Etikettarkiv: laponia

Gruvor hotar Laponia


Laponia, historik

I december 1996 utnämnde UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Laponia i Jokkmokk och Gällivares kommuner till världsarv.
Laponia blev ett så kallat mixat världsarv där naturvärdena i de stora nationalparkerna, naturreservaten och regleringsområdena jämställdes med den samiska renskötarkulturen. En kultur som varit verksam i området i hundratals år. Unik i den Europeiska unionen, där samerna för övrigt också är det enda erkända urfolket.

Hot mot renskötseln och Gállok
Eftersom en av två grunder till världsarvet är renen och renskötseln, skulle en gruva i Gállok påverka världsarvet negativt, då det är samma renar som betar i Laponia om sommaren, som behöver betesmarkerna i bland annat Gállok om vintern. Delar av renskötseln i området skulle tvingas att helt upphöra, eftersom flyttvägar blir avskurna av exploateringen och att vinterbetet till stor del blir negativt påverkat.

Vinterbetet är renens flaskhals. Den numera oerhört höga avverkningstakt som råder inom skogsbruket, har en stor påverkan på renens möjligheter till att på naturlig väg kunna beta marklavar om vintrarna. Om renskötarna dessutom måste tvingas till att anpassa sig till gruvor, blir läget ohållbart.
Det är lätt att ta till sig, vackert och fint att se renarna beta på sommarens grönskande fjällsidor i Sarek och Badjelánnda, men svårare att förstå att samma renar på vintern är beroende av fri passage förbi Gállok och ett gruvfritt vinterbetesland för att överleva.

Jokkmokk Mining District
I det dagbrott som planeras i Gállok fem mil väster om Jokkmokk är järnmalm tänkt att utvinnas. Hela exploateringen med sandmagasin, deponier för sprängsten, tillfartsvägar och byggnader, med mera, kommer att uppta en yta av cirka 1 500 hektar. Gállok kommer dock sannolikt inte att bli ensam gruva i Jokkmokk. Industrin planerar för ett Jokkmokk Mining District, med ett flertal gruvor där koppar, bly, torium, sällsynta jordartsmetaller, med mera, planeras att brytas. Om Gállok blir verklighet, med förstärkta bilvägar och järnvägar, kommer självklart gruvindustrins planerna för ett ”Mining District” att underlättas och ju mer gruvnäring i renarnas vinterbetesland, desto mer äventyras Laponias världsarvsstatus, eftersom graden av ökad exploatering i motsvarande grad minskar möjligheterna att bedriva renskötsel.

Hot mot laponiaturismen
Om järnmalmen blir transporterad på lastbil, blir frekvensen av lastbilar på väg 805 mellan Vaikijaur och Kvikkjokk en bil var 90 sekund, enligt branschens egna beräkningar. Denna mängd tung trafik kommer att menligt hämma turismen till bland annat Laponia, eftersom två strategiska startpunkter för besök i världsarvet finns i Kvikkjokk och vid Sitoälven, nordost om Tjåmotis. Lägg där till all den trafik som alla de andra planerade gruvorna kommer att bidra till. Dessutom blir trafiksäkerheten allvarligt försämrad. Likaså kommer antalet påkörda renar och älgar dramatiskt att öka. Redan idag finns det turistiska aktiviteter vars företagsidé är att bila längs den älgtäta Kvikkjokksvägen för att skåda och fotografera viltet.
Att det blir svårt bedriva sådan turistisk verksamhet i ett myller av malm- (och timmer) transporter blir en realitet. Många fler renkadaver kommer att kanta vägen. Om gruvan/gruvorna blir verklighet är risken uppenbar att laponiaturismen kommer att hitta sig andra resmål.

Direkta hot från mineralprospektörer
Bergsstaten har i kraft av den Minerallag som myndigheten har som allenarådande rättesnöre, allt sedan 1996 när Laponia bildades, beviljat minst fjorton undersökningstillstånd i världsarvet där olika prospekteringsföretag fått tillstånd att provborra efter koppar, guld, silver, titan och järnmalm.

Nuvarande status
Idag har Boliden Mineral AB två pågående tillstånd i världsarvet och LKAB ett tillstånd. Se listan nedan, med de aktuella tillstånden fetade. Företag kan således kryssa sig fram med skogstraktorer, borriggar och fyrhjulingar i världsarvets urskogar, med avverkade träd, olje- och kaxspill, samt körskador som följd. Medan staten är aktör i ett världsarv med ena handen, gynnar man mineralindustrin med den andra. Att detta ser illa ut inför FN-organet UNESCO är givet och skulle i förlängningen kunna leda till att UNESCO placerar Laponia på sin hotlista, eller ännu värre lyfter bort den prestigefyllda status som Laponia har som världsarv.

Den svenska staten var på 1990-talet oerhört angelägen om att UNESCO skulle inrätta Laponia som världsarv samtidigt som staten önskade att så många gruvor som möjligt kunde startas. Att båda de målen inte kan uppfyllas i eller i anslutning till laponiaområdet torde stå klart för var och en.


Undersökningstillstånd inne i världsarvet efter att Laponia bildades 1996

Cirka 15 kilometer norr om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun, i södra delen av Laponia
(1 område):
Ruotevare nr 1

Mineral: titan
Ägare: Jokkmokk Iron Mines
Area: 850 ha
Giltighet: 2006-03-21 till 2013-05-17

Nordöstra delen av Laponia, Gällivare kommun, inne i Laponia (Sjávnjá naturreservat)
(minst 13 områden):
Nipporiskirka

Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3553 ha
Giltighet: 1999-05-26 till 2000-03-09

Mákkak nr 1
Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3681 ha
Giltighet: 1999-08-26 till 2000-03-09

Norrbotten nr 142
Mineral: guld
Ägare: Lundin Mining Exploration AB
Areal: 3245 ha
Giltighet: 2003-03-12 till 2006-03-12

Patovare nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 1480 ha
Giltighet: 2000-08-29 till 2003-08-29

Pattok nr 2
Mineral: koppar
Ägare: Nordic Iron Ore AB
Areal: 1765 ha
Giltighet: 2006-05-12 till 2010-01-08

Pattok
Mineral: koppar
Ägare: Equinox Resources N.L. Australia filial Areal: 1765 ha
Giltighet: 1999-03-10 till 2000-04-03

Påstape nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 5475 ha
Giltighet: 2000-08-30 till 2003-08-30

Fjällåsen nr 2
Mineral: järn
Ägare: Luossavaara-Kirunavaara AB
Areal: 6391 ha
Giltighet: 2011-06-15 till 2017-06-15

Låpesj-jaure nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlantic Natural Resources AB
Areal: 3610
Giltighet: 2000-10-20 till 2003-10-20

Fjällåsen nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Areal: 12053 ha
Giltighet: 2014-12-16 till 2017-12-16

Kassajaure nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 647 ha
Giltighet: 1999-08-09 till 2001-08-09

Risbäck nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Area: 8143 ha
Giltighet: 2015-01-21 till 2018-01-21

Kaskavaara nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 5606 ha
Giltighet: 2003-08-28 till 2004-05-29

Källa: Bergsstatens hemsida

Kvikkjokk mitt i Sarek?

Var tvungen göra en skämdump av Kvikkjokk fjällstations modell av marknadsföring.

Kvikkjokk STF i Sarek

Visst kan man skruva till sitt budskap en smula, men att påstå att stationen ligger mitt i Sarek blir för mycket. Den mer centrala delen av nationalparken är ungefär där Sarvesvágge går ner i Rapadalen, och där finns inga byggnader. Till denna plats är det fågelvägen cirka 36 kilometer. Till Sareks södra gräns i norr är det tio kilometer.
Dessutom används fortfarande det koloniala begreppet vildmark för att beskriva området – som är ett mycket gammalt kulturland, med statusen världsarv – mixat mellan höga värden natur- och kultur.

 

Morfars koja i Laponia

Mina två främsta mål denna vecka var att få nya bilder till den fotoutställning jag ska hålla på Tráhppie i Umeå den 2 augusti och en månad framåt, men också att återse min morfar Ruperts jaktkoja. Det blev en vandring i den otroligt läckra urskogen längs Standárjåhkå norr om Kvikkjokk. Min dotter Astrid 11 hängde med, som trots massiva mygghorder, störtregn, åska och hagel inte gnällde det minsta lilla.

Skog vid vatten
Båten sjösattes i Änokbåtlänningen och sexhästarn startade på första rycket. Vi kunde bekvämt förflytta oss en halvmil efter älven och Standárjåhkås nedre del. Stannade på Storsanden för matlagning och gjorde också ett stopp vid Stuor Tsåkak där mängder med kabbelekor växte vid stranden. Så upp efter bäcken där återkomlingen bävern huserat ganska flitigt sedan senast jag var här. Sista bävern i Sverige sköts i slutet på 1800-talet – för övrigt här i Änok.

Vi gick någon kilometer till den tältplats jag och mina två äldsta barn Anton och Elina använde 1998, och eldade i samma arran (som gjorde att elden inte spred sig i det torra vädret). Så besökte vi lappmesens boträd, men ingen var hemma. Rensade kallkällan, så vi skulle få fräscht vatten till morgonen. Gick högre upp vid gårsså, ravinen, och betraktade den märkliga hällen som sticker ut över det strömmande vattnet. Tittade runt bland gammeltallarna, många märkta av barktäkt, brandljud och älggnag. Många kanske upp mot 500 år gamla, och ännu äldre. Har just läst Ola Engelmarks nya bok om Muttos, där jag bidragit med 14 bilder, där Ola beskriver den grupp av tallar han hittade på Stuor Tjudek som grodde på 1200-talet och där en av dem mättes till 1000 år. Troligen finns liknande åldringar här. Det är helt sjukt att denna helt orörda spillra av urskog inte är fredad. Trots att den ligger i världsarvet Laponia är det fritt fram för vilket av världens gruvbolag som helst att skövla den.

Jag får mina bilder i samma utsnitt nära tältplatsen som jag använt tidigare, men nu med min nya Canon 5D Mark III som ger fantastiska bilder och också går att filma i HD med. Det blir en sen natt…

Standarfall

…och en sen morgon. Solens hetta i tältet väcker både mig och Astrid. Men utan brådska gör vi eld och gör en form av frukost. Sen iväg.

Astrid i StandarAstrid bland gammeltallar

Åskan mullrar i öster och allt fler cumulusmoln växer oroväckande fort. Framme vid den plats där jag tidigare sökt morfars koja, som Sture Danielsson visade mig från skotern när jag 1991 jobbade åt länsstyrelsen, måste vara fel. Jag ringer Sture och han beskriver platsen suveränt tydligt. Vi hittar nu kojan direkt.

Morfars jaktkoja
Kluvna granar och björkar vilande på en björkstomme från en sten och i skydd av en gran, lyser vita när vi närmar oss. Inne i den halvt inrasade byggnaden ligger torra tallrötter till ved, som den jägare eller fiskare som sist varit här sist lagt in så det ska gå fort och lätt att få eld för den som kommer. Granris ligger som en bädd i ett björnide. Välordnat. Märkligt att tänka sig att byggnaden måste vara nära hundra år gammal. Strategisk. Här hade morfar nära till Pårekslätten och Sähkok, där han jagade rödräv och fjällräv, berättade Sture, som själv, tillsammans med Erik Yngvesson, tillbringade en natt här i kojan i sin ungdom när de var på tjädervin. Då fanns all näver och torv kvar och det var ombonat och fint att bo. Morfar bör ha använt kojan också för fiske, men bara till 1945 då nationalparken utvidgades och fiskeeldoradot på Pårekslätten blev förbjudet vatten för kvikkjokksborna.

Jag tar en massa stillbilder och filmar. Gör en inspelning av mig och Astrid tillsammans, där jag tar in våra röster via en riktmikrofon och extern inspelare. Klappar i bild så att klipparen Tell Aulin lättare kan synkronisera in ljudet. Så börjar det hagla. Vi har bra skydd under granen, där morfar täljt bort lagom många grenar så att man ryms. Funderar på detta land, som till stor del  präglas av Amma Larsson Pirkit. Denne Pirkit Amma gick i lära hos stornåjden Unnasj och måste ha varit bekant med morfar Rupert, kanske också övernattat i kojan. Spännande tankar i en spännande trakt.

Jag funderar också på att bygga upp kojan igen. Hävda platsen. Hävda småbrukarkulturen. Hävda nybyggarättlingars kultur och levnadssätt, oavsett om de hade svensk eller samisk härkomst som kolonialmakten forminskat och nonchalerat.  Och som fortfarande osynliggörs – i arbetsplaner för mineralprospektörer, i  naturreservatsbildanden och laponiaprocesser, med mera.

 

Skogskultur i Sjávnjá

Världsarvets glömda hörn

Världsarvet Laponia är dramatiska toppar och glaciärer i Sarek och böljande fjäll i Badjelánnda. Det är gammelskogarnas Muttos. Men det finns ett hörn av det samiska världsarvet som få besöker och vars historia håller på att falla i glömska. Myrarnas och tallåsarnas Sjávnjá. 

Text och foto: Tor L. Tuorda

Det är nästa 15 år sedan. I helikoptern var Erik Sjaunja ciceron. Han bad piloten gira en bit från färdrutten för att jag och jokkmokksförfattaren Hans Anderson skulle få se vistet Boarkka. Vi höll på med en bok, Arvet om världsarvet Laponia, och flög över de inre delarna av naturreservatet Sjávnjá. Där bland tallarna skymtade vi kåtor och grå byggnader. Men det var i början av juni och därför rådde landningsförbud. Här tillbringade, berättade Erik, familjen Sjaunjas kvinnor och barn somrarna medan männen befann sig i de västliga fjällen med renarna.

Synen från ovan etsade sig fast i mitt minne. Platsen hade en dragningskraft på mig. Jag gjorde därför ett försök att återvända till fots redan kommande höst, men gick fel och hamnade istället vid sjön Hávgak. For runt som ett jehu och letade kåtor och bodar, men utan resultat. En oerhört liten mossöverväxt arran var det enda jag hittade.

Sedan dess har jag närt en dröm om att få återvända. Få se platsen från marken. Förnimma tidens gång. Så när jag och ett tvåmannateam detta års oktober flyger in över Sjávnjás skogar och myrar är jag förväntansfull som ett barn på julafton. Turen är en del i ett filmprojekt jag arbetar med, utrustningen är stor och tung, och vi landar på ett lågfjäll i närheten av Sjaunjas gamla boplats.

SjávnjáSjávnjáSkog

Det blåser friskt. Alla björkar är barblåsta, gräset har gulnat och i fjärran lyser Sareks och Giebmegáisis toppar vita. Vi sover en natt på vår lilla topp och vandrar sedan ner mot Boarkka och följer den mest lättgångna terrängen mellan åsar och småbackar. Klövavtryck och spillning av en ung älg syns i den översta björkskogen och snart tar gigantiska granar vid. Några av jättarna ligger störtade på marken med spretande vita torrkvistar. En ensam sarv kommer springande, men jag hinner inte få upp kameran.

Mitt i granurskogen öppnas en grön liten yta där det växer ung björkskog. Sinnena skärps. Tydliga tecken på tidigare mänsklig aktivitet. Mycket riktigt tar det inte lång stund innan en ihoprasad näver- och torvbeklädd byggnad blir synlig – kanske en getkåta eller ett förråd. Tar av mig säcken och går längs upphuggningen. En timrad bod framträder med inrasat tak, och en ihopfallen stuga står en bit bortanför med bräder som sticker ut åt alla håll.

Ájtte

Stugans brädfodring har varit överdragen med näver och ett runt hål i en av väggarna vittnar om utgången av ett skortensrör.

Taket har varit torvat. Ur näver och torv viskar byggnaden en historia för mig. Den berättar om hur de samer som bott här fått propåer om att försvenskas, och helst sluta upp med renskötseln och istället ägna sig åt mer kulturellt högtstående odling och boskapsskötsel. Hellre spika ihop och bo i fyrkantiga boningar och elda i spis än att bo i kåtor med öppen eldstad. Men ändå använde folket här näver som väggbeklädnad, det enda material de var vana vid att använda. Här, i det inre av Sjávnjá, blir ett sorgligt, mörkat och nonchalerat kapitel i den svenska historien tydligt.

Stuga i Sjávnjá

Bodens dörrfoder är målade med gulaktig färg. Dörren hänger. Jag kikar in, men det känns kymigt att på något vis göra våld på integriteten. Intalar mig därför att jag gör en välgärning som intresserar mig för de människor som bott och verkat här, som bemästrat hårda förhållanden både från naturen och den svenska staten. Känner en oerhört stor sympati och respekt för dem. Funderar varför inte denna kultur lyfts fram när Laponia kom till, som ju är ett mixat världsarv av lika värden kultur och natur.

Inne i boden syns en brant trapp.

Trapp i boden

Det märks att den som gjort den har vana vid njallans stege. I nocken finns flera infällda hål för längsgående stänger. Troligen har den minimala övervåningen använts för köttförvaring.

Här har torrkött och suovas bierggo hängt i rader. Något som en järvs klomärken på ytterväggen också visar. En vitemaljerad potta med blå kant står malplacerad vid väggen.

Potta

Bortanför boden finns en torvkåta. Vid kåtan ligger en ställning ihoprasad längs marken. Den har varit  byggd mellan två mindre torrfuror, där furornas rötter grävts upp för att tjäna som fötter till ställningen.

_MG_0675-2

Vår vandring fortsätter ner till tallskogen och det förmodade vistet vid den långsmala sjön, kommer ner på sjöns norra sida och ser fullt med ung björkskog på den andra. Där måste bostället vara, stämmer precis med den bild jag har från helikopterturen.

VattenÁjaVirke

Och mycket riktigt finns två torvkåtor, nedrasade ställningar, en typ av båthus och vid stranden, en vid och djup kallkälla. Här har de haft det välordnat. Efter en stunds snokande bland ungbjörkarna syns en enormt rostig och lavbevuxen Huskvarna järnspis och i närheten en fyrkantig husgrund.

Husqvarna

Mycket märkligt. Påminner om de urgamla rester av skogssamiska timmerkåtor jag fann vid Gállokjávrre, kulturlämningar som nu hotas av gruvbrytning. Spännande. Tar stillbilder, filmar och märker in platsens GPS-koordinater som dokumentation.

Husgrund

Efter köttstekning och kaffekokning börjar skymningen lägra sig och vi börjar återfärden till tältkåtan uppe vid fjällkanten. Följer en ås vid bäcken en bit uppströms och också här framträder en fyrkantig hus- eller kåtagrund. Otroligt. Funderar på vem som kan ha bott här, har aldrig hört talas om några skogssamer i Sjávnjá, de bör ju ha funnits här, men alla jag frågat i Unna Tjerusj har ingen aning.

Grund

Nästa dag, när vi har riggat stora reflex- och difussionsskärmar för en intervju, får vi besök av en glad människa med älgstudsaren hängande över bröstet. Det är Per-Eric Kuoljok som berättar att han sällan ser några människor här, att det världsarvsutnämningen till trots är ett riktigt ödeland. Han har haft lycka på jaktstigen och berättar vars det går att hitta vatten på denna till synes torra och karga fjällhed. Per-Eric väntar på helikoptern, och går snart iväg med rappa steg upp mot sluttningen. Också vi ska snart flyga tillbaks. Och helikopterturen tillbaks till Porjus är den häftigaste jag varit med om. Först nu förstår jag bättre storheten av Sjávnjás urskogar. Mil på mil av sammanhållen gammelskog med torrfuror och tvärtoppiga jättetallar. Säkert finns det, som i Muttos, grupper av träd här också som var plantor på 1200-talet. Det är en hisnande tanke. Och en ny dröm har väckts. Hit måste jag, också, återvända – till fots.

Denna artikel har tidigare publicerats i tidningen Samefolket, med text på lulesamiska.

 

 

Laponia is under threat

World Heritage Centre, UNESCO, 7, place de Fontenoy, 75352 Paris 07 SP, FRANCE

The threat against Laponian Area, Sweden

The Laponian Area in Sweden, inscribed in 1996 as a World Heritage Area by UNESCO, is under threat.
The British company Beowulf mining Plc has, via its wholly-owned Swedish subsidiary Jokkmokk Iron Mines AB, been granted permission by the Swedish state to do exploratory drillings for iron ore. These will take place 50 kilometres west of Jokkmokk in the properties Allmänningsskogen S:1, Björkholmen 1:2 and Björkholmen 5:1. An appeal has been made.

The same British company was granted a licence to trial-drill for titanium and iron ore from 21st March 2006 to 8th March 2012 on the Ruovddevárre Mountain, 11 kilometres north of Kvikkjokk. The Company’s mining-claim is 850 hectares (2100 acres) and is situated inside the Laponian Area. During spring 2012 Beowulf Mining, through its subsidiary, applied for an extension to the licence.

Once mining and exploitations commence, the Sami*, the indigenous people that live and work in the Laponian Area, face the prospect of losing forever the means to carry out traditional reindeer herding. The drilling will destroy reindeer pasture and migrating routes. We are deeply troubled by the very real threat that the exploratory drilling is posing to the Sami villages that are working in the Laponia area. The prospect of a full mining operation in the future, in any of the areas mentioned above, would be catastrophical for the Sami villages and consequently the whole of Laponian Area.

Since reindeer herding was one of the reasons the Laponian Area was inscribed a World Heritage Area we are worried that the Laponian Area will lose its World Heritage Status and that this ancient industry will not be allowed to continue in the way it always has been.

Unique and magnificent natural areas, where centuries-old pine forests meet the mountains, also risk being wiped out

JOKKMOKK, 4th February 2013

Tor Lundberg, land owner in the Änok delta, bordering the Laponian Area
Karin Kuoljok, member of Sirges sami village
Henrik Blind, member of Tuorpon sami village
Jan-Erik Länta, member of   Jåhkågasska sami village

*The Sami are an indigenous people, recognised by the Swedish Parliament in 1977. This means Sweden is obliged under international law to secure more entitlements to the Sami than to other minorities, especially with regards to land, water and self-determination.

A copy of this letter is sent to the Swedish national heritage board, Riksantikvarieämbetet, riksant@raa.se

Ovanstående brev skickades som en anmälan till FN:organet UNESCO igår.

Henrik Blind skriver adress på brevet till UNESCO
Henrik Blind skriver adress på brevet till UNESCO

 

Jan-Erik Länta, Henrik Blind, Tor Lundberg och Karin Kuoljok med brevet till UNESCO
Jan-Erik Länta, Henrik Blind, Tor Lundberg och Karin Kuoljok med brevet till UNESCO

 

Postlådan vid ICA fick ta emot brevet till UNESCO
Postlådan vid ICA fick ta emot brevet 

En kopia överlämnades av Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson till miljöministern Lena EK för kännedom under första dagen av Jokkmokk Winter Conference.

Sametingets Stefan Mikaelsson överlämnar brevet till Lena Ek för kännedom.
Sametingets Stefan Mikaelsson överlämnar brevet till Lena Ek för kännedom.

 

Jokkmokk Winter Conference.
Jokkmokk Winter Conference med duktiga conferencieren Ylva-Maria Pavval.

 

Hotet mot världsarvet Laponia

Världsarvet Laponia, som UNESCO satte upp på sin världarvslista i december 1996, är hotat.

Den svenska staten har beviljat tillstånd för provbrytning av järnmalm av det brittiska företaget Beowulf Mining Plc via sitt helägda svenska dotterbolag Jokkmokk Iron Mines AB femtio kilometer väster om Jokkmokk på fastigheterna Allmänningsskogen S:1, Björkholmen 1:2 och Björkholmen 5:1. Tillståndet är överklagat.

Samma brittiska bolag har fått den svenska statens tillstånd att provborra efter titan och järnmalm från den 21 mars 2006 till den 8 mars 2012 på berget Ruovdddevárre elva kilometer norr om Kvikkjokk. Bolagets inmutning är på 850 hektar och ligger inne i Laponia.

Vårvintern 2012 har Beowulf Mining genom sitt dotterbolag ansökt om förnyelse av sitt undersökningstillstånd.

 Samerna, den ursprungsbefolkning* som lever och verkar i Laponia, riskerar att förlora möjligheten till traditionell renskötsel för evigt när gruvexploateringar och gruvbrytning förstör flyttleder och renbetesland. Vi känner oss djupt oroade för det reella hot som gruvexploateringarna innebär för de samebyar som är verksamma i Laponiaområdet. En eventuell fullskalig gruvbrytning i framtiden i något av ovan nämnda områden skulle bli en katastrof för samebyarna och därmed hela Laponia. Eftersom renskötseln var ett av motiven när världsarvet bildades är vi djupt bekymrade över att Laponia kan komma att förlora sin världsarvsstatus och att den uråldriga rennäringen inte längre kan bedrivas som den alltid har gjort.

Också storslagna och unika naturvärden där flera hundra år gammal tallurskog möter fjäll riskerar att gå till spillo.

JOKKMOKK den 4 februari 2013

Tor Lundberg, markägare till Laponia gränsande Änok delta

Karin Kuoljok, medlem i Sirges sameby

Henrik Blind, medlem i Tuorpon sameby

Jan-Erik Länta, medlem i Jåhkågasska tjiellde

* Samerna är en ursprungsbefolkning, erkänd av Sveriges riksdag 1977, vilket innebär att Sverige har folkrättsliga åtaganden att tillförsäkra fler rättigheter än till andra minoriteter, främst vad gäller land, vatten och självbestämmande.

Kopia: Riksantikvarieämbetet (E-post: riksant@raa.se)

Intervju i Änok

Mastodontintervjuer som fyllt fyra minneskort á 32 gigabyte och ett på åtta, 20 minuter med GoPro, den huvudmonterade lill-kameran och en massa Zoom-inspelade ljud. GammelstuganHan har haft att göra Kim Silfving, framför allt intervjuande i Gammelstugan i Änok där jag vistats mycket som liten och har många minnen. Ljussättningen bestod av levande ljus och en sprakande brasa. Makalöst hur det går att få till det med modern teknik.

Filmare i Kvikkjokk

Blir filmad och intervjuad som bara den nu och några dagar till.

Kim Silfving

Det är Kim Silfving från Stockholm som gör en engagerad och proffsig insats för att få Lundberg i Änok och Laponia inspelad.

Kim Silfving vid Kvikkjokk

Detta till en pilot för en film jag gör tillsammans med klipparen/producenten Tell Aulin. Helikopter norr om Kvikkjokk

Med kvikkjokksbon Kjell Arvidsson vid helikopterspakarna filmades jag också – på skidor, men även skogar och fjäll skildrades och i Änoks delta siktades några älgar.

Vid Ruovddevarre och VallasjSex kilometer norr om KvikkjokkMoose north Kvikkjokk

Det är lärorikt att se hur en som begrip nå jobbar. Med mängder av omtagningar, alternativa vinklar, klippbilder, med mera. Och fotograf Kim slöar aldrig till. Far omkring som ett jehu genom snön med stativ, ryggsäck med mängder av optik, ljusstativ och riggmonterad och mycket kompetent Canon C500. Imponerande!

Kim flygfilmar

Marodörer i Kvikkjokk

Det finns rötägg förstås också bland skoterfolket. Som det skotergäng som i den gamla orörda tallurskogen öster om Änok, inne i Laponia, kapade ner en frisk tall och med sågen också gick lös på grova torrkvistar.
Här har kvikkjokksbor och samer levt och verkat i hundratals år utan att det syns spår efter dem. Undrar om det är någon typ av vilmarksromantik marodörerna vill känna? I Kvikkjokk har det under hela vårvintern funnits ved att köpa för grilleldarna, men ingen har handlat. Hellre hugger man själv sin ved i det gamla kulturlandet. Man gör väl så när man är skogsmänniska.

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

Gruvor stjäl jobben

Många kommuner i norra Sverige jublar när gruvdrift kommer på tal. Också Jokkmokks hittills gruvfria kommun. Kören av euforiska hallelujastämmor ger röst åt exploatörernas propaganda. Alla nya jobb, och infrastrukturen, och det ekonomiska uppsvinget, utvecklingen! Jokkmokk ska få ta del av vinsterna. Inte göra om samma misstag som förr. Allt bli så mycket bättre nu. En naiv, okritisk och totalt livsfarlig inställning. Tyvärr gör den febriga klondykestämningen politikerna fartblinda. Ingen analys om hur samer och ortsbor drabbas eller vad som händer med mark och vatten. Det är bara att gräva. Politikerna i Jokkmokk har inte lärt sig av hur Vattenfall härjat i kommunen i över hundra år. Vilken enorm förstörelse av naturen och kulturen alla dämningar efter Luleälvarna orsakat, och så löjligt liten kompensation kommunen erhållit, även de direkt drabbade människorna vars hem och land blivit dränkta och kränkta. ”Det ger ju jobb”, är och har alltid varit politikernas mantra när naturen skövlas. Vattenfall var förvisso en stor arbetsgivare under sin storhetstid – men de flesta arbetare kom utifrån. Samma sak gäller idag. Akkatj kraftstation genomgår en femårig ombyggnation. Men var finns jobben? Bara en, möjligen två jokkmokkare står på lönelistan. Resten av det femtiotalet jobbarna kommer från andra orter – anställda och väl inkörda hos storentreprenören PEAB. Fastän Akkatj bara ligger kring två kilometer från Jokkmokks samhälle, kan det tyckas märkligt att inte fler ortsbor är anställda. Men PEAB, Beowolf eller vad nu bolagen än kan tänkas heta, tar inga lokalpolitiska hänsyn. Och det är heller inte deras skyldighet. Det är upphandling av strikt EU-norm som gäller innan projekten drar igång. Samma sak blir det med gruvorna. Gruvor i Jokkmokk skulle förstöra möjligheterna för inhemska arbetstillfällen. Jobb kopplade framför allt till renskötseln och besöksnäringen. Kanske är det så att lika många jobb som går till jokkmokkare i gruvan, lika många försvinner på grund av den. Det minsta man kan begära är en kommunal konsekvensanalys utifrån det perspektivet. Och när gruvfyndigheterna sinat finns varken natur, jobb eller människor kvar. Samma scenario som för andra konstruerade samhällen i Vattenfalls spår, som dels har försvunnit (Harsprånget, Messaure), dels tappat största delen av sin befolkning, den som fanns under den mest intensiva byggtiden (Jokkmokk, Vuollerim, Porjus). Den uråldriga samiska kulturen tål inte mastodontexploateringar som gruvdrift där stora landområden blir förstörda. Inte heller byarna i anslutning till gruvorna kommer någonsin mer att bli vad de har varit. Någon måste flytta. Antingen de som söker lugn och frihet nära naturen, eller möjligheter till jakt och fiske i rena marker och vatten. Ett alternativ är ju att de som trivs i gruvornas närhet flyttar till de platser där gruvor redan finns. Och kommunens stolta ambitioner med att stärka sitt samiska varumärke spolieras. Likaså bilden av Jokkmokk som besöksdestination, och kommunens prägel av orörd natur, och Laponia. Kommunens politiker måste vakna upp och inse att det inte går att äta kakan och ha kakan kvar. Efter att exploatören lämnat urbrutna berg och förgiftade vatten efter sig, finns ingenting kvar av det vi har idag. Miljöpartiet är det enda parti i Jokkmokk som förstår det. De är de enda som sagt blankt nej till de kortsiktiga gruvplanerna. Gruvorna tar våra jobb!

Mats Dahlberg MP-Jokkmokk intervjuas av Micke Nyberg på Beowolf minings inmutade område, den så kallade Kallak nr 1, mellan Randijaur och Björkholmen.

Naturen är dåtid, nutid och framtid.
Naturen har gett människorna i norr liv och bärgning i tusentals år.
Naturen lockar besökare, forskare och nya invånare
Naturen är det vi andas, äter och dricker.
Vägen till framtiden i vår del av världen går längs giftfria älvar. Längs vida jaktmarker och klara fiskevatten. Genom rena skogar, över gyllene hjortronmyrar.
Naturen ger möjligheter i det möjligas kommun.
Gruvdrift ger sår som aldrig läker.
Därför ska vi ha ett gruvfritt Jokkmokk!

 

 

 

 

Muttos och Glufs-Glufs

Körde efter en riktigt blöt grusväg för ett besök i Muttos. Renar hade som under den intensiva renskötseln samlat sig i Jutsavare. Det var vattensjukt och fruset land bjöd gårdagens tur bjöd på. Inga ugglor eller lavskrikor…? Risken är att alla smågnagare dör av den isiga marken, att renarna får dåligt bete och att tjälen blir tvämetersdjup. Hör just på Naturmorgon i P1 att en person ringer in och berättar att han iakttagit hur ett par olika tjädrar huggit tag i och ätit upp flera lämlar. Radioexperten trodde dock det rörde sig om en enstaka företeelser. Typisk expertanalys – om inte experten själv upplevt samma sak. Är ganska less på sådana mer eller mindre bombastiska förmågor. Det var inte så länge sen en expert fastslog att bland annat järven endast dräpte skadade och svaga renar. Att den främst levde på smågnagare. Renskötare och jägare fnös åt påståendet, som ju senare experter också visade var helt fel. Det måste till en expert. Vanliga folks kunskaper är ingenting värda. Undrar om studenterna fortfarande läser Bertil Haglunds rön? I Muttos var jag mest på jakt efter någon storälg, men det ville sig inte. Plåtade och filmade is istället. Dels en stilla flytande bäck vid Manson, dels högre upp närmare parkeringen vid Suolávrre. Jag sanerade också bort ett getingbo från skithuset. Inte så kul om någon nödig ovetande får en getingsvärm i ansiktet när dörren hastigt öppnas. Spåren efter statens fabulösa nonchalans i förvaltningen av nationalparken som nu också hela värden skyddat i form av världsarv, är helt bedrövlig. Broar saknas, spänger avbrutna och uppruttnade. I Manson håller stugan på att sjunka ner i backen. Inomhus är det riktigt solkigt (inte för att jag bryr mig, men turisterna lär göra det) och den mesta veden för långt kapad så att den inte ryms i kaminen. Bristfällig information som ofta också saknas. Vid parkens ingång från öster, vid Suolávrre, har skyltstolparna ruttnat upp och själva skyltarna har någon turist hakat fast i björkslyet så folk som aldrig besökt parken ska veta var de ska börja sin vandring. Det är ytterligare exempel på usel förvaltning som jag bloggat om tidigare. Detta av en part som i de flesta lägen gör allt för att få mer och mer. Som jätten Glufs-Glufs.

Båtfärd i Muttos

Bra väder, en roddbåt och lite tjurskallighet är det enda som krävs för att besöka Muttos klassiska områden. Enligt allsköns fotoböcker ska man aldrig ta sina konstverk i medljus. Det blir platt, och skuggor från fotografen kan, hemska tid, falla på motivet. I detta självporträtt har jag således gjort allting fel. Dessutom har jag en hemskt ful mössa på mig, åtminstone tycker mina närstående det…I bäcken mellan Muttosluoppal och Muttosjávrre går det inte att mynda. Är tvungen staka för att få kontroll av det som kanske skulle kunna dyka upp framför stäven. Att ro ger båten fart, men om man som fotograf inte ser vad som finns framför båten, vad är det då för vits med farten? Makalöst tjocka partier av näckrosor trasslar in sig i årorna. Jag har aldrig sett större ansamlingar av framför allt vit näckros. Stakar idogt på, och i den mittre delen av bäcken ser jag en älgko som betar. Hon går allt närmare vattudraget. Jag stakar fram sakta och tyst. Så står hon alldeles nära vattnet och äter frenetiskt med steksidan mot mig. Det blåster västifrån så hon känner inte min lukt. Stakar försiktigt vidare och tänker ”vid kröken där framme ska jag ta upp kameran”. Men när jag når kroken, och sikten fram till det ovetande djuret är fritt, och sedan sträcker mig fram efter kameran sakta som en zoombie, ser hon ändå rörelsen i ögonvrån. Tvärhastigt börjar hon trava in mot torråsen som löper längs hela bäcken. Jag hinner bara med att få en sekvens av en livrädd, skenande ko, som också visar små glimtar av kalven som väntat på torrlandet. Kon först och kalven efter. Chockade springer de mot väster och sprutar över bäcken strax söder om Muttosjávrre. De far åt söder, på en kilometers avstånd. Och fortsätter springa. Jag har aldrig sett så rädda älgar! Videobilderna blev inget vidare. Och av stillisar bidde det intet. Far vidare. Blåsten tilltar. Det är soligt och varmt. Jag knogar svettig mot sjön med vinden i ansiktet. Myggfritt ändå! Så småningom framträder den sägenomspunna Muttosjávrre i myrlandet. Stannar för att dricka vid ett bestånd av hög bladvass. Fortsätter att ro. Hela tiden vinden i ansiktet. Som i trans far jag fram över vattnet och missar Häjmmaroavve med flera hundra meter – där jag ju skulle gå iland. Fortsätter västerut längs stranden, med en och annan stenkänning. Den lockande vita strimman skvallrar om sandstrand. Jag far åt det hållet. Den inbjudande visar sig dock vara alltför långt borta i vågorna på södra sidan, jag fortsätter mot Muttosjåhkås inflöde och vattnet väster om där Råtjejåhkå och två andra bäckar kommer ner. Här är det om än ännu rikare av vita näckrosor än innan. Jag skrämmer en sångsvansfamilj. Hannen (eller honan?) flyger upp och landar bland massorna av vita blommor. Funderar hur den alls kan simma bland alla dessa rötter. Förbannar den möjlighet det gav att få den vita i det vita. Den andra föräldern simmar ändå lugnt framför sina fyra gråa telningar mot norr. I en fart så det knakar ror jag förbi dem igenom rosornas sega, slingrande skog av rottrådar. Vill inte störa för mycket. Bäcken svänger mot norr. Jag ser stugan, Arvidsson, på avstånd. Omtalad är den, men jag har ännu inte haft läge att besöka timringen trots att jag tidigare jobbat på länsstyrelsen och haft möjlighet att köra skoter var som helst i nationalparkerna. Stugan visar att den är byggd av en människa som kan timra, som har känslan. Det kanske inte är förre parkvakten Lennart Arvidsson som hållit i bilan, men troligen är det han som gett anvisningar om hur det ska byggas. Den av rödtegel murade spisstocken är smått surrealistisk att möta här mitt i det optimala ödelandet. Kokar makaroner och steker kött på det gamla fotogenköket av märket Primus. Bara det känns som en bedrift, men det funkar bra bara man förvärmt ordentligt och sett till att fotogenbränsle är ifyllt. Lämnar Arvidsson och ror med långa drag genom växter och gäddor. Kastar en blick åt sidan. Är det inte en havsörn som sitter där? Upp med kikaren och mycket riktigt. Örnen sitter på sitt bo på drygt 300 meters avstånd. Trycker ner stativbenen i gyttjan i strandkanten och är beredd på att filma. Bara solen kommer ut från molnen. Filmar en trollslända under väntetiden. Solen sveper värme över myren och den tall där örnen har sitt bo. Filmar, men det känns inte bra. Visserligen har jag inte närmat mig boet och medvetet stört häckningen: varken örnen eller avkomman lär bry sig av min passage. Men hur blir bilderna, av en örn som i en stillbild endast sitter på sitt bo. Jag vill helst ha rovfågeln på vingarna, på jakt! En svår grej att fånga, helst om örnen är vild och jagar renkalv i Badjelánnda eller lekande harr i Muttos… Ror rakt över sjön till den hägrande stranden. Väl framme uppvisar sanden en massa spår efter havsörn, vadare, sångsvan, mink, med flera obestämbara djur. Efter en lång kontlemplation stöter jag ut båten och ror snett över sjön mot det egentligen primära målet, det omtalade Häjmmaroavve. Vinden har mojnat, så den har jag ingen hjälp av. Att i medvinden lättsamt surfa fram över vågorna – vilket jag fantiserat om på uppvägen, fungerar inte. Det blir en kamp också nu, i sidvinden. Kommer till den hemskt steniga stranden nedanför boplatsen. Bara vaga spår kan skönjas av hur folket här flyttat stenar och gjort en egentligen ganska urschlig båtlänning. Kommer till själva vallen ett par hundra meter från stranden. Hur kan denna lilla lilla vall kunnat försörja kreatur för att i sin tur ge människor mat? 100×60 meter är kanske att ta i när man ser den förhållandevis lilla plätten. Kor och häst lär Israel Jakobsson Ramso och hans hustru Maria Helena ändå haft, som var de senast bofasta på 1800-talet. De bör framför allt levt på fiske, men sådana spår går knappt att urskilja. Muren till deras spis finns i alla fall kvar, någon rostig burk, gropar och vallar av obestämbar användning. Spännande lämningar från en flydd tid.

 

 

 

 

I väntan på ljuset

13-14 juni for jag och dotter Astrid till sör-Stubbá för att en smula från ovan filma Muttos myr- och skogslandskap. Efter en dryg kilometers enkel vandring upp från gällivarevägen (E45) tältade vi på den lilla toppen. Vid stensättningen där någon eldat burkar och anlagt en stenskärm som vindskydd hittade vi en slät tältplats. Milsvid utsikt, men nästan för mycket, för stort. För att få djup i bilderna skulle man trots allt behöva klättra ner något, vilket skulle gå bra bland stenblocken på bergets södra sida. Men det var inte läge för det. Diset och den urschliga kontrasten gjorde det omöjligt att få till några bra bilder. Tre älgar, tre par med sångsvanar och tre renar hittade jag i kikaren på mycket långt avstånd. På närmare håll stenskvätta och lövsångare. Astrid somnade vid elvatiden. Jag avvaktade midnattssolen och solens stigning till över tre på morgonen.

Blåbär och midnattssol.

Hösten blir nog den bästa årstiden för att få till det, tror jag.

Nu inget vidare, med en fadd lövton. Tänker mig granarna bland färgglada höstbjörkar istället...

Möjligen en kallare dag med många stratocumulusmoln. Somnade och sov gott ända till förmiddagen då värmen i tältet blev olidlig. Vi kokade kaffe och choklad, åt mackor med tubost. Sedan for vi gående, klättrande och hasande på upptäcktsfärd. Jag hoppades få se solande ormar och spännande växter. Lingon som bland storstenarna hittat livsrum i en murken björkstubbe, och svällande fruktkroppar på cladonialav blev stillbilder. En jättelik spindel och en fjäril blev film. Och Astrid, naturligtvis…

Inte stugvärd i år

Stáddájåhkå

Det var suveränt att kunna fara iväg på morgnarna för att plåta blommor, landskap, fåglar, turister, med mera, och återvända på eftermiddan/kvällen för att se till gästerna som landat i stuglägret. Jobbade en sommar i Darreluoppal (första perioden) och två i Stáddájåhkå (första och andra perioden). Jag saknar på sätt och vis stugvärdsjobbet. Kommer dock att vandra i Badjelánnda i sommar för att se vad lämmelåret ger i för rävar, labbar och framför allt, fjällugglor.

Staten är en usel förvaltare

I förra veckan lämnade Laponiadelegationen sitt förslag till förvaltning för världsarvet Laponia. Förslaget innebär att i första hand lokala aktörer beslutar om förvaltningen. Ett spännande steg i rätt riktning. För staten själv har åtskilliga gånger visat sig fallera som förvaltare av naturen.

Solnedgång vid Duottar i Badjelánnda

För snart ett decennium sedan tog staten utan förvarning över skog som jag är delägare i. Skogen hade stormfällts och vi planerade att ta ut det fällda virket. Numera ingår den stormfällda skogen i ett naturreservat med staten som förvaltare. Reservatet sträcker sig till större delen på den västra sidan om Gamájåhkå och dess gränser är precist utmärkta av nitiska lantmätare med blåa ringar målade runt träden.

Gränsstolpe i Änok för Kamajokk naturreservat

Mina släktingar har aldrig tagit upp något kalhygge i denna skog utan endast huggit sparsamt med ved och virkestimmer. Staten själv har däremot kalavverkat området på 1600-talet. Enorma mängder ved och kol behövdes till silversmälthyttan vid Gámajåhkå. Endast ett fåtal hotade indikatorarter har hittats i området vilket vittnar om detta. Likväl det faktum att inga träd äldre än 300 år går att finna i den cirka 140 hektar stormpåverkade skogen.

Gámajåhkå, fritt vatten i Jokkmokk

För övrigt hade hela det berörda skogsområdet varit dränkt under ett vattenkraftmagasin om staten fått sin vilja fram – vilket ju var fallet vid alla andra vattenfall efter luleälvarna. Platser som idag skuggas av enorma regleringsdammar. Efter heta diskussioner i Kvikkjokk på 1920-talet kom fallrättigheterna att stanna hos kvikkjokksborna. Tack vare det har vi ännu en brusande fors med frodiga deltaland både uppströms och nedströms.

1992 skapade den dåvarande regeringen en för fjälltrakternas folk och djurliv mycket negativ reform. Den fria småviltsjakten såg dagens ljus. Från den 25 augusti kan tillresta nöjesjägare från hela Sverige landa med helikopter var som helst utanför nationalparkerna. Med hjälp av tältkåtor, matbackar och hundar kan de så överleva i ”vildmarken” i dagar och veckor och förgylla sin vistelse med att skjuta blyhagel efter ripkycklingar.

Fyra år senare bildades världsarvet Laponia. Till de nationalparksgränser som redan satt stopp för viktigt ortsbofiske lades nya områden. I ett slag förändrades bybornas möjligheter att med skoter ta sig in i området söder om Sarek för att jaga och fiska där de i generationer levt och verkat, byggt kåtor, stugor och underhållit båtar. Skyddet av faunan anger staten som prio ett för Laponias regleringsområde. Fortfarande kan dock nöjesjägare landa med helikopter.

Kvikkjokksälven

Inkompetensen hos berörda myndigheter visar upp sig också i det färskaste exemplet. Också detta innanför gränsen till Laponia, i ovan nämnda regleringsområde: Gruvföretaget Beowulf Mining har fått länsstyrelsens tillstånd att provborra på berget Ruovddevárre (Ruotevare) i världsarvets södra del. Tunga exploatörer får härja fritt i ett världsarv! Fyndigheten innehåller 140 miljoner ton 40-procentig järnmalm med 5,7 procent titanium. På gruvbolagets hemsida betraktas Ruovddevárre som deras flaggskepp.

Tillstånd att bryta malmen ges av bergsstaten och miljödomstolen. Den förstnämnda är en sextonhundratalsrelik som idag representeras av en allsmäktig bergmästare och nickedocka i Luleå som ger tillstånd till vad som helst. Så hoppet att fyndigheten inte bryts, måste ställas till miljödomstolen. En statlig instans som också haft hand om exploateringen av våra älvar (då hette det vattendomstolen), andra gruvexploateringar, etableringen av gigantiska vindkraftsparker i renskötselområdet, etc.

Stáddájåhkå

Det finns många skogar vi inte hade haft kvar idag om inte staten hade gått in som reservatsbildare. Men ovanstående exempel visar att staten i många fall inte är lämpad att vara förvaltare av vare sig naturreservat eller världsarv. Arvet från forntidens kolonialism och modernare tiders kommunism sitter alltför djupt rotat. I fjällvärlden började det på 1600-talet, och pågår än idag.

Sarvesvágge i Sarek

Därför blir det särskilt spännande nu att se hur förslaget till ny förvaltning av världsarvet Laponia tas emot av regeringen.