Pionjärer vid iskanten

primeval forest
primeval forest
Urskog.

I Huhttán, Kvikkjokks delta, har jag under många år följt hur glaciärslammet byggt upp nytt land och hur detta land successivt börjar koloniseras av växtlighet. Först en ny liten ö på kanten av älven. Slät, bara sand, inte någon grönska alls. År efter år svämmar ön över av gröngrå sedimentmättat vatten och den växer sig sakta allt större. När ön är färdigväxt, utifrån de nya strömmar som strömmen grävt, kommer så de första små växterna. Några ynkliga norrlandsstarrar. Funderar på hur deras rötter ska kunna hålla dem kvar i sanden under islossningen, vårfloden, sommarfloden, då hela deltat vissa somrar helt svämmas över. Fem år senare ha de ökat i antal de här pionjärerna. Fler och fler tvinnar de samman sina rottrådar och samlingen blir allt starkare. Efter 30 år är hela ön grön med många fler arter och videbuskar och gråal vandrar in efter 40 år. Så håller det på och så kommer en gran in efter 50. I sakta mak utvecklas ön, men det är i ett mänskligt perspektiv. Egentligen är förändringen blixtsnabb.

I Sverige är deltaländerna den enda naturtyp där en människa sin livstid förmår uppleva hur nytt land bildas och hur det koloniseras av växter. På exempelvis Island är det vulkaner som gör det.

Jag fantiserar om hur området där Huhttán nu ligger såg ut när inlandsisen hade släppt sitt grepp för cirka nio tusen år sedan. När marken bara var gyttja och sand, som den lilla ön i deltat, men nu, vid isfronten, täckte hela ytan av det nuvarande Sverige och söder om. Där stora delar av Sverige låg under havet. Sedan flera tusen år nedpressat från tyngden från den flera kilometer tjocka ismassan.

Det bör ha varit en vägg av blåskimrande is ur vilken smältfloder strömmade. Under väggen endast bar jord med grus och sten. Under en varm sommardag bör kylan från väggen ha känts på flera meter. Renar sökte nog svalka här och kunde undslippa insekterna, som de idag gör på snölegor och glaciärer. Där renarna fanns kom också rovdjuren, och människan. Samernas förfäder med pil och båge. De smög där i gyttjan på halkiga skinnskor.

Vid den mäktiga isfronten fanns ännu inte tillstymmelse till något grönt, men en bit ner sågs några stänglar av starr, ormbunkar och gräs. Ännu längre ner var det fläckvis grönt och kring två hundra meter öster om väggen växte det rätt så rikligt, också av björk och viden. Några tallar i olika längder sågs höja sig över buskagen vid havskanten. De här tallarna gav upphov till fler och fler tallar under årens lopp och hela den niotusenåriga framtiden där också en och gran vandrade in. För så är det. De tallar som lever vid Huhttán släktar på de som först rotade sig efter att isen släppt sitt grepp, pionjärtallarna. Det är så enorma tidsspann. 9000 år. Men det går en smula lättare att tänka sig tillbaks om man tänker att det är nio av de giganter som ännu står upprätta närmast fjällen. Som tack vare sitt omständliga läge undsluppit yxa och svans. Och så var det också för alla de andra tallar som etablerade sig på det land som successivt reste sig ur havet mot den kust där Luleå och Piteå nu ligger. Alla hade gener från de första invandrarna. Nedanför fjällnäragränsen fick de stå ifred i cirka 8900 år. Sedan började skövlingen av framför allt tall. Idag finns knappt någon ursprunglig tallskog kvar….

Karta: Länsstyrelsen i Norrbotten.

Det vore förnämligt om du vill lämna ett stöd på swish så jag kan blogga flitigare i framtiden 🙂 Swish 0702300955

Varma tack 💚💚💚





Visningar: 155

2 svar på ”Pionjärer vid iskanten”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *