1979, 18 år gammal, var jag medlem i Centerns ungdomsförbund, CUF, i Piteå. Jag tyckte många av centerns frågor harmonierade väl med de värderingar som präglat mig från barnsben.
Innan lundbergarna, min släkt på far Lennarts sida, flyttade till stan och blev entreprenörer var de flera generationer med bönder i olika byar vid Piteå.
Jag tillbringade också mycket tid hos Lars-Erik Sandström i min ungdom. Lars-Erik jobbade som hundförande polis, men hade också tagit över och drev sina föräldrars jord- och skogsbruk. Hos Lars-Erik lärde jag mig slå – både med slåtterbalk och lie – hässja, lada in höet, trampa höet i ladorna, salta höet, hugga skog, mocka, borsta kor, handmjölka, rykta hästar och mycket annat som hör småbruket till. Präglingen av småbrukarna i Kvikkjokk, min mor Maj-Britts barndomshem, var också stark.
Centern värnade då om småskalighet, om miljön och decentralisering av människor istället för ihopklumpning i städerna. Hållbar utveckling, trots att det begreppet ännu inte fanns.
Främsta skälet till att jag blev politiskt aktiv var dock kärnkraftsfrågan. Jag kände att jag aktivt måste göra något för att nej-sidan skulle vinna i den folkomröstning mot kärnkraft som väntade i mars 1980. Endast centerpartiet var motståndare till kärnkraft på den tiden. Omröstningens resultat blev som bekant en flopp, men det är en annan fråga.
Det jag här vill lyfta fram är centerpartiets transformering från en klokt parti till ett galet. Vad hände egentligen under de 40 år som förflutit? Hur kunde nyliberalismens cancer så effektivt ta över partiets hela kropp? Varför ljuger de så förbannat? Var finns de tidigare, sunda, decentraliseringstankarna? Varför värnas idag bara storskalighet och skövling av naturen?
Också jag transformerades. Inte till något höger, mitten eller vänster, utan till en grön. I mitten av 1980-talet, när centerns utförslöpa blev allt brantare, blev jag därför medlem i Miljöpartiet de gröna. Blev förtroendevald i Jokkmokks kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och barn- och utbildningsnämnden. En för övrigt rätt jobbig och meningslös tid…
Jag betraktade lite förstrött centerns förfall och partiets enorma fäbless att sitta i knät på moderaterna.
1992 välkomnade centern och regeringen Bildt alla världens gruvbolag till Sverige för prospektering och brytning.
1993 trumfades Den fria småviltsjakten igenom i riksdagen. Centern och LRF var mycket aktiva för att reformen skulle gå igenom. Ännu ett flagrant och olagligt övergrepp på mitt folk vilket HD:s dom i Girjasmålet som kom i början på detta år tydligt fastställde.
1994-2010. Väldigt mycket hände i den horribla nedåtgående konverteringen av centerpartiet som är allt för långt för att bena ut.
2011. Samma år som jag skrev blogginlägget Sverige är den globala gruvnäringens jultomte, valdes Annie Lööf till Maud Olofssons efterträdare som ledare av centerpartiet. Lööf kom att få ansvar bland annat som en typ av gruvminister i kommande regeringar och skövlingen av naturen boostades upp till hemska nivåer. Allt det gröna som tidigare fanns i partiet kom helt att försvinna – utom den manipulativa nyansen i fyrklövern, partisymbolen.
2012-2020. Centerpartiets kurva sluttar nu stupbrant nedåt. Bland många många andra partiföreträdare gör Fredrick Federley en mängd verklighetsfrånvända, galna och lögnaktiga uttalanden. Senast gäller det ett svar i SvD på Rebecka le Moines debattartikel om att förbjuda de gigantiska kalhyggena vilket Federley replikerar, vilket Rebecka le Moine besvarar på ett klockrent vis:
” 
Fredrick Federley har inte koll på det svenska skogsbruket
När Fredrick Federley i ett svar på min debattartikel skriver han att gigantiska kalavverknignar inte sker i Sverige utan bara i andra delar av världen. Hans verklighetsfrånvända bild av det svenska skogsbruket är beklaglig. Först när politiker ser ett problem kan de jobba med att åtgärda det.
Sverige har aldrig haft så lite skog som nu. Men vi har rekordnivåer trädplantager. Varje år kommer det in mer än 50 000 avverkningsanmälningar till Skogsstyrelsen, men bara 4,4 procent (!) besöks i fält innan de avverkas.
Han har fel om att avverkning av skog inte skulle leda till utsläpp av koldioxid. Det är både när kalavverkning görs och när skogen eller träet brinner som kolet frigörs. De plantage som ersätter ett föredetta skogsekosystem tar lång tid, (minst) 20-100 år att ”kompensera” för skogen som en gång stod och agerade kolsänka. Samtidigt är skogsplantager en ekologisk öken där väldigt få men ofta vanliga arter trivs. Att tillintetgöra skogsekosystem främjar således inte biologisk mångfald och inte heller klimatet.
För hans ambition om att stärka den biologiska mångfalden är han välkommen till Miljöpartiet. Ett kostnadseffektivt sätt att skydda mark är att använda statliga Sveaskog, och låta deras verksamhet styras av samhällsnytta istället för vinstkrav.
Den svenska skogen är på flera sätt fantastisk och vi svenskar har länge varit ett naturälskande folk. Vi trivs bäst när vi vandrar i skogen och vi älskar att plocka svampar och blåbär.
Därför måste vi snabbt ställa om till ett hållbart och skogsbruk i Sverige – där vi förbjuder gigantiska kalhyggen som ingen tjänar på, precis som de har gjort i Schweiz, Tyskland, Slovenien, Albanien, Bulgarien och Tjeckien. Dessutom bör en omställningsfond införas för att gynna markägare som bedriver kalhyggesfritt skogsbruk, för både klimatet, jobben, ekonomin och den biologiska mångfalden.
Maila Fredrik Federley och skicka bilder på hur verklighetens skogsbruk ser ut i Sverige så att han kan få en hint och sälla sig till kampen att förbjuda gigantiska kalhyggen: Fredrick.federley@europarl.europa.eu “
Det är för övrigt också centerns krav i januariöverenskommelsen som gör att kalavverkningarna av urskogar i Sápmi bara fortsätter och fortsätter. Jag kan omöjligen förstå hur detta fruktansvärda parti kan inneha en sådan omåttligt stor makt?
Hoppas du vill stödja fler skildringar på denna blogg med en summa på swish 0702300955
Tack 🙂
Visningar: 25
Så sant.
Lika illa är det med Folkpartiet, Frisinnet, liberalismen.
Att de som nu kallar sig “Liberalerna’ har blivit borgare, motsatsen till liberala.
När samhället gjorde förbättringar, införde rösträtt t ex, så drevs det av vänstern, liberaler, syndikalister och socialdemokrater, högern (borgarna) var motpart, försökte stoppa alla samhällsförbättringar.
Än värre är det media kallar “extremhögern”, med rötter i nationalsocialism, pervers socialism.
Det finns inget högern hatar mer än jörnrörsgänget från förorten.
Så hela det politiska har brakat ihop.
Det som åtetstår är personval.
En röst på V har varit en röst på Jonas Sjösyedt.
Följden blir att det politik som företeelse åker ut i marginalen
Vad kommer sedan?
Troligen något i stil med presidentvalet i USA
Standuppcomedy.
Vägen framåt finns då någon annan stans.
Juridik är en väg framåt.
Girjasrättegången är ett exempel.
Den handlar ju egentligen om grundproblemet i norr.
Att kolonialismen och rasismen ännu är basen i ett modernt västland.
Det efterblivna konungariket Sverige.