Bortplockad replik i Norrbottens-Kuriren, i sin helhet

Norrbottens-Kuriren har gjort bort sig. Tidningen låter brun sörja publiceras på sin ledarsida och låter skiten ligga kvar i två veckor innan Åsa Lindstrand replikerar på ledaren, får repliken publicerad och tidningen byter ut några bruna ord. Det var ju glädjande. Men glädjen varade inte länge. NK plockade abrupt bort Åsas replik och sent i natt fick hon meddelande om att hon skulle vara tvungen att ta bort liknelsen med nazismen från sin text för att den åter skulle kunna publiceras. Något hon självklart inte kommer att göra. Judar kallades för löss av nazisterna och samebyn en invasiv art av Kurirens ledarskribent. Det är faktum. Åsa gör en liknelse bara. Hon visar på en trend som smugit sig fram under senare år där högerextrema vindar alltmer kommit att prägla debattklimatet. Subtilt och försynt först för att senare komma ta sig allt mer tydliga uttryck av rasism, avundsjuka, misstro som i Tyskland i början av 1930-talet där judarna beskylldes för att vara roten till allt ont.

Allt går i vågformade cykler. Också de bruna tendenserna. Det verkar som att vågdalen är lämnad nu och att det går uppåt. Andelen ovederhäftiga, vulgära, okunniga och rasistiska ledare har ökat, inte bara i Norrbottens-Kuriren. Det är skrämmande. Men nu vet vi hur det fungerar och kan sätta stopp i tid. Eller? Men det gäller att noggrant väga ords valörer, speciellt i publicerade texter, och inte låta brun skit smyga sig fram. Det gäller också att inte vara skitnödiga, som Norrbottens-Kurirens ledargarnityr verkade vara igår kväll och natt. Rädda för att påminnas om sprängattentatet, rädda för nazistliknelser, rädda för vad läsarna ska tycka, rädda för att tidningens anseende får sig en knäck, eller vad de nu är rädda för?

Det gäller också att Norrbottens-Kuriren, som är en tidning i ett län där det bor många samer, på allvar sätter reportrar att jobba med frågor som rör samer. Som Saarivuoma samebys långdragna rättstvist mot den norska staten som kan få ett avgörande imorgon. Kommer det är stå något om det i NK, eller skildras i andra svenska medier för övrigt? Skulle inte tro det. Detta trots att domslutet allvarligt kommer att påverka många norrbottningar. Hur effekterna av den planerade grafitgruvan i Vittangi blir för Talma sameby, som för övrigt för också många andra kamper för sin överlevnad, hur många känner till dem? Hur många invånare i det här länet känner till samiska skatteland, avvittringen, markstölden, renbeteslagen 1928 och att Sverige är en kolonialmakt som successivt koloniserat det nuvarande Norrbottens län som tidigare var samisk territorium? Ingenting om detta finns att läsa i grundskolans, gymnasiets eller högskolornas undervisningsmaterial. Här finns mängder av stommar till behövliga och folkbildande artikelserier. Här har anrika Norrbottens-Kuriren ett gigantiskt och obelyst medialt landskap att skriva artiklar utifrån. Men det kommer nog inte göras tyvärr. Blir väl fortsatt bara några fragment av samiska nyheter då och då när någon mordhotas eller viftar med kniv. Prio ett verkar vara att få många klick…

Det hade varit moget och smart av tidningen att låta Åsa Lindstrands replik stå kvar i samma skick som hon skrev den och även i en artikelserie fylla på med hur NK:s nazistvänlige journalist tillsammans med fyra nazister, tillika militärer, mördade fem människor 1940, men också göra gräv om det fanns fler murvlar på tidningen med nazistsympatier under den tiden. Det hade varit hedrande. Att lägga locket på funkar inte längre. Det blir bara värre. Det är också viktigt att ansvariga chefer på tidningen läser alla texter innan de publiceras, också ledartexterna.

Eftersom Kuriren nu valt den fega och korkade vägen kommer den här historien mest troligt att växa sig mycket större än vad den hade behövt bli. Det kommer förvisso att vara nyttigt med anmälningar och belysningar av fadäsen i andra medier.

Det är tur att det finns fria och oberoende plattformar som den här där. Nedan följer den oredigerade versionen av Åsas replik (förvisso fanns ett korrfel som jag korrigerat och sedan har jag satt en punkt i slutet av drapan…).

“Idag skriver jag en replik på Norrbottens-Kurirens ledare den 14 och 22 maj. Läs gärna och dela.

Edit: Då texten tydligen är bakom vägg kopierar jag in den nedan.

Spår som förskräcker

Reflektioner kring Norrbottens-Kurirens ledare den 14 respektive 22 maj.

Den 3 mars 1940 brinner Norrskensflammans redaktion i Luleå. Fem personer mister livet. Två av dem är barn. En av hjärnorna bakom attentatet är Gunnar Hedenström, journalist på Norrbottens-Kuriren. Det skulle också visa sig att terrorattentatet planerats just på Norrbottens mest anrika tidningsredaktion, nämligen Kurirens.

En av tryckfrihetens tjänare hade ambitionen att med brutalitet tysta en annan, och slutade som mördare. Och brutalitet var Hedenström och hans kumpaner sannerligen inte ensamma om 1940. Det hände som bekant obehagliga grejer ute i Europa, under högerextrem flagg. Allt hängde ihop. Att Norrbottens-Kuriren också upplät utrymme för både annonser och artiklar åt högerextrema SNF, Sveriges Nationella Förbund, är ett faktum. Andra, uttalat nationalsocialistiska partier, annonserade i tidningen med hakkorset prydligt i print.

Jag tillbringade mina första tio år som journalist på Norrbottens-Kuriren. Det var en bra tid. Högt i tak. När jag så småningom blev lokalredaktör i Jokkmokk hade jag stor frihet i mitt jobb. Eftersom jag bevakade en samisk ort och på grund av ett personligt intresse belyste jag gärna samiska frågor och möttes aldrig av motstånd mot det bland kollegor eller överordnade.

Men på senare tid har jag läst två minst sagt betänkliga ledare på temat samebyarnas makt i Norrbottens-Kuriren. Den politiske redaktören Daniel Persson leker journalist och intervjuar en kristdemokrat med rösträtt i Sametinget. Det sker enligt modellen som man ropar får man svar. Sedan blandar Persson upp citaten med lika delar egna åsikter som om de vore fakta. Och vips! så har man en flamberad mishmash av historielös dynga, svepande generaliseringar och riktigt grova liknelser.

Att diskutera de skillnader som finns för samer med samebymedlemskap respektive dem utan är ett samtal som behövs. Det har behövts sedan kolonialmakten Sverige 1928 klöv det samiska folket med ett så uselt snitt att det blöder än. Det samtalet pågår ständigt, oftast på ett vettigt sätt, till exempel i det samiska parlamentet, Sametinget. Hela kompetensen och alla olika sanningar finns där. Men istället för att djupdyka journalistiskt i ett situation som påverkat så många människor i Norrbotten under lång tid, är en ledartext där utgångspunkten är verklighetsfrånvänd vad Norrbottens-Kuriren åstadkommer.

Ur texten:
”Grundläggande delar av många människors liv påverkas och det finns en väldigt utbredd uppfattning att det inte tas någon hänsyn till detta.”

Det som åsyftas är bland annat att samebyarna ofta avstyrker fritidshusbyggen och företagssatsningar. Jag vet inte, Daniel Persson, hur mycket hänsyn som togs till de samer vars liv slogs i splittring när 1919 års renbeteskonvention ledde till tvångsförflyttningar av nordsamer till sydligare områden. Jag vet inte hur mycket hänsyn som togs till dem som lidit trauman intvingade i de rasbiologiska experiment som förringas i texten. Jag vet inte, faktiskt, hur mycket hänsyn som togs när Sverige gång på gång förhandlade bort sina medborgares renbete på norska sidan.

Sanningen är nog att den kumulativa effekten av visad hänsynslöshet från Sverige är så kompakt, att samebyarnas invändningar mot exploateringar inom överskådlig tid aldrig kommer i närheten av kolonialmaktens hänsynslöshet.

Riktigt bedrägligt blir det när Daniel Persson beskriver renägarna, särskilt de med många renar, som resursstarka. Landskapet berättar om vem som varit resursstark sett till såväl av staten sanktionerade rättigheter som pengar. De resursstarka är de som koloniserar och som gynnas av kolonialismen. Läs: LKAB, Vattenfall, Sveaskog, diverse skogsallmänningar och svenskar i allmänhet som byggt sitt välstånd på att en grupp, den tidigare markägaren, tryckts tillbaka. Och läs gärna ortsnamnskyltarna! De berättar rätt tydligt om undanträngning och vem som skrivit historien. För jag lovar. Älvsbyn, Storforsen och Boden hette något annat en gång i tiden och i skymundan lever de namnen ännu kvar.

Den allra värsta formuleringen är trots allt denna:

”Samebyn är en udda fågel i det svenska samhället som ju bygger på regelefterlevnad. Som systemet är utformat i dag är det kanske till och med lämpligt att likna det vid en främmande, invasiv art.”

Är det någon annan som känner lite déjà vu här? Vad kallades judar av nazisterna? Var det inte löss? Det går nämligen inte att komma undan, som Daniel Persson försöker i sin iver att rentvå sig i ledare nummer två, med att samebyn är en konstruktion, inte en människa. Upplysningsvis: Samebyarna har medlemmar som är människor, dessutom människor tillhörande en koloniserad etnisk minoritet. Och de regler och lagar som samhället bygger på är alltid skrivna av majoriteten.

Planer smiddes i Kuriren-kåken och Flamman brann. Där hoppas vi att Kurirens mörka historia tar slut. Jämförelsen mellan dådet mot kommunistiska Flamman och nazismen ute i Europa och formuleringen om invasiva arter kan te sig dramatisk, men det är samma mekanismer och tankemönster som ligger bakom, där man avhumaniserar och osynliggör dem som berörs i den politiska övertygelsens namn.

Det hade varit befriande om ansvarig utgivare ville förmedla sin syn på liknelsen mellan samebymedlemmar och invasiva arter i relation till paragraf 6 i Tryckfrihetsförordningen:

Som tryckfrihetsbrott anses hets mot folkgrupp som innebär att någon hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Lag (2018:1801).

Åsa Lindstrand chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen Samefolket.”

Visits: 518