Etikettarkiv: kolonialism

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Kalhyggen och plantager i hela Sverige

Utsikt vid Jokkmokk
Så här ser det ut i  Sverige. Är det inte kalhyggen så är det plantager, tallåkrar, som tidigare också varit kalhyggen. Om den här bilden kunde visa alla kalhyggen från de senaste 60-70 åren skulle allt det gröna vara vitt.

Det är inte skog vi ser, utan en stor tallplantage.  En yta där det inte går att hitta någon ved eller några slöjdämnen. Där det bara finns likåldriga tallar och där många hundra djur och växtarter har utrotats.

Skövlingen har skett från bilden förgrund till allra längst bort. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger dock i en intervju i Naturmorgon att det inte finns några kalhyggen i Sverige idag. Det är bevisligen lögn och förbannad dikt.

Vyn fångad den 28 april 2016 från berget Ruovddevárre vid Jokkmokk.

Kiruna och LKAB

_OR_2228
Världens starkaste lok
drar 68 malmvagnar i en 750 meter lång rad. Hela ekipaget kan lasta 8 600 ton järnmalm. Varje dygn går tio sådana tågset mellan Kiruna och Narvik. Om några år kanske det blir dubbelt så många, när den svenska staten investerat minst nio miljarder i dubbelspår till Riksgränsen.

Det statsägda LKAB vill effektivisera så mycket som det någonsin går. Nere i gruvan sker brytningen till stor del per automatik. Dock finns ännu många arbetare under jord. Men arbetare kostar pengar. Därför kan – inom en inte alltför avlägsen framtid – gruvans drift komma skötas av en handfull operatörer från ett kontrollrum i Stockholm – eller kanske Peking. Då har produktionen optimerats optimalt, med eftersträvade minimala personalkostnader.

_OR_2253_OR_2211
Den enorma skiva av högkvalitativ järnmalm som går ner djupt under Kiruna ska konverteras till pengar så lätt, så billigt och så fort som det överhuvudtaget är möjligt. Att den centrala delen av staden mest troligt måste flyttas, är dock ett dyrt streck i beräkningen, men för LKAB finns alltid skattebetalarna i bakgrunden som en stark garant ifall kostnaderna skulle skena.

Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.
Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.

Någon hänsyn till hur framtida släkter ska kunna utvinna järnmalm för sin försörjning existerar inte. Huvudsaken är att statskassan – här och nu – kan fyllas på med några miljarder per år. Om priset på järnmalm faller svarar LKAB med ökad produktion – samtidigt som bolaget talar om hållbarhet.

_OR_2238
Föga hänsyn tas
till det urfolk som befolkat platsen i tusentals år. LKAB vill expandera på längden, på djupet och på tvären och skiter i hur många urskogar som destrueras för nya gruvor, hur mycket gift som släpps ut, hur mycket damm som besudlar luften, hur många hus som måste flyttas, hur många renar eller andra djur som förgiftas eller blir påkörda på vägar eller räls.
– Kiruna är en gruvstad som aldrig skulle ha funnits om det inte vore för malmen, säger gruvkramaren.
Bara gilla läget, typ.

Gruvan ligger sydväst om Kiruna. Stadsborna får därför ofta i sig ett flöde av små luftburna partiklar till sina lungor. Har någon undersökning gjorts om ökade sjukdomsfall här med allergier, astma, cancer?

_OR_2222
Värst nog bäddar den svenska staten också för att många fler aktörer än LKAB ska kunna tömma malmfyndigheterna. Lycksökarna från när och fjärran har fri access till EU:s Klondyke. De behöver numera inte ens resa till Malå och världens största och äldsta och statligt uppbyggda borrkärnearkiv för att hitta mineraler. Nu finns all behövlig info på nätet. Lycksökarna kan därmed bekvämt vid datorn analysera var de givande fyndigheterna finns och direkt muta in dessa via Bergsstatens hemsida. Ingen prövning görs. Alla spekulanter får grönt ljus. Det spelar inte någon roll om de blivande gruvorna ligger på rad under foten av Sveriges högsta fjäll Gebmegáisi, eller för den delen inne i världsarvet Laponia. Allt godkänns. På löpande band.

_OR_2231
När lycksökarna vill sälja sina fyndigheter ställer staten villigt upp för att bekosta gruvbolagens infrastruktur. Som den dryga miljarden som vägdragningen vid floppen med Northland Resources kostade, med efterföljande miljösanering på upp mot 340 miljoner av skattebetalarnas pengar. Någon prislapp för förstört renbete, saboterade hjortronmyrar och förgiftat vatten finns dock inte. Ett faktum som också gäller LKAB:s gruvdammar, deponier, vägar, kalavverkningar, med mera, för de nya gruvor bolaget exploaterar.

Kiruna ska flyttas för att ge plats för ökad malmutvinning. Var finns den verkliga hållbarheten och det sunda ekonomiska tänkandet med dessa fabulösa planer? Någon järnmalmsmeteorit som fyller på den tömda fyndigheten lär aldrig komma störtande.
_OR_2078

Nasa, ett nytt Alta?

Nasafjäll
Besökte denna hemska plats med min förra familj i början av 1990-talet.


I Nása, Nasafjäll, började
den svenska staten bryta silvermalm år 1635.  Samer tvingades att med sina renar dra malmen i pulkor till smältverket vid Säddvájávrres strand cirka 4,5 mil österut. Bland andra historikern Kenneth Awebro har skildrat denna mörka epok.

Gruvprojektet var Sveriges svar på de större kolonialmakterna Portugal, Spanien, England, Frankrike , Belgien, med fleras, storskaliga stölder av silver och guld från bland andra Sydamerika. Sverige var ekonomiskt dränerat efter alla krig. Riksrådet Karl Bonde hade därför förhoppningarna att Med Guds hjälp så skall detta bliva de svenskes Västindien.

Nása, Nasafjäll, är startskottet för Sveriges intrång och kolonialism i de delar av Sápmi, Sábme, Saepmie som ännu inte hade hunnit erövras. De samer som vägrade delta i silverhanteringen torterades. Den samiska religionen förbjöds, trummor och samer brändes. Samiska skatteland konfiskerades, eller köptes för låga summor, för att ge plats åt nya gruvor eller tillresta nybyggare. Samer tvångsförflyttades kors och tvärs, tvångsassimilerades. Samer användes som slavar och tvingades leva under ohyggliga förhållanden med extremt hög barndödlighet (mer fördjupning finns på historikern Peter Ericsons blogg). Alla skatteland som varit i samisk ägo i 500 år stals av den svenska staten. All skog (utom några ynkligt små rester) utrotades till förmån för tallplantager. Mängder med gruvor växte successivt fram som oåterkalleligt förstörde mark och vatten. De flesta större vattendrag blev kraftverksdammar. All natur som den svenska staten kunde konvertera till pengar exploaterades. Vinsterna for till kustregionerna eller Mälardalen.

Här är vi nu. Och  allting fortsätter. Precis som vanligt. Också i Nása, Nasafjäll. Här planeras en ny gruvexploatering. Inne i Norge förvisso, men på samma fjäll som 1635. Och vad hindrar väl en gräns att gifter sprids. Idag finns varningsskyltar vid den bäck som rinner redströms gruvområdet om att vattnet är farligt att dricka. Detta trots att 381 år har gått sedan gruvan startades.
En gräns hindrar inte heller renar att passera för sitt sommarbete, som de gjort i tusentals år.

Ett kinesiskt bolag vill bryta kvarts på ett fem kvadratkilometer stort område. Kvartsen bör också innehålla silver, eftersom det gäller samma malmkropp som bröts på 1600-talet. Men silver hade varit osmart att nämna i ansökan. Silvret blir väl en gynnsam biprodukt istället, vilken hamnar i Kina.

Det är inte nog med att norskarna vill dumpa miljontals ton av giftigt gruvavfall i fjordarna. Nu ser kolonialmakten till att också Nása, Nasafjäll, saboteras.

Om kineserna, eller någon annan exploatör, verkligen börjar spränga dagbrott på denna för samer extremt symbolladdade plats hoppas jag att motståndet utvecklas som i Alta. Eller Gállok.

Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása
Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása

 

Nyckelbiotop i Jokkmokk avverkad

Jokkmokks allmänning har avverkat en nyckelbiotop med utrotningshotade arter väster om Parkijaur i Jokkmokks kommun. Tallar över 300 år gamla transporteras i skytteltrafik ner till kusten. Norra Skogsägarna heter köparen. Detta sker 2015 och är långt ifrån en isolerad företeelse.

 

Också Sveaskog hugger gamla skogar. Och vid Årrenjarka fjällby gör Fastighetsverket ett kalhygge nära fjällbyn, vilket allvarligt stör anläggningens besökares möjligheter till rekreation. Detta i en av Jokkmokks största turistcentrum.

Skogsbolagen är desperata. Att hugga till varje pris är det som gäller. Det tas ingen hänsyn till andra än skogsbruket själva. Moralen och etiken är uppluckrad. Respekten för andra näringar finns inte. Det är som om de håller på att svälta ihjäl.

En nyckelbiotop rullar mot kusten över Parkidammen.  En tydlig bild av optimalt utnyttjande av naturresurserna. Exempel på klockren kolonialism.
En nyckelbiotop rullar mot kusten över Parkidammen. En tydlig bild av optimalt utnyttjande. Exempel på klockren kolonialism.

 

 

Lulesamiskan i Kvikkjokk

(c) Tor Lundberg Tuorda

 

Läser Journal av Petrus Laestadius utgiven 1831. Där står mycket intressant från prästsonen i Kvikkjokks penna. Bland annat ett referat från en höbärgning i deltat:

”Det intresserade mig ganska mycket att höra på deras snack här. Det tycktes vara Lapska språkets klassiska verld. Alla talade det rent, och utan några half-Svenska ord.”

Under hela fjällbyns existens från 1660-talet och långt in på 1900-talet var lulesamiskan ett vardagsspråk i Huhttán/Kvikkjokk. Idag finns bara kring 600 talare kvar i hela det stora lulesamiska området. En tydlig effekt av den svenska statens ambition av ett land, ett folk, ett språk.

 

 

 

Kolonial och samefientlig politik

2003 var juristen och diplomaten Lars Norberg från Varjisträsk i Jokkmokks kommun ordförande i Sveriges renbetesförhandlingsdelegation, vars uppgift var att förhandla med Norge om några svenska samebyars månghundraåriga rätt till renbete i Norge.

Lars Norberg, eller Udtja Lasse som han kallas, var dock alltför samevänlig och sparkades från sitt uppdrag.

Det resulterade i att 70% av de svenska samernas renbetesmarker i Norge är konfiskerades till förmån för norska samer. Utan kompensation. En foglig svensk Riksdag kom att göra konventionen till lag.

– Det är ett bedrägeri mot den egna samiska befolkningen. När det handlar om samer gäller inte gängse rättsregler, säger Lars Norberg.

Han anser också att statstjänstemän har en kolonial instinkt och att kolonialismen trängt undan den så kallade lapprätten.

– Det stämmer inte med vår självbild, att vi är en kolonialmakt. Och det finns koloniala attityder och värderingar som också samer själva inte förstår att de omfattas av, säger Lars Norberg.

Lyssna på ett föredrag med Udtja Lasse som jag filmade på Ája i Jokkmokk 6 mars 2013. Det är chockerande att lära sig om hur samefientliga statstjänstemän verkligen är.

Struktur med flera sidor

Den koloniala strukturen

 

FMV:s utökade verksamhet som jag har beskrivit tidigare på denna blogg har startat upp en motopinion i Jokkmokk av sällan skådat slag.

När möjligheterna för jokkmokkarna att köra skoter, jaga och fiska när de vill nu hotas, har det tagit hus i helvete.

Till och med Jokkmokks socialdemokratiskt styrda kommunstyrelse har ograverat enats kring en motion från Miljöpartiet de gröna mot testerna.

Unikt och oerhört glädjande!

Bara tillsammans enade kan kommunen komma någon vart.

Men FMV och vapentesterna är dock bara en sida av myntet. Eller diskokulan – för den rådande strukturen har väldigt många sidor, nivåer och aspekter.

Ett nytt exempel gäller utländska flygövningar över Norrbotten och Västerbotten – Europas största övningsområde.

Ett annat berör Vattenfalls totala motvilja till att miljöförbättra luleälvarna med vandringsvägar för fisk och spillvatten till Lilla Lule älvens sista 17 torrlagda kilometrar, innan den når Stuor Julevu vid Porsi. Artikeln i NSD dock bakom betalvägg.

Eller Sveaskog som vill avverka 600 hektar gammelskog vid Sorsele.

Och alla gruvor.

Allt stavas kolonialism. Sverige är en modern men gammeldags kolonialmakt som parasiterar glesbefolkade delar av landet, lappskatteland som staten inte har ägarpapper på, lokalsamhällen, vatten och skogar som tjänar som matbod och rekreationsorter för lokalbefolkningen och tillresande. Nu tas också luftrummet, utan samråd eller ett enda nickel i kompensation till dem som berörs.

 

Läs också:

Mattis Blogg

Beslagta inte Jokkmokk

 

 

 

 

 

Analys, Po Tidholm

Det går nog inte bättre beskriva det faktum att norrlandskommuner låter sig bli blåsta gång efter gång. Po Tidholm skriver på Norrbottens Kuriren.

Po Tidholm vid föredrag

”Det är en gåta för mig varför inlandskommunerna aldrig lär sig av sina dyrköpta läxor. Man har sett fallrättigheterna fara, gruvor komma och gå, vindkraftslöften utan täckning och en skogsnäring som sparkat varje huggare och flyttat all förädling till kusten. Ändå står man där med mössan i hand när bolagen från Cayman-öarna kommer och vill spränga sönder jaktmarker, fiskevatten och renbetesland för att boosta sin aktie på någon b-börs. Halleluja, liksom.”

Lyssna också på Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters oerhört intressanta Norrlandspodden

Marktjuveriets bas

_H1A4340

På Vállenulppe (Prinskullen) finns en av många så kallade fixpunkter som Lantmäteriet haft som referens för att mäta in höjder och hela landskapet. En bas som många lantmätare under drygt hundra år haft till hjälp för att ro iland tidernas största stöld. Den av lappskattelanden och stamhemmanen. Studerar man en fastighetskarta upprättad efter avvittringen har de haft enormt mycket att göra, lantmätarna. Varenda kvadratmeter på de avskiljda markplättarna är beskriven och kategoriserad för att staten ska veta hur mycket skatt de människor som staten utsett till ägare sammantaget ska betala.

Räta linjer finns upphuggna överallt till kronans, skogsbolagen och markägarnas markplättar. De skiften staten ansett vara tillräckligt stora – men som sagt stöldgods. Det är hemskt hur denna storskaliga kupp lyckats döljas. Hur hela historien mörkats och förpassats till arkivens mörka vrår. Eller helt enkelt försvunnit.

_H1A4317
Nitiska småpåvar på framför allt länsstyrelserna i Norrbotten och Västerbotten döpte helt sonika om privatägd mark med begreppet ”Skatte” till ”Krono”, och införde en gigantisk och konstruerad benämning: ”Kronoöverloppsmark” av allt stulet land.

Markägarnas kartor som beskrev deras markinnehav krävdes tillbaks. Kanske de eldades upp för att undanröja alla spår?

 

 

Centerpartiet ljuger om gruvorna

Centerpartiet har vid åtskilliga tillfällen gått ut med att miljöprövningar vid gruvexploateringar är hämmande och tar för lång tid.

Totalt styrd av gruvlobbyn nedmonterade den tidigare miljöministern, centerpartisten Andreas Carlgren Miljölagen, precis så som gruvbolagen önskade.

Miljöbalken Kap 9 § 6a togs helt sonika bort:
”Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande”.
Se gärna denna TV4-video, som beskriver händelseförloppet 2006: http://www.tv4play.se/program/kalla-fakta?title=reportage_om_nordkalk&video_id=2100000

Ändå tycker centerpartisten och miljöministern Lena EK att Sverige har världens starkaste miljölagar, vilka ska garantera att miljövidriga exploateringar – typ gruvor – inte ska kunna bli verklighet och att utrotningshotade arter inte ska  äventyras.

I alla gruvdebatter för hon fram detta argument, ivrigt påhejad av näringsminister Annie Dööv, som också är centerpartist och råkar vara Centerpartiets partiledare.

”Världens starkaste miljölagar” är Centerpartiets mantra – som när det upprepas nog många gånger blir till sanning.

Men det är lögn.

Lögn och förbannad dikt.

Samma år som miljöminister Carlgren monterade ner Miljölagen drevs Svartträskgruvan. Under ett halvår sprängdes en 500 meter lång ravin upp och Storumans kommunalråd – också denne tyvärr centerpartist – jublade!

Men glädjen blev kortvarig.

Gruvbolaget gick i konkurs och tungmetallerna läckte ohejdat ut i en odör av svavel, som besökare vid gruvdammen, tydligt kan känna.
Bara det supergiftiga ämnet kadmium läcker med mer än 40 gånger det värde som miljötillståndet anger.

I Bolidengruvans nedlagda gamla gruvdamm simmar och betar hundratals sjöfåglar. Också denna damm är en giftbassäng. Patetiska åtgärder har gjorts för att med tusentals ton av stockholmarnas avföring få giftdeponin att grönska. Detta är det hemskaste jag sett i fråga om naturförstöring och patetiska åtgärder för att till synes återställa naturen. Men gifterna finns kvar, för tid och evighet. Centerpartiet och Alliansregeringen är klockrena miljöbrottslingar som tillåter sådan här verksamhet.

Så här ser det ut idag, en dokumentation:

Svartträskgruvan är en flopp och en allvarlig miljökatastrof. Detta trots de starka miljölagar, som miljömimister Ek alltid upprepar, men som hennes Centerparti monterat ner.
Svartträskgruvan är en flopp och en allvarlig miljökatastrof. Detta trots de starka miljölagar, som miljöminister Ek upprepar med en dåres envishet. Men som hennes Centerparti försvagat på grund av att (C) gått gruvindustrins ärenden, inte naturens.
I panik anlades giftdammen på grund av de höga läckagen av tungmetaller. Skattebetalarna betalar de 100-tals miljoner det kostar.
Svavellukten går ingen förbi. I panik anlades giftdammen på grund av de höga läckagen av tungmetaller. Skattebetalarna betalar 100-tals miljoner  för att förhindra en allvarlig miljökatastrof.
Giftsoppa
Giftsoppa
Övergödd giftsoppa.
Övergödd giftsoppa.
Giftig soppa.
Giftig soppa.
Ingen återställning har skett av den hektar frilagt berg som gjorts för mer sprängningar, som aldrig blev av.
Ingen återställning har skett av den hektar frilagt berg som gjorts för mer sprängningar, som aldrig blev av.
Hela tre vägskyltar ett par mil norr om Storuman visar var katastofgruvan ligger.
Hela tre vägskyltar ett par mil norr om Storuman visar var katastofgruvan ligger.
Boliden är också nedlagd, men anrikningsverket används för att raffinera sulfidmaklm från anliggande, mindre grubor - som Kristineberg 96 kilometer bort. Transporterna sker med lastbil. Det ger ju jobb...
Boliden är också nedlagd, men anrikningsverket används för att raffinera sulfidmalmen från anliggande, mindre gruvor – som Kristineberg 96 kilometer bort. Transporterna sker med lastbil. Det ger ju jobb…
Patetiska försök har gjorts för att återställa naturen som förstörts av den gigantiska giftbassängen. Stockholmarnas avföring har dumpats på platsen och bidrar till en enorm växtlighet. Men fastän det är grönt finns gifterna kvar. Kosmetika som kommande generationer får ta hand om.
Patetiska försök har gjorts för att återställa naturen som förstörts av den gigantiska giftbassängen. Stockholmarnas avföring har dumpats på platsen och bidrar till en enorm växtlighet. Men fastän det är grönt finns gifterna kvar. Kosmetika som kommande generationer får ta hand om.
Lastbilarna går i skyttelfrafik...
Lastbilarna går i skyttelfrafik…
Fylla ut det flera kvadratkilometer stora giftupplaget med sprängsten och sand räcker i Lena Eks miljöbästa land.
Fylla ut det flera kvadratkilometer stora giftupplaget med sprängsten och sand är en fullt tillräcklig åtgärd i miljöminister Lena Eks miljöbästa och självförhärligande land. I själva verket finns gifterna kvar. För tid och evighet.
Den flera kvadratkilometer stora giftbassängen, som till stora delar är "återställd".
Den flera kvadratkilometer stora giftbassängen, som till stora delar är ”återställd”.
En av hundratals sjöfåglar, här en kricka, hona, betar förgiftade växter.  I Laisvallgruvan i Arjeplogs giftbassäng har blyförgiftning hos sångsvar konstaterats.
En av hundratals sjöfåglar, här en kricka, hona, betar förgiftade växter.
I Laisvallgruvan i Arjeplogs giftbassäng har blyförgiftning hos sångsvar konstaterats.

Centerpartiet och Alliansen är den mest miljövidriga samling politiker Sverige skådat. Som ger fullständigt fan i urfolket som i tusentals år levt och verkat i de här markerna, som struntar i lokalbefolkningar, djur, hela naturen och framför allt vattnet. Det dröjer väl inte länge förrän Centerpartiet lyfter en ny fråga i sitt valmanifest. Sverige måste, som Storbritannien, tillåta fracking (sk. naturgasutvinning). För jobben.

Gruvpolitikens kortsynta cynism

Sarvar Valle

Järnmalmsgruvorna utanför Pajala som Northland Resources driver ville spränga upp all järnmalm som fanns i det området med lastbilar i skytteltrafik till omlastningsstationen till malmbanan vid Svappavaara.
LKAB’s gruva i Kiruna transporterar varje dygn tio tåg med järnmalm till Narvik med obegripliga 6 200 ton malm per tågset.
Från Vitåfors, Malmberget, går fem tågset per dygn till Luleå.

Men de befintliga gruvorna räcker inte.
Därför öppnar LKAB två nya gruvor vid Svappavaara, där LKAB deponerar sprängsten från dagbrottet vid Mertainen på ett område med urskog, trots att det finns alternativa platser.

I Gállok, Gállak, Kallak fem mil väster om Jokkmokk vill industri och regering att det också ska brytas järnmalm. Hela malmkroppen ska sprängas upp. 15 år säger de att det ska ta.

All malm som finns ska upp så fort som det bara går, och göras pengar av.

Regeringens högsta önskan är att det från nuvarande 16 gruvor i landet blir 31 gruvor 2020 och 47 gruvor 2030.

Det finns ingen tanke på de generationer som kommer efter oss.

Finns ingen tanke på hur våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn ska försörja sina behov av järn och andra metaller. Eller var de ska hitta de metallerna.

Mest troligt blir det väl dem som får återbruka det som går i soptippar – det som nuvarande generationer kastat bort – det som finns i uttjänt infrastruktur, under städer, osv.

Det är en sådan sagolik dumhet, sådan kortsynt cynism och arrogans, sådan egoism.

Hela gruvpolitiken agerar som om det från yttre rymden skulle tillföras nya malmkroppar till de redan bortsprängda.

Men det som finns det finns.

När malmen är uppbruten är den slut.

Och ändå använder gruvlobbyn begreppet hållbarhet. ”Vi strävar efter en hållbar gruvindustri.”

Det säger till och med näringsministern Annie Lööf.

Hur är det ställt?

Vattenfall är Talibaner

För en tid sedan fick jag av en initierad människa höra om hur Vattenfall, som Talibanerna i Afghanistan, betedde sig när detta statliga bolag byggde ut Porsi kraftverk (1957-1962).

Vattenfall sprängde hällristningarna vid strömmen av Luleälven, Hällristningar troligen lika stora som de berömda hällristningarna vid Nämforsen.

Alla hällristningar sprängdes bort och transporterades iväg för att döljas i fundamenten till bron över Lule älv. Den bro som alla, ovetandes, kör över mellan Vuollerim till Porsi.

Ingen av Vattenfalls egna jobbare ville jobba med helgerånet. I stället anlitades arbetskraft från Finland, på nätterna, för att spränghålsborra hällristningarna och sedan spränga, mest troligt med Nitrolit. (Ett sprängmedel jag själv lärde mig hantera på Gränsjägarna i Kiruna 1980-1981. Jag blev en av staten upplärd sabotör.)

– Det gav ju jobb! Nog finns det folk som tycker så än idag. Det ger ju jobb! Oavsett om gäller utrotning/kalavverkning av skogar, dränkning av kulturland , förvaring av kärnavfall, gödsling med stockholmarnas träck, giftdammar, fotogensprutande övningsfält för all världens flygvapen, MED MERA.

Jag var nyfödd när Vattufail byggde Porsi.

Jag var nyfödd när Vattufail för tid och evighet sprängde bort hällristningarna.

Jag var nyfödd och ett vårdintensivt kolli. Jag kunde inte bry mig. Och ingen annan heller.

Hur är det möjligt?

Men nu bryr jag mig inte som värat.

Det enda som folk kan se är baksidorna av de bortsprängda bergstyckena, som pusselbitar av kulturhistorien.

Helgerånet/brottet/ måste ju döljas – bra för kolonialmakten Sveriges väl och ve. Döljas för ofödda släktled. Och för samerna, byborna, jokkmokksborna, norrbottningarna. För skogarna, berättelserna, upplevelserna, känslorna, kunskaperna, fåglarna, fyrfotadjuren, allt.

Det finns ingen gräns för hur vår landsändahar  våldtagits. Och hur våldtäkten fortsätter.

I råvaruboden.

I samernas land. I barnens land.

I kommande människors land.

Brutalt.

Mörkat.

Enkelriktat.

Obegripligt.

Det är fritt fram. Sverige har makt, men inte rätt…

Fuck you Sverige!

Nils Harnesk – en ovanlig sosse

Har just läst lulebon och socialdemokraten Nils Harnesk förträffliga blogginlägg: Northland Resources är ett bevis på misslyckad politik och en artikel i Norrländska Socialdemokraten: Nils Harnesk om Northland.

Nils Harnesk är en ovanligt modig och klok människa. Jag hoppas att hans moderna tankar bättre kan prägla hans parti och tjäna som ögonöppnare för de nostalgiska betonghäckarna.

Vattenfall – Vattenfail

Igår jobbade jag med formgivning, framkallning av bilder och även kopiering av cirka 350 gigabyte filmmaterial från en hårddisk till en annan. Näst kameran är datorn mitt viktigaste arbetsredskap. Mitt i alltihop gick strömmen. Efter en knapp minut kom den tillbaka. Bara att trycka igång datorn igen och programmen återställdes automatiskt. Som tur är sparar mac ofta det man har hunnit göra. Efter kring 10 minuter kom strömmen tillbaka. Så dröjde det kring 20 minuter och strömmen gick igen. Samma procedur. Samma störning i arbetet. Ännu en gång upprepades eländet under kvällen. Oerhört frustrerande och hämmande för min verksamhet.

Ligga kraftstation med ledningar som via breda och raka gator genom ungskogen leder strömmen till södra Sverige.
Fail i Ligga kraftstation med ledningar genom ungskogen som leder elströmmen och pengarna till södra Sverige.

Norr om Polcirkeln är det Vattenfall som har monopol på både vattenkraftsproduktion och infrastruktur för eldistribution. Knappt fem kilometer från där jag bor i Randijaur finns Parki kraftstation, det kraftverk som ger minst av alla i luleälvarna.

Källa: Wikipedia
Källa: Wikipedia

Faktum är att elströmmen från Parki kraftverk lätt skulle kunna ersättas av antingen tio vindsnurror, av energieffektiviseringar eller helt enkelt genom att sparas bort. Parki kanske också är det verk som står stilla mest av alla. Hittills i vinter har vattnet rusat genom utskoven under flera dygn utan att generera någon ström överhuvudtaget. Många miljoner har runnit bort.

Det blir ofta strömavbrott i Randijaur. Om det snöar, blåser, åskar och till och med regnar brukar strömmen gå. Ett fail som beror på ålderstigen infrastruktur. Strömavbrotten är så vanliga att det blivit norm för bofasta i byar och samhällen. Inte bara i Randijaur utan överallt  i norra Sverige. Det är så det ska vara, det får man leva med, bara gilla läget – lika obevekligt som en naturlag.

Att modernisera ledningsnätet innebär en kostnad för det vinstdrivande statliga företaget Vattenfall. En kostnad Vattenfall inte vill ta. Hellre ta rekord i spekulation med polsk och tysk kol och atomkraft och köpa holländska gasföretaget Nuon för nära 100 miljarder än att alls bry sig om basal elförsörjning för det folk och de kommuner där kärnverksamheten – vattenkraften – produceras. 2009 var året flinens mästare Maud Olofsson och VD Lars G Josefsson köpte Nuon. Det gav en förlust på ofattbara 70 miljarder av våra skattepengar.

Trots att Vattenfall är staligt omfattas inte bolaget av något socialt patos. Det har Vattenfall för övrigt aldrig gjort. De har bara reglerat de enorma intrång som de bidragit till strikt via vattendomarna. Inga egna initiativ, och bara nålpengar i skadestånd. Visst har de byggt och bekostat samhällen, men bara i egenintresse. När utbyggnaderna varit färdiga har Vattenfall rivit samhällen och dragit. Som exempelvis Harsprånget och Messaure. Kvar i Jokkmokks kommun har lämnats en alltjämt krympande skara arbetare som sköter underhåll och bevakar dammarna. De flesta av Vattenfalls anställda sitter i Luleå och Stockholm. Jokkmokks politiska ledning ser också det som en naturlag, en dimhöljd nivå i den koloniala strukturen. Det är så det ska vara helt enkelt.

Stora Lule älv och Lilla Lule älv möts vid Vuollerim, sen kallas älven Lule älv ända ner till Luleå där den rinner ut i Bottenviken. Hela detta vattendrag är uppdämt och utbyggt av 15 kraftverk (utom i Lilla Lule älvs källflöden Pärlälven och vid Kvikkjokk där det är fria vatten). Det fabulösa företaget Vattenfall som har monopol på älvarna drar in kring 10 miljarder varje år på nätavgifter, elavgifter, överföringsavgifter och allt vad det nu heter. Jokkmokks kommun, som har 12 av de 15 kraftverken inom sina gränser, får varje år drygt 20 miljoner i så kallade regleringsmedel.  Pengar som ansöks från Länsstyrelsen och levereras som bidrag för att bland annat stimulera näringslivet. Samebyarna får inga pengar. Inte andra människor heller som lever med verkningarna av Vattenfall. Det är ett hån utan motstycke. Även här hukar sig kommunledningen förnöjsamma. 20 miljoner är norm.

Värsta hånet är att människor som bor vid kraftverken, som ser kraftverken från köksfönstret – kanske samer på vars förfäders skatteland kraftverket står – måste betala lika hög överföringsavgift som alla andra. Lika-för-alla-politiken har slagit igenom här också. Men det är fel, fail. Undra hur länge det ska behöva ta innan människor vaknar ur den koloniala dimman och går man ur huse?

Vattenfall – Vattenfail.

Sammanslutningen Kolonierna har på sin blogg dokumenterat hur någon på Jokkmokks marknad gjort om näst sista l-et i Vattenfall. Finurligt och träffande. http://kolonierna.se/?p=939

 

 

Lundberg blev Tuorda

Mitt samiska arv har jag alltid känt till men hållit för mig själv. Med min mor Maj-Britt Foto: Tor Lundbergtalade jag om det då och då, men inte med min mormor Signe. Där var det locket på. Signe Eriksson

För trettio år sen fanns inte läge att bejaka någon samisk tillhörighet. Något jag tyst burit med mig från barnsben och manifesterat och odlat bara i mitt eget huvud: förnimmelser, känslor, förhållningssätt, jojkat platser då ingen annan hört, men i pokulerande sammanhang ändå hovat upp stämman och faktiskt fått positiva genmälen också från samer med solid renskötarbas.

Den kolonialt inpräntade bilden av samer hos alla levande i Sverige var kutym hos de flesta innan Sametingets tillblivelse. Hjärntvätt, långvarig manipulation från lapp-ska-vara-lapp-politiken gjorde det omöjligt att stå upp som same om man inte hade renar och samiskt efternamn. Ofta får Sametinget – ofta med all rätt – mycket skit. Men röstlängden ger en bas, ett godkännande från andra samer om att också såna som jag finns och räknas. Och i år har förfrågningar droppat in från olika samiska partier om att de önskar få mig med på sin lista inför valet den 19 maj (för övrigt min födelsedag). Hedrande!

Trots att jag aldrig ansökt om medlemskap i någon sameby tror jag många renägare vet att jag till fullo står på deras sida. I den samiska kulturen är det renen som är basen, symbolen, navet – den som bär upp hela det samiska alltet. Renskötseln går tydligast att hävda i kolonialstaten Sveriges annekterade imperium. För renskötseln är den enda samiska kultur svenskar begriper när samer kommer på tal.

Härska genom att söndra.

Renskötande, icke renskötande, fjällapp, skogslapp, fiskelapp, fattiglapp.

I många decennier har Sverige gjort allt för att få bort samerna från norra Sverige. Men ändå inte. Till skillnad från andra kolonialstater har bara lite blod spillts. Det har funkat ändå.

Sveriges härnadståg har skett administrativt. För att ostört och metodiskt plundra samernas land på allt som går att omvandla till pengar har pennan, kyrkan och länsstyrelserna varit vapnen. Samerna har osynliggjorts, nonchalerats och effektivt assimilerats in i det svenska storsamhället. Slurp bara och problemet är borta. Men processen har skett under så lång tid, på så många olika nivåer i samhället och så smidigt och subtilt, att alltför få människor idag fattar vad som hänt. Det är som en dimma över det hela. Nedtystad, mörkad och indoktrinerad in i människors huvudens innersta skrymslen. Lögnen har blivit sanning.

Jag har tidigare inte riktigt förstått den koloniala mekanismen, den hydra som tar grepp om allt den förmår. Ett monster som präglat oss in i ryggmärgen, som får det onaturliga att bli normalt, det sjuka friskt och lögnen sanning. Som i Orwells 1984. Det är fruktansvärt skrämmande. Därför är det glädjande att många seriösa publikationer från författare och akademiker satt ljus just på Sverige som faktisk och folkrättsvidrig kolonialstat. De politiska partierna som styr Sverige gör dock absolut ingenting för att uppfylla de folkrättsliga åtaganden vilka Sverige undertecknat. Deklarationen ILO 169 negligeras helt.

Det är som väntat. Som historien lär oss…

1928 togs lappbyarna bort och ersattes av samebyar. I lappbyarna ingick alla samer, men i samebyarna fick bara renskötare vara med. Renskötare var häftiga, tyckte Sverige. Med stora härkar, lasson och röda tofsar i mössorna.

Därför blev merparten av alla samer utestängda från gemenskapen. För dem försvann abrupt möjligheterna till fri jakt, fritt fiske och fri anskaffning av ved eller byggnadsmaterial till kåtor, bodar och stugor. Ett våldsamt övergrepp. Renlösa samer tvingades fråga Lappfogden eller byråkrater på länsstyrelserna om lov om att få leva som de alltid gjort. Var de olydiga kom bylingen och finkan väntade.

I en frodande rasism blev det fult att vara same. I stora delar av Sábme såg Sverige till att utrota också namnen – prästerna höll i kyrkbokens penna. Allt samiskt skulle bort. Fjällrenskötseln som Sverige tyckte var pittoreskt fick dock bestå, men helst bara om den bedrevs intensivt. Renhjorden skulle vaktas dygnet runt, vajorna skulle mjölkas och familjerna bo i kåtor alla årstider. Det tyckte Sverige var genuint och fint. Självklart fick barnen inte gå i skolor med fyra väggar. ”Lapp ska lapp vara.” (Kyrkoherde Vitalis Karnell)

Att en nation utrotar religionen för ett folkslag och tar över deras land är kriterium som beskriver begreppet kolonialism. Det lyckades Sverige göra för fyra hundra år sen. Men övergreppen fortsätter än idag. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören Lars Norberg uttryckte det på Ája för en tid sedan, där han i sitt föredrag länge uppehöll sig vid att beskriva Sveriges koloniala arv och nutida status.

Sverige har utraderat alla skogar och förvandlat dem till plantager, eller dränkt dem under kraftverksdammar. Och så finns mörkret från gruvorna över hela Sábme.

Också nyrasismens mörker hotar. Snyggt skrudad i polerade brillor och friserad nacke sitter den där mitt i maktens boning. Trots sitt yttre är den sjuk och hela samhället smittas. Vad lite människan lärt sig. Så fort folk glömmer. Drabbade av historielöshet och intolerans kan det bli riktigt jävligt.

Därför heter jag Tuorda nu. Formellt Tor Lennart Tuorda, men jag använder Lundberg Tuorda till att börja med. Jag äger inget renmärke, har inga renar och talar dålig samiska, men jag bär gábdde med stolthet, också dålusj gahper (dock inte bland folk – ännu)

Nu är jag framme från min vandring i min personliga dekolonisering, ett uppvaknande som när sömnen äntligen gnuggats ur ögonen gör bilden tydlig.

Vandra du också. Flera tusen lulesamer finns efter Julevädno, Lule älv. Människor vars ursprung den svenska staten vill sopa bort. Rösta den 19 maj!

http://www.sametinget.se/1060

 

Tor Lundberg Tuorda

 

 

Böcker för fler som vill få upp ögonen:

Svante Isaksson När staten stal marken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188675300

Lennart Lundmark Stulet land
http://www.bokus.com/bok/9789174419870/stulet-land-svensk-makt-pa-samisk-mark/

Tusen år i Lappmarken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186621300

Jag har tidigare bloggat om Ryd/Cramérs bok
http://kvikkjokk.nu/2012/06/kolonial-historia/

Patrik Lantto Lappväsendet (går att beställa från Vaartoe – centrum för samisk forskning CeSam, Umeå universitet)
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/fraan-lappfogde-till-regional-myndighet-749768

Sammanfattning av Patrik Lanttos bok från Birger Ekelids hemsida:
http://www.birgerekerlid.se/AKTUELLT/Lappfogdarna-samernas-foermyndare

“Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden?  Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter.

  • Synen på samerna präglas av ”lapp-skall-vara lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning. Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
  • Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
  • Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
  • Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen Tiden börjar på nytt , men frågan har en given plats även i denna studie. Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som ”uppviglare”.”

 

 

 

 

 

Po Tidholm och Jokkmokks marknad

Idag har Jokkmokks marknad dragit igång med buller och bång och imorgon ska jag föreläsa i hörsalen på Ájtte. Senast jag var där lyssnade jag på den hyllade författaren Po Tidholm som berättade om sin bok Norrland.

Po Tidholm

Det var Sveriges koloniala härnadståg över Norrland som gick som en röd tråd genom hela föredraget. Från Rikskanslern Axel Oxenstierna och hans ord om att Norrland ”skall blifva de svenskes Vest-Indien” fram till dagens vansinniga gruvboom – vilken Tidholm uppehöll sig länge vid. Han nämnde också ett klipp på YouTube som han brukade titta på när han ville bli riktigt förbannad http://www.whatlocalpeople.se/. Vad Tidholm inte visste var att pappan till denna ilskans hemsida, Henrik Blind, satt framför honom i publiken. En gemensam lunch rådde dock bot på den ovissheten. Förutom modern engelsk arrogans lyftes också historiens svenska dito fram. Författaren berättade om hur träpatroner i decennier ostörda kunde lura till sig jättelika gammelskogar för att berika sig – det så kallade Baggböleriet. Skogar som nu ägs av de stora skogsbolagen, vilka jämnat dem med marken. Byn Skyttmon i Jämtland var ett undantag. Där lät sig inte bönderna luras av någon kvarting eller sedelbunt utan de gick ihop och högg, sågade och raffinerade sin skog själva och blev mycket rika. Skyttmons överdådigt utsnirade träpalats vittnar om den tiden. Nu vältrar sig mineralers spekulanter, lycksökare, spelare och riskkapitalister över Norrland och tar sin plats i den koloniala historien. Pajalagruvan blev lurendrejeriets fyrbåk och nu har glädjande nog också företaget som gjort livet surt för samerna vid Tärnaby fått kalla fötter med sina totalt galna gruvplaner och dragit till Kongo istället.
Henrik Blind
Gör ett besök på Ájtte nu på Jokkmokks marknad. Där finns en utställning gjord av just tärnasamer om Markanvändning. Oskar Östergrens två videoinstallationer säger det mesta om dagens storsvenska situation. Vi denna utställning har också nätverket Inga gruvor i Jokkmokk och nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby fått utrymme. Massor av tryckt information, bland annat fyra av mig nygjorda Rollups och en folder. Välkomna!

Kvikkjokk – en lekstuga

Från centrum i den nymornade kolonin som bröt silvermalm via jordbruksbygd till turistort har Kvikkjokk blivit en lekstuga. Sommarstugetomterna säljs som spön i backen, helikopterbolagen flyger utförsåkare och jägare. Och forskare plågar björnar, loar och järvar för att göra batteribytare och doktorander glada.

Kyrkan, vilken aldrig tidigare brytt sig om sitt märkliga markinnehav i Änok norr om Kvikkjokk, byggde tvärhastigt en stuga med tillhörande bastu nära min och min brors stuga. Inte ett ljud att de skulle bygga, utan den bara stod där.
Jag ringde till kyrkans egendomsförvaltning och jägmästaren Björn Gunnarfelt och frågade. Han berättade att det var hans kompis, Kjell Sundvall – dock inte regissören men väl chefen för Länsstyrlsens fältenhet i Jokkmokk – som fått lov att bygga på kyrkans mark. För ett gäng skogstekniker, enligt Gunnarfelt. Grejen är, som vanligt, att Gunnarfelt och Sundvall är gamla jägmästarkompisar. Det är till och med pappor till den fruktansvärda reformen Den fria småviltsjakten från 1994. Ett tydligt och vulgärt bevis på tvättäkta modern kolonialism.
Således har nu Kjell Sundvall och hans gelikar en lekstuga i Änok där de skjuter ripkycklingar, badar bastu och skrålar. Jag hoppas korparna, örnarna, tjädrarna, lavskrikorna, hackspettarna och alla tusentals småfåglar som snart kommer fäller sitt bajs på bastuns tak så att det faller in. Om någon skrålande utböling sitter där inne och dricker öl, vore det ju förskräckligt. Ingen människa får ju komma till skada.

Första maj körde skoteråkare som aldrig förr efter Kvikkjokksälven. Vansinnesylandet  från de körkåtas maskiner gick inte att fly undan. Samma till fjälls. Det var ett jävla oljud hela tiden. De flesta tillhörde kategorin motorintresserade, vilka lika gärna hade kunnat köra med sina värstingsskotrar i ett inhägnat grustag. De har ingenting i en fri natur att göra. Men det tycker Sverige – kolonialstaten. De har bestämt att det ska vara så.

Naturen ska utnyttjas som Sverige vill, så mycket det överhuvudtaget går – bara det inte påverkar stockholmarna /beslutsfattarna.

Nu vill de flesta människor att också Jokkmokks kommun ska ingå i Malmfälten, att också berget ska exploateras till vilket pris som helst. Underligt med tanke på att många har Vattenfall i färskt minne, kan tyckas, men folk som är vana vid att bli matade med jobb och aktiviteter vet inget annat. De skiter i konsekvenserna av en skitig gruva. De skiter i andra perpektiv än sin egen livstid.

När kolonialstaten tagit så mycket det går av vattnet, skogen och malmen blir resten av naturens spillror rekreationsområde. Som Kvikkjokk, Huhttán, som byn heter än idag efter statens folkrättsliga, humanitära och ekonomiska katastrof – silversmältverket med tillhörande smälthytta vid Gámajåhkå som var verksamt i 40 år med början 1661.

Kvikkjokk har förärats med nationalparker, och för ett år sedan ytterligare ett naturreservat. Allt har skett över huvudet på den bofasta befolkningen/samerna. Allt för att skapa en bild v ett romantiskt rekreationsobjekt av synbarligen vild natur  som egentligen ingenting annat är än ett av silverbrukets gamla kalhyggen. Forskare och friluftsliv är euforiska i sin okunnighet. Kolonialismen lever.

Samiska spår vid Kvikkjokk, Sarek och Badjelánnda

Sedan jag lärt mig använda Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök, har landet där jag verkar fått mera liv. Det finns mängder av spår av den samiska kulturen från flera tusen år tillbaka i tiden fram till idag. Det är boplatser med arran (härdar), förrådsgropar, stensättningar, fångstgropar och kultplatser. Tyvärr finns dock offerplatserna fortfarande utmärkta på kartan, något som jag hört att Lantmäteriet lovat att plocka bort, men kanske inte hunnit göra än. Spåren vittnar om en rik och levande samisk kultur som med råge uppfyller FN:s deklarationer om urfolkens rättigheter.

Bild: Kvanne Grafiska/Marie Persson.

Nedan följer en ett urval skärmavbildningar, utsnitt, av platser i Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. Skärmdumparna ledsagas av bildtexter.

Oarrenjárgga och Enamusluokta vid den av Vattenfall skonade sjön Sakkat i Lilla Lule älv.
Lämningar i den utbyggda Tjaktjajávrre i Lilla Lule älv.
Få lämningar i Vájsáluokta vid den utbyggda Stora Lule älv. Detta är Sveriges största sameviste, men det är inte utmarkerat (se andra exempel längre ned), troligen på grund av hotet från att Vattenfall ska höja vattenytan ännu mer. Här har Fornsök inte brytt sig om att markera några kulturspår i vattnet eftersom det troligen hade blivit en alltför sorglig syn. Vájsáluokta med omgivande öar och skär var nämligen en levande boplats också innan den första dämningen 1919.
Området söder om Saltoluokta.
Lämningar vid Árasluokta i Badjelánnda - sommarviste för Jåhkågasska tjiellde.
Uråldrigt kulturland i Badjelánnda.
Kulturspår på gränsen mellan Sareks och Padjelantas nationalparker.
Guhkesvágge, nordost om Sarektjåhkkå.
Vid Aktse finns märkligt nog fortfarande fyra offerplatser utsatta. Aktsebon Lennart Läntha berättade för mig att när han var liten fanns en hög med sarvhorn och föremål i en av offerplatserna. Idag är den platsen plundrad. Ingenting finns kvar.
Spår efter samer också vid Bieskehávrre väster om Kvikkjokk.
Landet nordost om Kvikkjokk.
Vuogá en dryg mil väster om Kvikkjokk. Också ortnamnen kan i många fall vittna om äldre samisk kultur, som Rákkas - sovtält i kåta som användes för att skydda sig mot mygg.

Gå till Fornsök

 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant