Stenåldersboplatsen i Parki 2

Stenåldersboplatsen i Parki 2. I natt fortsatte jag att söka efter stenåldersboplatsen på dämningszonen för Parkidammen. Vattnet har sköljt över den forna stranden och på det kalhuggna överdämda området ända sedan 1970. Jord och sand har eroderat bort och plana ytor har blivit sluttande, ner mot vattenmagasinet. All vegetation är borta. Endast stubbarna från den skog som här stod finns kvar. För en arkeolog är det en enkel sak att hitta olika typer av människogjorda stenlämningar på dämningszoner, som arrana – härdar, gravar, kvartsavslag från redskapstillverkning och stenar som under mycket lång tid hettats upp för matlagning, kanske för att göra kvartsen sprödare och mer lättbearbetad, som stenpackningar i härdar, med mera.

Också för amatörer har vattenkraftens döda zoner gjort det enklare för att finna spännande fornfynd. Själv har jag har lärt mig mycket av de arkeologer jag haft förmånen att följa. Som bland andra Gunilla Larsson, Magnus Sjögren och Ulf Westfal. Den som startade upp mitt intresse och lärde mig se var min kära kusin Bengt Eriksson. Han var inte skolad i arkeologi men tillägnade sig många kunskaper som fältassistent hos arkeologen Inga-Maria Mulk på hennes fältundersökningar i bland annat Badjelánnda.

Att hitta en arran bland lingonris och ljung på en tallhed i gammelskogen kan vara knepigt, helst utan sond. Kusin Bengt lärde mig dock det viktigaste av allt om man ska hitta boplatser. Leta först efter kallkällor. Då krymper sökområdet dramatiskt. Tillgång till bra dricksvatten har alltid varit prio ett för förfäder och förmödrar när de skulle bosätta sig. Att marken var plan och så stenfri som möjligt var också ett självklart kriterium. Det är bara att se till sig själv, var man helst väljer kåta- eller tältplats.

Jag hittade ett par fina kallkällor och plana ytor med grus och sand men inga arrana. Mycket märkligt? Ett antal härdar, skrev arkeologen Kerstin Bergengren 1965. Men var? Är de verkligen överdämda? Men vattenytan i maj torde vara lika låg som den innan Vattenfalls utbyggnad?

Dock hittade jag avslag och skörbränd sten ända från Vattenfalls själva dammkonstruktion förbi Jägarhyddan, pegeln och in i viken en bit där bortanför. Just avslag och skörbränd sten indikerar stenåldersboplatser, har jag lärt mig. I såna fall torde dammen vara uppförd på stenåldersboplatsen, som har en sträckning på flera hundra meter, en hel by. Här har de levt gott. Bra med fet öring som om somrarna gick att meta i aggorna i Parkiforsen. Gott om vilt. I området bör det finnas fångstgropssystem för vildren. Det blir nästa projekt att leta efter!

Skörbränd sten och kvartsavslag. Men det känns inte rätt ändå. Inte klockrent. Inga tunnare bortslagna kvartsflisor och förstås inga härdar där de egentligen borde ha funnits. Kanske den boplats arkeologerna menade ligger närmare Átjek, eller en bit bortom detta berg? Härdarna, en säker och en mindre säker, i viken just bortom Jägarhyddan visas här på bild.

Det krävs mer undersökning på denna dämningszon och andra områden vid Parki. Då vore det intressant att här få följa med en arkeolog på undersökning här 😀

.

Läs Stenåldersboplatsen i Parki del 1
Gunilla Larssons arkeologiska rapport

Visningar: 164