Det känns något när jag närmar mig. Inte bara trugorna som samlar is och blir allt tyngre. Det är alltid vatten på isen på de här förbannade magasinen. Kanske berättelserna från barndomen. Släktskapens kanaler. Ärvda omedvetna minnen av offer och blod och fett och resor och allsköns upplevelser.
En älg har följt strandkantens gamla skoterspår. Följer det också, men till skillnad mot älgen flyter långskidorna. Slipper vatten som fryser under. Men älgen? Funderar på om det kladdas fast mer och mer is på klövarna, så att de till slut blir fyra hemska klumpar att gå på. Men då skulle man ju se det på spåren. Men klövarnas avtryck är desamma. Ingen pålagring märkligt nog. Solen står lågt men den förmår ändå ge kontrast till de spår gadniha gett ifrån sig efter stranden. De är ett par dar gamla. Är det ett spjut hen haft som stav? Mitt fantasifulla sinne ser ändå fort att det är en utter som farit fram med en lekatt vid sin sida.
Ett par andra älgar har dödsföraktande korsat magasinet som är öppet långt nedströms övre forsen, vid Suollu/Björkholmen. Detsamma under den nedre, men där står ett vattenkraftverk. De vet inte att de leker med döden på det vita helvetet. De dryga 50 åren efter våldtäkten är tydligen för kort tid att hinna lära sig och sina efterkommande. Men folket i Suollu vet, och de i Ráddnávrre och självklart renskötarna. Djuren kommer alltid i kläm för människans framfart.
Älgen har gått upp mot stranden och betat av något vide och fortsatt västöver igen. Utterns spår går efter samma trad, men det har kommit västifrån. Hermelinens syns också ha sprungit efter stranden. Kanske samma lekatt som den i början av skidturen. Innan en specifik punkt vänder älgen tvärt, går upp i tallplantagen och rundar hela alltet. Jag fortsätter efter skoterspåret. Ser att uttern också vikt av och hoppat utför en mindre klippa. Hermelinen har dock inte brytt sig. Jag stannar till där samer i eoner av tid sökt vägledning och hjälp. Där några rest iväg till andra världar. Försöker känna in som djuren. Det finns nog. Vilande, obrukat där under isen. Som renarna 1945 också kände. När karesuandosamer från släkterna Blind, Walkeapää och Omma kom tvångsförflyttade med en trött och hungrig renhjord vilken vägrade att beta trots de stora barfläckarna i ett landskap som i övrigt var tjockt med snö. De ville bara komma förbi. Som älgen och uttern.
Views: 64
