Vacuum mellan helveten

Början på 1990-talet. Följde som fotograf med svenska Naturskyddsföreningen och den norska miljöorganisationen Bellona till städerna Nickel, Murmansk och Monchegorsk på Kolahalvön i Ryssland. Vi protesterade mot den enorma förstörelsen som nickelsmältverken orsakade vid Nickel, men främst Monchegorsk. En mil innan man kom fram till denna stad, vars namn betyder “den vackra dalen” var landskapet dött. Torra träd spretade mot himlen och vinden eroderade bort jorden. Finnas inga ord för att beskriva denna fruktansvärda plats.

I Monchegorsk träffade vi unga ryska aktivister som protesterade mot utsläppen. Det gick att göra det då, just efter Glasnost. Innan Putin.

Aktivister på torget i Monchegorsk där Lenin fortfarande stod staty.

De unga människorna på torget i Monchegorsk var otroligt glada av att träffa oss. Ovana vid att demonstrera. Ingen polis eller militär som övervakade oss. Ingen KGB-gubbe som stod och tryckte i något hörn. Det var ett vacuum. Ett fönster mot frihet och mänsklighet. De log och skattade trots att de höll skyltar med allvarliga och hemska budskap.

Vad hände med de här tjejerna? Men flera av er tycker nog att det här inlägget saknar relevans. Varför ska man ödsla pengar på skanningar och lägga ner tid för att skildra ryssjävlar? Men de här människorna torde inte ha gillat när Sovjetunionen smygande kom tillbaks, med Putler i spetsen. Kanske någon av de här unga kvinnorna gifte sig med någon i ubåten Kursks besättning. Eller själva var med i katastrofen år 2000. Samma år som Putler blev president och fort strypte rysk media. Fanskapet var snabbare med att tysta journalistiken än att besöka Murmansk och anhöriga till de omkomna besättningsmännen. Redan här borde världen ha vaknat. Presidentens psykopatoida tendenser var tydliga. Här började eländet och glädjen försvann.





Träffar: 60

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *