Forntidens jakt vid Nuortta Suohppa
on 11/06/2021

Nuortta Suohppa, en del av Vuoskonjávrre i Pärlälvens fjällurskogs naturreservat.

Min morbror Mauritz Eriksson var mycket intresserad av spår från forntidsfolket som han hittade i skogar och på fjäll. I början på 1980-talet visade han mig lyrisk en fångstgrop vid Mállenjárgga söder om Kvikkjokk. Jag funderar på att gå dit igen och se om gropen är en av många i ett system av fångstgropar? För det är så det brukar se ut. Det kan vara upp till 200 gropar i rad! Denna typ av fornlämningar torde vara den mäktigaste av alla i Sábme. Groparna vittnar om den jaktteknik som samerna har använt under mycket lång tid.

När jag hälsade på Mauritz i Lillstugan hade han just återvänt från en skogstur vid Vuoskunjávrre. Också det var på 1980-talet. Morbrodern berättade om att han hade hittat fångstgropar i österänden av Nuortta Suohppa*. Han var mycket nog med att jag inte fick berätta för någon om fyndet. Och det lovade jag. Men nu ligger informationen öppen på Fornsök för vem som helst att se, så det löftet behöver inte längre infrias.

För någon dag sedan for jag till denna plats. Jag körde båt de två milen på Sákkát och gick sedan över Ájládis. Det var natt och bergfink och rödvingetrast var ljudkuliss på min vandring. Efter bara en kilometer kom jag in i en sänka i granurskogen med en kallkälla som rann längst ner. Tvärhastigt hörde jag att det brakade till och ljudet kom närmare. En älgtjur kom springande mot mig och passerade på bara 15 meter. Den var i panik! Jag hann inte få upp kameran men var beredd på att få bild på den som jag förmodade kom efter älgen. Björnen. Men det kom ingen björn. Troligen hade tjuren fått vittring av mig i den lynniga svaga nattbrisen.

Fortsatte åt söder och kom till några backar med enstaka tallar insprängda i tät björkskog. Funderade på att de här backarna nog var kala för typ 50 år sedan men att det allt varmare klimatet gjort att björkskogen vandrat upp kring en höjdmeter i snitt de senaste hundra åren.

Kulle på väg ner till Nuortta Suohppa, den lilla vattenranden bortanför björken tv.

Det är besvärligt att hitta en bra väg. Klippor och stenhålster överallt. Jag kryssar mig fram, får vända ibland och försöka hitta en ny sträckning. Stigar och färdvägar saknas. De har säkert funnits, men vuxit igen, och jag har aldrig fått kunskaper överförda om hur man bäst tar sig fram i just det här kuperade landskapet.

Just som solen går upp tar jag fram sovsäck, överdrag och liggunderlag och lägger mig på en slät yta. Det blåser och är helt myggfritt. Somnar. Sover tre timmar. Luktsinnet har återvänt efter virusinfektionen. Jag kan känna den typiska doften av den varma kråkrismarken när jag riggar riktmikrofonen för att spela in en rödstjärt. Inte som när det var som värst i april och all utomhusluft luktade typ saltlake blandat med snö.

Jag packar ihop och ger jag mig i kast med vandringen igen. Ser målet Nuortta Suohppa nedanför, kring två kilometer bort. Tar mig så sakteliga nedåt. Balanserar på mosstäckta stenar med mina bruna Tretorn Castor (kultstövlarna) vilka inte ger inte så bra stadga åt fötterna när man bär tung ryggsäck. Håller så när på att bryta foten mellan två stenar…

Nere vid bäcken slätas marken ut och det går lättare att färdas. Det dröjer inte länge innan jag stöter på min första bivddorågge, fångstgrop. Enligt arkeologerna som varit här 1996 och inventerat systemet finns 10 gropar. Anläggningen slutar vid en klippa, så hela området närmast sjön kunde spärras av. Mellan groparna hade samerna troligen byggt någon typ av stängsel som skulle leda vildrenarna till att falla i groparna. Mest troligt var det drevjakt som praktiserades. Kanske också med hjälp av hundar. Jägarna kunde få flera renar under varje jakt. Köttet röktes, torkades och syrades i kaggar i kallkällor för att hålla sig. Efter 1605 bestod skatten som samerna tvingades att betala till den svenska staten för att få bruka sina jaktmarker, fiskevatten och betesområden av animalieprodukter som exempelvis torrgädda och torkat renkött. Innan 1605 gäldades skatten av skinn från ekorre, hermelin, räv, med flera pälsdjur. Jakten på vildrenarna var så intensiv att de utrotades under 1800-talet utrotades i den svenska delen av Sábme. Skattetvånget torde haft inverkan för att så skedde, men också den flitiga jakten från kolonister.

Vid stranden av Nuortta Suohppa finns en fångsgrop för älg. Den kan säkert ha varit använd också för vildren under drevjakterna, och ingår i det övriga systemet, men den här älggropen var speciell. Jag blev oerhört glad av att se detta imponerande verk. Så stor och så välbehållen! Så perfekt anlagd, alldeles nära en väl upptrampad älgstig och allt. Älgen då rör sig som älgen nu.

Fångstgropen för älg vid stranden av Nuortta Suohppa med älgstigen i förgrunden.

Till skillnad mot renen går älgen inte att driva i någon på förhand beräknad riktning. Därför bör jägarna haft uppsikt över denna fångstgrop. De måste ha väntat tills älgen kom. Jag funderade var de kunde ha bott för att kunna se om det blev någon fångst? Jag tänkte som den jägare jag är, och som mina förfäder också måste tänkt. En älg (eller ren) blir självklart panikslagen när den tvärhastigt faller ner i en grop och får sina klövar fastkilade. Om älgen sitter fast för länge stressas den och köttet får sämre kvalité. Dessutom innebär det onödig plåga. Därför gällde det att vara snabbt på plats för att avliva djuret. Men som sagt, var bodde de?
Om en eller flera jägarfamiljer hade bosatt sig så att de sett fångstgropen måste de ha gjort det öster om gropen. Den förhärskande vindriktningen då som nu torde ha varit västlig.

Kring 300 meter bort ligger en myrholme som ser bra ut. Jag travar dit, men är tvungen att ta en omväg förbi bäcken som är djup på myren. Går över bäcken och närmar mig en andra bäck som rinner ner i den första. Det är en rejäl kallkällbäck. Skälet för att det ska finnas en boplats på holmen blir starkare. Kliver över kallkällan och går mot myrholmen som ligger alldeles intill. Ser först ingenting speciellt. Visst är marken torr och fin, men det är ojämt. Utom på holmens östligaste del. Här är det rätt så slätt, och ett par stenar sticker upp litegrann. Krafsar vid stenarna och finner fler stenar i en ring. Gräver med fingrarna genom det tunna humustäcket mitt i ringen och får fram kol. En uråldrig árran (härd) för en kåta. Vid ena kanten av den förmodade kåtabotten är det grävt i en rak linje. Har en timmerkåta stått här, eller en tältkåta? Spännande och roligt att min teori mest troligt är sann. Jag hittar ännu en kåtabotten. Här har de bott de jägare som bevakat fångstgropen och som bedrivit vildrensjakt. Frågan är om vistet var permanent eller om familjerna följde årstiderna och renarnas flyttningar som nu?

Myrholme med boplats mitt emot fångstgropen.
Krysset visar den strategiskt belägna boplatsen vid änden på Nuortta Suohppa.

När det blir natt återvänder jag till stranden av Ájládis och båten. Nu letar jag mig en västligare väg som visar sig vara mycket lättare att färdas på. Bilder från denna tur som gick genom en läcker granurskog kommer i ett annat inlägg på denna blogg.

_ _ _

Min färd till Nuortta Suohppa ingick primärt i filmprojektet Sjumilaskogen. En film om Pärlälvens FUR som är klar för visning i slutet av detta år.

_ _ _

* Nuortta Suohppa är lulesamiska. Nuortta betyder norr och suohppa är en vaja som stöter bort sin nyfödda kalv.

_ _ _


Om du vill stödja mitt fortsatta bloggande kan du swisha valfritt belopp till 0702300955. Tack på förhand!







Leave a Comment:

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


2 Replies to “Forntidens jakt vid Nuortta Suohppa”

  • Intressant berättelse! Är dessa fångstgropssystem daterade? Du beskriver dessa fångstgropar som samiska och antyder att dina förfäder nyttjat dessa. Vad jag förstår så har fångstgropar använts i tusentals år och ju äldre de är så är det väl svårt att kunna avgöra vilka som anlagt dessa…?

    • Om inte kronan stulit marken och i praktiken tvångsförflyttat befolkningen och kraftigt förhindrat näringslivet, så hade det troligen inte varit avfolkat.
      När staten bestämde sig för att det fanns ett folk av en sämre ras i dessa områden så började det.
      Sämre, hedningar, trots att Læstadius demokratiserade den vansinniga maktapparaten i statskyrkan, så sägs ännu att samerna var vildar som tuktades, kristnades, av den “goda staten” .
      Lögnerna staplas.
      De var ju i vägen för saker man ville åt, irriterande närvaro av bofasta människor.
      Äldre i norr säger oftast lapp som förr, inte same, vilket är rätt på ett sätt, eftersom same är bara är att byta ord på samma rasistiska grundidé.
      Klä det i vackrare ord.
      Lurigt blir det.
      Hur man än gör vinner staten.
      “Make you an offer you cant refuse”.
      Macciavellis principer fungerar utmärkt ännu.
      Dokumentären om Mandela nyligen gav inblick i hur svårt och tidsödande det är att utrota lönsam rasism, de har ju också massor värdefulla mineraler.
      Här i norra hörnet av Europas finns resterna av rasismen.
      De enda som bryr sig är sameorganisationerna, men som sagt, om man accepterat sig vara same (lapp) så har man ju samtidigt godkänt rasismen.
      Det går inte vinna.
      Men “svenskarna” har nu tagit över i sametinget, jakt och fiskesamerna är ju “svenskar” enligt statens definition.
      Hur man än gör…



Tor Lennart Tuorda

Självporträtt
Jag vid Ale stenar i Skåne. Foto: Åsa Lindstrand

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag