Pärlälvens fjällurskogs naturreservat åt väster från berget Nammásj vid Kvikkjokk.
Att förvalta, är att sköta någonting som man har fått ansvar för, står det i uppslagsverket. Sköta. Inte förstöra, inte förändra, sköta. Samma betydelse som skydda kanske, för framtiden, för alla människor som kommer efter oss, för djuren och växterna, för hela naturens egen skull, om det är natur det gäller.
En oersättlig vas, en timrad byggnad, en antik bil? Kan vasens små sprickor eller bortfall av färg i något mönster fyllas igen? Kan timringens murknade nedre stockvarv bytas ut till en tryckimpregnerad stock? Kan bilen lackas om, eller dess motor trimmas? Är det att förvalta? Att ingenting göra, är det också att förvalta?
Den svenska staten har pippi på att själva prompt förvalta alla de naturreservat som dess länsstyrelser utser. Åtminstone i Norrbottens län. Naturreservat som för det mesta sett dagens ljus tack vare en kamp av ideellt arbetande naturmänniskor. Naturreservat som ofta blivit verklighet tack vare privat skogsinnehav, där ägarna låtit sin gammelskog stå kvar och som länsstyrelsen därför lagt rabarber på och ersatt med struntsummor.
Den här konfiskeringen av privat mark har accelererat i ett par, tre decennier. Något som mest beror på att staten själv, i form av Sveaskog nedanför odlingsgränsen och Fastighetsverket väster om gränsen, skövlat merparten av sina egna gammelskogar till kalhyggen och tallplantager. Staten har haft krav på sig, från bland annat EU, om att skydda en viss areal, eller procent, av skog med hög biologisk mångfald. Därför har brorduktiglandet i sin iver att uppnå uninonens krav sett sig tvungen att norpa åt sig just privata skogar. Ett tilltag som visade sig bli kontraproduktivt.
I och med länsstyrelsens snålhet började privatskogsägarna i ökad frenesi avverka sina skogar. Skogsvårdsstyrelsen, eller skogsstyrelsen som myndigheten nu heter, var mest en transportsträcka för den skövling som de här skogarna nu också drabbades av. Många skogsägare tänkte att det var lika bra att avverka, då fick man i alla fall betalt för sin skog. Och de behövde inte tjorva med reservatsbildningar och fick behålla sin mark. När ett naturreservat inrättas är det inte bara träden som byter ägare utan också den mark de står på.
Jag har själv erfarenhet av en sådan här process för skogsmark som jag var delägare i vid byn Kvikkjokk, i Jokkmokks kommun. Efter en tio år lång process med advokatkostnader, en massa skrivelser, möten och bråk gav länsstyrelsen mig, min bror och mina kusiner en ersättning på 50 kronor per kubikmeter. En ersättning långt under den summa folk köper ved för. Detta skedde trots landshövsdingen och tidigare centerpartistiske riksdagsledamoten Per-Ola Erikssons löfte om att vi skulle erhålla full kompensation, dvs. hela det värde för det timmer och den massaved som föll i tromben 2001. Inte värdet på de ruttnande stockar som fanns på marken ett decennium senare. Så gick det till, och det är bara ett exempel av många på hur Länsstyrelsen i Norrbotten behandlar privata skogsägare.
I delägarkretsen för Kvikkjokk S:1 fanns en majoritet för att gå med på den usla dealen med länsstyrelsen. Kusinskaran jublade av lycka över att allt äntligen var över. Jag och min bror jublade inte. Personligen tyckte jag det var ett jättelikt svek, ett övergrepp. Jag ansåg inte heller att staten per automatik var den förvaltare som bäst kunde ansvara för skogen. Att vi själva kunde fortsätta fortsätta förvalta skogen som ett naturreservat i privat regi, som förfäderna gjort sedan 1600-talet. Eller att någon lämplig ideell naturvårdsorganisation fick det ansvaret. Inte heller det tyckte kusinerna var någon god idé, därför föll också det förslaget.
En paradox i sammanhanget, som jag också lyfte fram, men som ingen lyssnade på, var att vår skog, som då kallades Kvikkjokk S:1, och som låg vid Gamájåhkå, ingått i ett gigantiskt kalhygge som den svenska staten avverkat under silverbrukets tid 1660-1702 då behovet av byggnadsmaterial, kol och ved var stort. Ett kalhygge som vuxit upp till en likåldrig skog, där andelen hotade arter varit ringa. Trots detta bildades år 2007 Kamajokks naturreservat av skogsmark som jag varit delägare i.
Jag tycker det är bra att skogar skyddas. Ju fler desto bättre. I Kamajokk naturreservat finns tusentals tallar som ligger orörda på marken efter tromben 2001. Också det är i princip bra. Skyddade skogar med så många tallågor existerar knappt idag. Ytterst värdefullt för framtida forskning och för utrotningshotade insekter, lavar och svampar som bara växer på död ved. Men här, i detta fjällnära läge som för 350 år sedan varit skövlat, från vilka angränsande tallskogar ska de hotade arterna kunna vandra in? Det krävs nog att länsstyrelsens fältpersonal måste genomföra en manuell restaurering och överföring av arter från skyddade artrika skogar om det ska lyckas.
Förvaltningen av Kamajokks naturreservat, och alla andra naturreservat jag känner till i Norrbottens län sköts av länsstyrelsen, men också kommuner kan vara förvaltare, står det på länsstyrelsens hemsida. I andra län söderut i landet kan dock många andra tjäna som förvaltare:
För varje naturreservat finns en skötselplan som beskriver hur området ska förvaltas för att tillgodose syftet med områdesskyddet. Vem som helst kan äga ett naturreservat, till exempel privatpersoner, bolag, staten, kommuner, stiftelser eller allmänningar. För varje naturreservat finns en skötselplan som beskriver hurområdet ska förvaltas för att tillgodose syftet med områdesskyddet. Utdrag från naturvårdsaverkets hemsida.
I Norrbottens län råder fortfarande ett kolonialt och gammeldags synsätt på förvaltning tyvärr.
Men hur förvaltar egentligen Länsstyrelsen i Norrbotten själva de skyddade områden som de satt sig att styra? Vilka regler har staten i stort att förhålla sig till när det gäller exempelvis naturreservat?
Om vi tar Pärlälvens fjällurskogs naturreservat som exempel.
Det omtalade och drygt sju mil långa pärlälvsreservatet sträcker sig omedelbart väster om Gamajåhkå och Kvikkjokk.
Trots att det formellt bildades för 20 år sedan har förvaltaren länsstyrelsen inte lyckats placera ut någon informationsskylt i Kvikkjokk, eller vid reservatsgränsen, som beskriver reservatet.
18 kilometer österut, i Årrenjarka fjällby, finns dock en centralt belägen skylt vilken fjällbyns ägare ansvarat för. Värre är det med skylten i reservatets östligaste del. Under fjället Jarre vid sjön Gárásj har skylten fallit till marken, men Lars-Ture Lindholm, som bor i närbelägna byn Berghem, har lyft upp den och ställt den mot en tall så att skylten inte skulle förstöras.
Lars-Ture Lindholm och andra ideella krafter i den nybildade Naturskyddsföreningen Jokkmokk, såg till att Pärlälvens fjällurskogs naturreservat överhuvudtaget blev till. Hade staten själv haft det fulla ansvaret för områdesskyddet skulle skogsbilvägar och kalhyggen besudlat också detta fantastiskt fina urskogsområde.
Statens skogsbolag Domänverket, företrädare till nuvarande Sveaskog och Fastighetsverket, hade nämligen 1981, mitt under pågående förhandlingar med naturskyddsföreningen om att skydda området som naturreservat, i smyg, stakat ut flera mil med skogsbilvägar i området. Något som Lars-Ture upptäckte och larmade om till sina vänner i föreningen. Ordföranden Hans Anderson bekostade då en flygbiljett från egen börs och flög till Stockholm och regeringskansliet. På så vis, underifrån och uppifrån, kom området att skyddas. Länsstyrelsen gjorde dock lika lite då som de gör nu, trots att de själva har satt sig till att förvalta reservatet.
Jag vill också nämna att ett naturreservat av statens modell egentligen har ett svagt skydd. I reservatets föreskrifter finns inga förbud mot vare sig mineralprospektering eller storskalig gruvdrift. Också torvtäkter är tillåtna.
Det bästa hade varit om reservatet haft lokala aktörer, som exempelvis Naturskyddsföreningen Jokkmokk – som ju gett upphov till reservatet -, vilka tillsammans med berörda samebyar och representanter från byar vid reservatet bättre hade kunnat tjäna som förvaltare av Pärlälvens fjällurskogs naturreservat.
Om du vill stödja fler skildringar från denna del av landet får du gärna swisha en summa till 0702300955
Tack på förhand 🙂
Tor L. Tuorda, Ráddnávrre 21/9 2020.
Views: 87
