Margith var min kära moster. Hon fanns vid min sida under hela min uppväxt, men också senare. Hon lärde mig göra äggtoddy. En kunskap hon fick från sina år i England dit hon flyttade just efter kriget. Jag kom inte ihåg vad hon jobbade med där, men upplevelserna av det sönderbombade London gjorde hemska djupa intryck på henne, som hon helst inte ville tala om. I London grundlades hennes extrema skräck för råttor, men också för näbbmöss och gråsidig sorg, som var vanligast i Kvikkjokk. Ja alla smågnagare var det mest fruktansvärda hon kunde uppleva. Hon ”rått”-säkrade grund och trossbotten så gott hon kunde på sin stuga som hon byggde 1973 på en tomt just öster om föräldrahemmet. Men hönsnät var inget bra skydd…
Efter London bodde Margith i Stockholm och Eslöv där hon bland annat jobbade som stenograferande kontorist på Facit. Hon måste ha haft sitt himmelrike i städerna där hon kunde få uppleva opera och klassiska musikkonserter. Hon flyttade till Öjebyn när min familj bodde där, och till centrala Piteå när vi bodde i Djupviken. Hon ryckte in som barnvakt många gånger, och vi firade jul ihop. Hon var som en bas i tillvaron, en varm, rolig och lite speciell dam som kom väl överens med min far Lennart, men också med farbror Bosse och hans fru Kerstin.
Margith lärde mig läsa noter och i tonåren, när kraven ökade som samhällsmedborgare, när endast jag själv kunde, eller borde kunna, söka jobb eller beställa grejer, pushade hon mig rejält så jag tordes ringa de där nödvändiga samtalen.
Från Piteå flyttade hon till Jokkmokk där hon tack vare sin bakgrund som sekreterare fick jobb direkt på kommunen.
Tack vare mosterskapets stöd ökade mitt självförtroende. När det gällde att stava svåra ord sa hon att jag skulle skriva ner ordet och känna om det kändes rätt. Det hade jag stor hjälp av. Jag blev också, för första och enda gången, bäst i klassen när vi flyttat från mellanstadiet på Norrmalmsskolan till Christinaskolan i Piteå. Bland det första vi fick göra i högstadiet var att göra ett prov i rättstavning. Antagligen för att svenskaläraren, vad hen nu hette, skulle veta på vilken nivå vi låg.
Margith måste ha varit en för den tiden ovanlig och otroligt tuff ung kvinna. Som Signe och Ruperts äldsta barn bröt hon ändå upp från plikterna med småbrukarlivet, slåttern, komjölkningen, mockningen, och reste iväg. Hur ovanligt var väl inte det?! Hon tjänade också som kantor i Kvikkjokks kyrka och älskade klassisk musik. Det torde ha varit avsaknaden av utbud av konserter både i Kvikkjokk och Jokkmokk som gjorde att hon sökte sig till staden och ett rikare kulturutbud.
Hon var också barnvakt åt mina barn Anton och Elina och senare ryckte hon in också som hund- och kattvakt. Under hennes sista tid på Kaitumgården i Jokkmokk sköt jag henne i rullstolen till Dálvvadis. Vid sjön stannade vi och jag frågade henne om gamla tider. Hon berättade bland annat att hon var mycket god vän med kusinen Felix Åkerlund, vars far drev gästgiveriet Gästis. Felix tyckte att hon skulle komma och spela piano, jazz, på dansen på Gästis någon helg. Glad för erbjudandet berättade hon om det för sin mor Signe. Men Signe blev inte imponerad. Hon förbjöd Margith att spela på såna syndiga ställen, så det blev ingenting av med det.
Margith hatade att bli fotograferad. Det var omöjligt att fånga henne på bild, utom när man smygtog bilderna. På äldre dagar var det dock inga problem. Jag skjutsade henne med skoter till Vállenulppe, som hon besökt många gånger i sin barn- och ungdom under projekt med att att leda upp hästar till fritt sommarbete på Vállevárre, och sedan hämta ner de halvvilda djuren innan slåttern på sensommaren. En plikt min mor Maj-Britt tog över senare.
Hon var lyrisk över att åter igen få se utsikten över Sarekfjällen i norr och Darregájsse i väster, och Änok uppifrån som vi just passerat, där hon räfsat och hässjat hö i ungdomsåren.
Jag har länge velat göra ett sådant här blogginlägg om min kära moster. Lyfta upp henne från anonymiteten. Göra henne på något vis odödlig i cyberrymden. Det är också det jag jobbar med i projektet Samefolket Arkiv. Att göra negativ till synbara digitala bilder och leta upp så många namn som är möjliga på sedan länge döda och snudd på bortglömda människor. Lyckligtvis finns några äldre samer kvar i livet som ännu kan namnge de namnlösa. Och alla är så hjälpsamma. De tycker det är roligt att få se gamla bilder och att få hjälpa till.
Att ge anonyma sina namn tillbaks tycker jag är en fråga om respekt. Det gäller också min kära moster Margith ❤️
Visningar: 52
Dina bloggar är mycket intressanta. Skulle gärna se dom samlade och tryckta i en bok. Vi i Ammarnäs håller nu på med att skriva in vad vi får fram om bilder i Sorsele bildbank.
Dessutom: den bästa bok jag vet heter ”Vid vägs ände” tack för att du gjorde den boken med Hans Andersson.