av älgkött.

Han var rätt så nervös samebyns ordförande Matti Berg när jag träffade honom igår på Ája i Jokkmokk under det gruvkritiska nätverkets seminarium. Men det gick ju vägen. Första slaget är vunnet. Grattis Girjas och Matti berg 🙂

Staten ska jojkas!

Ny version, nu med mina bilder från Gállok 2013 och advokaten Hans Forsells torra stämma som blottar statens arrogans och okunskap. Vreden präglar Jörgen Stenbergs jojk Vuortjis – kråkan, samma figur som Britta Marakatt-Labba använt på sin odödliga bild från Altaupproret. Daniel Wikslunds brutalt drivna stråke kastar tusen iskalla knivar genom luften. En jojk som var Same-SM i Malås största behållning. Tack Jörgen Stenberg och ditt fantastiska band! Motståndet växer!

I rättegången där samebyn Girjas stämt den svenska staten kommer här ett belysande citat av statens advokat Hans Forsell, som också upprepas i musikvideon:
”Statens inställning är också, att samebyns påståenden om att samerna är ett ursprungsfolk, saknar betydelse i målet.
Sverige har inte några internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna, vare sig dessa anses vara ett urfolk eller inte.”

Vuortjis, jojkens kraft

Kulturen är mäktig. Ibland mäktigare än något annat. Som Jörgen Stenberg med band på Same SM i Malå i helgen. Där överheten fick gestalt av samma figur som Britta Marakatt-Labba använde på sin odödliga bild från Altaupproret.
Nils Johansson bas, Mattias Svahn gitarr, Niklas Äystö Lindholm fagott, tvättbräda klarinett, Jonas Strandgård gitarr, Daniel Wikslund fiol.

 

Regeringskansliet – en odemokratiskt koloss

Varför märker man knappt att Sverige bytt regering? När det gäller de samiska frågorna är det ingen skillnad oavsett vilken regering som styr eller under vilka årtal.

Riksdagshuset i Stockholm.
Riksdagshuset i Stockholm.

För lite drygt ett år sedan, den 19 augusti 2014, lovade statsminister Stefan Löfven att socialdemokraterna skulle ratificera ILO169 under mandatperioden.  Men den 26 januari utfrågades kabinettsekreteraren vid UD Annika Söder i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève om hur Sverige ställer sig i frågan, och då var det helt andra tongångar.

Marie Persson, sametingsledamot och grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby, refererade förhöret på nätverkets Facebookgrupp:

”Efter att ha följt dagens FN-granskning kan jag bara konstatera att den svenska delegationen inte kunde ge några positiva besked angående samers rättigheter i Sverige. Däremot noterar jag att man vill fortsätta framhärda en positiv bild av samers situation i Sverige, vilket är direkt missvisande. Anmärkningsvärt också att kabinettsekreterare Annika Söder har mage att påstå att samer i dagsläget har självbestämmande, ”uppfyller villkoren för ILO169 om man bortser från markrättigheter” samt omnämner dagens gruvprospekteringsprocess, där hon förklarar att rennäringen konsulteras samt att Sverige faktiskt gjort förändringar i minerallagen då man nu har rätt att få information på samiska… Känns i sammanhanget som ett slag i ansiktet för hela det samiska folket.” 

Annika Söder är gammal journalist och dotter till förre utrikesministern och centerledaren Karin Söder. För sitt nuvarande jobb blev hon diplomat och kabinettsekreterare. Hon är således inte politiker.

Annika Söder är en av Regeringskansliets 4 471 anställda, där endast 169 är politiskt rekryterade.
All annan personal har kvar sina anställningar inom Regeringskansliet oavsett vilka som sitter i regeringen.” står det att läsa på regeringens webplats.

Anställda regeringskansliet
Detta exempel är ett av väldigt många som visar på hur politiker troligen vill väl, men efter påtryckningar ändå tvingas hålla den gamla svenska, välbekanta och trygga linjen. För en orutinerad regering är det troligen snudd på omöjligt att stå emot tusentals rådgivare som är gamla i korridorerna. Korridorer som också besudlas av en smet ålderdomligare rasism. Som Renbeteslagen 1928, som gjorde att en övervägande del av alla samer tvångsassimilerades.

Vissa av de tusentals tjänstemännen, som pr-konsulter och jurister, lär ingå in någon lämplig bastuklubb och bör mest betraktas som statsfinansierade lobbyister med näringslivet som ännu en, men dold, uppdragsgivare.

Politikerna å sin sida, tänker mest på sin väljarbas. Kanske Löfven släppte sitt löfte när han fick information om att de svenska och finska nybyggarättlingarna ger fler röster än samernas?

Man blir cynisk och less. Det är som döfött. Hela denna odemokratiska koloss som kallas Regeringskansliet borde rivas ner till grunden och byggas upp igen till en modernare, effektivare, och mer demokratisk modell.

För den som tvivlar om hur det kan gå till i Kolossen finns detta klipp länkat i ett annat av mina blogginlägg där Lars Norberg, Annika Söders forne kollega, berättar om hur det kan gå till.

Lars Norberg under sitt föredrag han höll på Ája i Jokkmokk 2013.
Lars Norberg under sitt föredrag han höll på Ája i Jokkmokk 2013.

 

Lulesamiskan i Kvikkjokk

(c) Tor Lundberg Tuorda

 

Läser Journal av Petrus Laestadius utgiven 1831. Där står mycket intressant från prästsonen i Kvikkjokks penna. Bland annat ett referat från en höbärgning i deltat:

”Det intresserade mig ganska mycket att höra på deras snack här. Det tycktes vara Lapska språkets klassiska verld. Alla talade det rent, och utan några half-Svenska ord.”

Under hela fjällbyns existens från 1660-talet och långt in på 1900-talet var lulesamiskan ett vardagsspråk i Huhttán/Kvikkjokk. Idag finns bara kring 600 talare kvar i hela det stora lulesamiska området. En tydlig effekt av den svenska statens ambition av ett land, ett folk, ett språk.

 

 

 

Kolonial och samefientlig politik

2003 var juristen och diplomaten Lars Norberg från Varjisträsk i Jokkmokks kommun ordförande i Sveriges renbetesförhandlingsdelegation, vars uppgift var att förhandla med Norge om några svenska samebyars månghundraåriga rätt till renbete i Norge.

Lars Norberg, eller Udtja Lasse som han kallas, var dock alltför samevänlig och sparkades från sitt uppdrag.

Det resulterade i att 70% av de svenska samernas renbetesmarker i Norge är konfiskerades till förmån för norska samer. Utan kompensation. En foglig svensk Riksdag kom att göra konventionen till lag.

– Det är ett bedrägeri mot den egna samiska befolkningen. När det handlar om samer gäller inte gängse rättsregler, säger Lars Norberg.

Han anser också att statstjänstemän har en kolonial instinkt och att kolonialismen trängt undan den så kallade lapprätten.

– Det stämmer inte med vår självbild, att vi är en kolonialmakt. Och det finns koloniala attityder och värderingar som också samer själva inte förstår att de omfattas av, säger Lars Norberg.

Lyssna på ett föredrag med Udtja Lasse som jag filmade på Ája i Jokkmokk 6 mars 2013. Det är chockerande att lära sig om hur samefientliga statstjänstemän verkligen är.

Struktur med flera sidor

Den koloniala strukturen

 

FMV:s utökade verksamhet som jag har beskrivit tidigare på denna blogg har startat upp en motopinion i Jokkmokk av sällan skådat slag.

När möjligheterna för jokkmokkarna att köra skoter, jaga och fiska när de vill nu hotas, har det tagit hus i helvete.

Till och med Jokkmokks socialdemokratiskt styrda kommunstyrelse har ograverat enats kring en motion från Miljöpartiet de gröna mot testerna.

Unikt och oerhört glädjande!

Bara tillsammans enade kan kommunen komma någon vart.

Men FMV och vapentesterna är dock bara en sida av myntet. Eller diskokulan – för den rådande strukturen har väldigt många sidor, nivåer och aspekter.

Ett nytt exempel gäller utländska flygövningar över Norrbotten och Västerbotten – Europas största övningsområde.

Ett annat berör Vattenfalls totala motvilja till att miljöförbättra luleälvarna med vandringsvägar för fisk och spillvatten till Lilla Lule älvens sista 17 torrlagda kilometrar, innan den når Stuor Julevu vid Porsi. Artikeln i NSD dock bakom betalvägg.

Eller Sveaskog som vill avverka 600 hektar gammelskog vid Sorsele.

Och alla gruvor.

Allt stavas kolonialism. Sverige är en modern men gammeldags kolonialmakt som parasiterar glesbefolkade delar av landet, lappskatteland som staten inte har ägarpapper på, lokalsamhällen, vatten och skogar som tjänar som matbod och rekreationsorter för lokalbefolkningen och tillresande. Nu tas också luftrummet, utan samråd eller ett enda nickel i kompensation till dem som berörs.

 

Läs också:

Mattis Blogg

Beslagta inte Jokkmokk

 

 

 

 

 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Muttos och Glufs-Glufs

Körde efter en riktigt blöt grusväg för ett besök i Muttos. Renar hade som under den intensiva renskötseln samlat sig i Jutsavare. Det var vattensjukt och fruset land bjöd gårdagens tur bjöd på. Inga ugglor eller lavskrikor…? Risken är att alla smågnagare dör av den isiga marken, att renarna får dåligt bete och att tjälen blir tvämetersdjup. Hör just på Naturmorgon i P1 att en person ringer in och berättar att han iakttagit hur ett par olika tjädrar huggit tag i och ätit upp flera lämlar. Radioexperten trodde dock det rörde sig om en enstaka företeelser. Typisk expertanalys – om inte experten själv upplevt samma sak. Är ganska less på sådana mer eller mindre bombastiska förmågor. Det var inte så länge sen en expert fastslog att bland annat järven endast dräpte skadade och svaga renar. Att den främst levde på smågnagare. Renskötare och jägare fnös åt påståendet, som ju senare experter också visade var helt fel. Det måste till en expert. Vanliga folks kunskaper är ingenting värda. Undrar om studenterna fortfarande läser Bertil Haglunds rön? I Muttos var jag mest på jakt efter någon storälg, men det ville sig inte. Plåtade och filmade is istället. Dels en stilla flytande bäck vid Manson, dels högre upp närmare parkeringen vid Suolávrre. Jag sanerade också bort ett getingbo från skithuset. Inte så kul om någon nödig ovetande får en getingsvärm i ansiktet när dörren hastigt öppnas. Spåren efter statens fabulösa nonchalans i förvaltningen av nationalparken som nu också hela värden skyddat i form av världsarv, är helt bedrövlig. Broar saknas, spänger avbrutna och uppruttnade. I Manson håller stugan på att sjunka ner i backen. Inomhus är det riktigt solkigt (inte för att jag bryr mig, men turisterna lär göra det) och den mesta veden för långt kapad så att den inte ryms i kaminen. Bristfällig information som ofta också saknas. Vid parkens ingång från öster, vid Suolávrre, har skyltstolparna ruttnat upp och själva skyltarna har någon turist hakat fast i björkslyet så folk som aldrig besökt parken ska veta var de ska börja sin vandring. Det är ytterligare exempel på usel förvaltning som jag bloggat om tidigare. Detta av en part som i de flesta lägen gör allt för att få mer och mer. Som jätten Glufs-Glufs.

Staten är en usel förvaltare

I förra veckan lämnade Laponiadelegationen sitt förslag till förvaltning för världsarvet Laponia. Förslaget innebär att i första hand lokala aktörer beslutar om förvaltningen. Ett spännande steg i rätt riktning. För staten själv har åtskilliga gånger visat sig fallera som förvaltare av naturen.

Solnedgång vid Duottar i Badjelánnda

För snart ett decennium sedan tog staten utan förvarning över skog som jag är delägare i. Skogen hade stormfällts och vi planerade att ta ut det fällda virket. Numera ingår den stormfällda skogen i ett naturreservat med staten som förvaltare. Reservatet sträcker sig till större delen på den västra sidan om Gamájåhkå och dess gränser är precist utmärkta av nitiska lantmätare med blåa ringar målade runt träden.

Gränsstolpe i Änok för Kamajokk naturreservat

Mina släktingar har aldrig tagit upp något kalhygge i denna skog utan endast huggit sparsamt med ved och virkestimmer. Staten själv har däremot kalavverkat området på 1600-talet. Enorma mängder ved och kol behövdes till silversmälthyttan vid Gámajåhkå. Endast ett fåtal hotade indikatorarter har hittats i området vilket vittnar om detta. Likväl det faktum att inga träd äldre än 300 år går att finna i den cirka 140 hektar stormpåverkade skogen.

Gámajåhkå, fritt vatten i Jokkmokk

För övrigt hade hela det berörda skogsområdet varit dränkt under ett vattenkraftmagasin om staten fått sin vilja fram – vilket ju var fallet vid alla andra vattenfall efter luleälvarna. Platser som idag skuggas av enorma regleringsdammar. Efter heta diskussioner i Kvikkjokk på 1920-talet kom fallrättigheterna att stanna hos kvikkjokksborna. Tack vare det har vi ännu en brusande fors med frodiga deltaland både uppströms och nedströms.

1992 skapade den dåvarande regeringen en för fjälltrakternas folk och djurliv mycket negativ reform. Den fria småviltsjakten såg dagens ljus. Från den 25 augusti kan tillresta nöjesjägare från hela Sverige landa med helikopter var som helst utanför nationalparkerna. Med hjälp av tältkåtor, matbackar och hundar kan de så överleva i ”vildmarken” i dagar och veckor och förgylla sin vistelse med att skjuta blyhagel efter ripkycklingar.

Fyra år senare bildades världsarvet Laponia. Till de nationalparksgränser som redan satt stopp för viktigt ortsbofiske lades nya områden. I ett slag förändrades bybornas möjligheter att med skoter ta sig in i området söder om Sarek för att jaga och fiska där de i generationer levt och verkat, byggt kåtor, stugor och underhållit båtar. Skyddet av faunan anger staten som prio ett för Laponias regleringsområde. Fortfarande kan dock nöjesjägare landa med helikopter.

Kvikkjokksälven

Inkompetensen hos berörda myndigheter visar upp sig också i det färskaste exemplet. Också detta innanför gränsen till Laponia, i ovan nämnda regleringsområde: Gruvföretaget Beowulf Mining har fått länsstyrelsens tillstånd att provborra på berget Ruovddevárre (Ruotevare) i världsarvets södra del. Tunga exploatörer får härja fritt i ett världsarv! Fyndigheten innehåller 140 miljoner ton 40-procentig järnmalm med 5,7 procent titanium. På gruvbolagets hemsida betraktas Ruovddevárre som deras flaggskepp.

Tillstånd att bryta malmen ges av bergsstaten och miljödomstolen. Den förstnämnda är en sextonhundratalsrelik som idag representeras av en allsmäktig bergmästare och nickedocka i Luleå som ger tillstånd till vad som helst. Så hoppet att fyndigheten inte bryts, måste ställas till miljödomstolen. En statlig instans som också haft hand om exploateringen av våra älvar (då hette det vattendomstolen), andra gruvexploateringar, etableringen av gigantiska vindkraftsparker i renskötselområdet, etc.

Stáddájåhkå

Det finns många skogar vi inte hade haft kvar idag om inte staten hade gått in som reservatsbildare. Men ovanstående exempel visar att staten i många fall inte är lämpad att vara förvaltare av vare sig naturreservat eller världsarv. Arvet från forntidens kolonialism och modernare tiders kommunism sitter alltför djupt rotat. I fjällvärlden började det på 1600-talet, och pågår än idag.

Sarvesvágge i Sarek

Därför blir det särskilt spännande nu att se hur förslaget till ny förvaltning av världsarvet Laponia tas emot av regeringen.