Det är en ynnest att ha riktig urskog nära inpå sig. Och ovanligt. En skog som man enkelt kan besöka med en 20 minuters båttur och vandring en kilometer. Där kameran får gå varm av alla häftiga motiv, där lavskrikan, spillkråkan och lappmesen bor, där tusentals andra arter också har sin hemvist. Endast här kan de alla leva.
Jag blir ödmuk av tanken att den här skogen har släktskap med de allra första arterna som kom hit efter att inlansisen smält bort för kring nio tusen år sedan. Om att de här tallarnas släktskap från de första plantorna som här grodde. Det är en svindlande och mäktig tanke.
Här, i Pärlälvens naturreservat söder om Huhttán/Kvikkjokk, får naturen vara sig själv med allt det kaos som det mänskliga sinnet ofta karaktäriserar såna här miljöer. Där flerhundraåriga torrfuror störtat på varann, där grenar grova som ett människohuvud brutits av och borrat sig djupt ner i marken och effektivt låst fast lågorna. Jordfäst dem. Men de är inte döda, tvärtom. I deras ved kryllar det av liv och på dess grå ytor samsas mängder av lavar och svampar.
Granar växer alldeles inpå talljättarna, och så någon björk. Vid en rotvälta gror en ny tall, nära släkt med den fallne. En bit bort står en vriden gammal sälg och i sluttningen fem aspar. Mellan alla träd ligger lågor av alla slags åldrar. Några knappt skönjbara, några färska. Dynamik, mångfald, äkthet. Hela synen accompanjeras av det ljusa bruset från en bäck, det mörkare Gamájåhkå fyra kilometer bort och rödvingetrastens typiska nattläte.
Det blir många fler såna här nätter den här sommaren. Dels för nöjet, dels för Sjumilaskogen, långfilmen som Lars-Ture Lindholm, Thomas Öberg och jag syr ihop. Har just återvänt från Jokkmokk där vi samlade fyra inflyttade jokkmokkare som vi intervjuade Lars-Ture och jag, med gott resultat. En handfull intervjuer till, sen är den delen av filmens innehåll ihopsamlat. Det känns bra och jag längtar ut igen, till andra urskogar i den underbara sjumilaskogen.
Visningar: 27
Bra dag att vara i skogen, nationaldagen.
Fundera över konungariket, det öde som getts oss i norr.
Nationaldagen firas till minne av Gustav Vasas kröning.
1542 skrev kungen: “All mark som…”.
Ja det där kan väl alla, bakgrunden till den koloniala skövlingen av övre Norrland.
Nu när samtalet låst sig totalt igen, som efter texten i Kuriren.
Innehållet i texten är det ingen som tar notis om,
allt handlar om mentala låsningar över de ord som brännmärker den som tar dem i sin mun.
Allt smidigt regisserat.
Alla försök till samarbete lamslås, alla blir skräckslagna, arga, kränkta, oavsett vad man försöker säga.
De skenheliga vinner, sanningen går ner i avloppet, liksom all form av konstruktiv förändring.
Läget konserveras i den modell som bestämdes 1542.
Sjukt men sant.