Jag och bästa kusinen Bengt fiskade harr under Gamájåhkå vid Kvikkjokk. Perfekt vattenstånd. Inte för högt och forsande och inte för urschligt med vatten så att spinnarna riskerade fastna där harrarna brukade stå. Vi talade om hur hans farfar/min morfar Rupert Eriksson också brukade fiska här med flugspö och att han kokade harrarna direkt. Delikat mat.
Efter att vi dragit upp ett antal fiskar ser vi hur det springer en kvinna fram och tillbaks på klipporna upp mot fallet i forsen knappt hundra meter bort. ”Ja dessa turister”, resonerar vi.
Vi fortsätter och fiska och kvinnan far runt än hit än dit över hällarna. Det hela börjar omsider kännas olustigt. Jag säger åt Bengt att jag går och pratar med människan.
– Hur är det? frågar jag henne.
– I lost my child, I lost my child, svarar hon och visar mig två skor som prydligt står placerade bredvid varandra på klippan.
Hon är förtvivlad. Berättar att hon sist såg sin tolvåriga pojke när han strosade på klipporna i Gamájåhkå. Hon var då under Rosbacken på andra sidan Gammelgården – eller Hytteholmen som den hette förr. Under den tid det tar för henne att ta sig över östra grenen av forsen har pojken hunnit försvinna.
Under årens lopp har många människor drunknat i Gamájåhkå. Hur många är det ingen som vet. Under silverbrukets tid 1661-1702 torde ett antal ha strukit med när de byggde dammar, broar och själva hyttan och andra anläggningar vid och över det strömmande vattnet. Prinsen som kom att bli Carl XV var 1858 nära att drunkna i Kvikkjokk. Sedan har ett antal turister förolyckats. Bland andra ett barn som drunknade när dennes far skulle få till ett bra fotografi.
Den siste bofaste prästen i Kvikkjokk Viktor Löfgren och hans fru Anne-Marie miste sin enda son Carl, 4, i Gamájåhkå. Trots att prästfamiljen bodde alldeles nära forsen i den byggnad som idag kallas Ungdomsgården, och troligen konstant förmanat och varnat pojken om forsens farlighet gick det så illa.
Gamájåhkå är inte som farligast när det är högflod mitt i sommaren, när det regnat och varit varmt och de tolv glaciärerna i Sarek släpper sitt slam och forsens vatten blir till en grågrön soppa. Då är Gamájåhkå hur som helst så respektingivande att ingen törs gå den nära. Men på sensommaren och hösten, då hällar och klippor lockar till spring, hopp och lek, då det är lätt hänt att halka på de fuktiga, slammiga hällarna nära strömfåran och abrupt fara ut i strömmen. Sedan åker man hanmdlöst med i den koncentrerade vattenkaskaden och är chanslös.
Vi letar fort nedströms från den plats där skorna står. Först den mindre östre grenen och sedan den brutala västra delen av Gamájåhkå. Tittar i skrevor och aggor och springer sedan hem och ringer till polisen som i sin tur anlitar Hemvärnet vilka fort anländer till Kvikkjokk. Hemvärnsmän, poliser och kvikkjokksbor letar febrilt efter den förmodat drunknade pojken. Själv hugger jag en lång stör som jag känner med i de djupa aggorna i forsen där vattnet snurrar. Sökningarna fortsätter ända till hösten, men utan resultat. Det finns inte ett enda spår efter den förolyckade tolvåringen. Förutom skorna. Varför tog han av sig dem? Trodde han att han skulle få bättre grepp på klipporna barfota? Skulle han vada? Det var ett mysterium.
Vintern kom och vintern gick. Vi led med pojkens mor och familj som måste ha haft ett helvete att lämna Kvikkjokk i ovisshet.
När isen släppte sitt grepp i slutet av maj flöt pojkens kropp upp utanför kvikkjokkbornas båtbryggor.
Efter denna tragiska händelse sattes det upp varningsskyltar vid forsen.
Swisha gärna ett belopp för att stödja fortsatta publiceringar 🙂
0702300955 Tor L. Tuorda
Tack på förhand!
Views: 203
