Tårrajaur 1957. Det kändes mer än hördes. Ett långdraget djupt mullrande. Finporslinet i salsskåpen skallrade, alla byns hundar skällde som galningar och ett mörkt svampformat moln steg upp i den molnfria himlen i väster. Samma modell av moln som över Japan drygt tio år tidigare.
Under regeringen Erlander var Sverige två månader från att producera en egen atombomb. För att studera sprängkraften hos en riktig kärnladdning simulerades först 1/6 av den bomb som amerikanarna släppte över Hiroshima.
FOA, Försvarets forskningsanstalt, ansåg det väglösa och folktomma landet vid Nausta och Udtja sydväst om Jokkmokk vara perfekt för ändamålet.
Problemet var att det inte alls var folktomt.
Förutom alla skogssamer som bodde och verkade i området fanns tre bofasta familjer och en ensamstående person i Nausta. De tre familjerna hade dock flyttat innan militären gjorde allvar av sina planer om att göra byn till bas för bombprovet.
Men en person vägrade att flytta.
Petter Hova Pavasson Pirak hade under många år varit dräng till två nybyggarsöner i Nausta och blev lovad deras gemensamma hemman, med hus och allt, om han tog hand om dem när de blev gamla. Och så blev det. Petter Pirak blev bofast och byggde sig en egen timring. Han var egentligen fjällsame från Sirkas lappby och bror till den berömde författaren, renskötaren och läraren Anta Pirak, som skrev boken Jåhttesáme viessom – En nomad och hans liv.
Petter Pirak valde dock skogen och det stationära nybyggarlivet istället för fjället och den nomadiserande tillvaron.
Han tvingades helt sonika bort från sitt hem när FOA tog för sig.
Hela byn jämnades med marken och ett tjugotal byggnader brändes ner, utom ett par häbbren. Också Petter Piraks timring klarade sig.
Petter Hova Pavasson Pirak står det i folkräkningen, f. 1863, lös dräng, lapp, Tårrajaur.
Det var till Tårrajaur tre mil bort som Petter Pirak tvångsförflyttades.
Bror-Erik Karlsson i Tårrajaur berättade ett par gånger för mig om hur han var med om att rigga bomben, om de två stridsvagnar och lastbilar som kördes till sprängplatsen. Hur skyddsrum, bunkrar och hus byggdes upp. Hur kaniner placerades på olika avstånd från den gigantiska sprängladdningen. Allt för att undersöka effekterna på döda och levande ting. Också såna som fanns inne i skyddsrummet Ägget.
Det hade väl räckt att studera förödelsen i Japan, kan tyckas. Men Sverige ville göra en egen häftig detonation. Ville vara med bland de stora grabbarna.
Mitt sista möte med Bror-Erik var när jag tillsammans med skribenten Mats Ottosson gjorde ett reportage från det 210 kvadratkilometer stora militärområdet där det för övrigt råder tillträdesförbud.
Men innan Liza Marklund för Expressen uppmärksammade bombprovet på 1980-talet var saken helt nedtystad. Bror-Erik, och alla som jobbade med provet, tvingades underteckna ett tysthetslöfte. Inte ens Bror-Eriks bror fick veta på något, berättade brodern Arne Karlsson för mig när jag besökte honom om hans fru Evyanne i Björkholmen med ett filmteam i augusti 2014. Det varArne som berättade för mig om Petter Hova Pavasson Piraks öde. Också nedtystat. Tills nu.
Idag vill FMV fortsätta på FOA:s väg med att tvångsevakuera människor. Bofasta i Lill-Selet, markägare, renskötare, jägare, turismföretagare, stugbyar, fiskare, och alla andra som mer eller mindre frekvent vistas i området måste lämna området när det är dags för provskjutningar. Skälet är att FMV vill testa kryssningsmissiler för JAS och därför behöver mera space. Det nuvarande provområdet har därför utökats till dubbel storlek.
I fjol sträckte det sig ända ner till sjön Sákkáts strand, men bland annat efter krav om ersättning för intrånget från markägare, lyfte FMV bort all privatägd mark så att gränsen för det utvidgade området nu löper cirka tre kilometer söder om sjöstranden.
Istället för att betala för sig drog de om gränsen. De gör som de vill, när de vill och hur de vill. De är vana vid det, FMV. De lever gott i sin skyddade värld där personalen exklusivt kan jaga och fiska var som helst på de 210 kvadratkilometrarna. Eller köra skoter överallt och grilla korv. Ingen annan kan. Samebyarnas medlemmar har förvisso självklar tillträdesrätt till området, men också de måste stundtals maka på sig för den militära överheten.
Vid ett informationsmöte för berörda markägare i Vidsel förra året talade man i vanlig ordning om lokala jobb. Jag frågade då hur många av de 160 anställda som kom från Jokkmokk – den kommun inom vars gränser detta företrädesvis sker. Svaret var: En (1) person. Den enda kompensation Jokkmokks kommun erhåller för FMV:s omfattande provverksamhet är den skatt denne ensamme arbetare betalar.
Läs också Matti Holmgrens blogg.
Visningar: 237
Ett svar på ”Sverige mot atombomb i Nausta”