Staten tar igen Laponia?

Tre samebyar i Laponiatjuottjudus, förvaltningen av världsarvet, vill inte att kommunerna ska inneha någon ordförendepost i förvaltningen och hotar med att lämna Laponiatjuottjudus. Länsstyrelsen i Norrbotten är därmed beredda att återta förvaltningen av världsarvet Laponia. Jag skrev så här i ett inlägg på Facebook:

Detta torde glädja kommunalrådet i Jokkmokk Robert Bernhardsson, som ju jobbat för att staten ska återta förvaltningen. Så blev det med de små stegen till återtagande och dekolonisering av samiska marker som staten lagt rabarber på. Det är horribelt.
Nu blir det sämre förhållanden för renskötseln, sämre kunskapsspridning för turister, sämre underhåll av leder, stugor och broar, sämre närvaro.

Förvisso är hela Laponia ett kolonialt projekt som svenskar hittat på. I början ville Sverige i sedvanlig nationalromantisk stil att endast frodiga dalgångar, blommande hedland, mäktiga fjälltoppar och blånande glaciärer skulle ingå i det planerade världsarvet. Bara fin natur alltså. Men detta förslag höll inte för UNESCO, så Sverige tvingades baka in också den för EU unika renskötseln i det nya förslaget. Först då kunde Laponia bli en realitet.

Ättlingar till de samer som Sverige kastat ut ur samebyarna för att de inte ansågs vara äkta eftersom de uteslutande inte bedrev renskötsel, fick ingen röst i den förvalning, Laponiatjuottjudus, som kom till. En kommunal tjänsteman fick förvisso sitta med i förvaltningen, men denne representerade alla kommunmedborgare. Senare blev det kommunalrådet Robert Bernhardsson. Denne förmåga företrädde/företräder alltså mig och andra ättlingar till de samer som ansågs vara oäkta alltsedan den rasistiska och orättfärdiga 1928 års renbeteslag blev verklighet.

Och så namnet. Bara det säger ju allt. Laponia. Lapp -onia. Lite bildat latinskt så där, men ack så jävla gammelsvenskt. Har vi inte nog med lappord i det samiska kulturlandskapet? Om samer själva skulle få utforma ett världsarv så inte skulle det ha döpts till Laponia, snarare med något där det lulesamiska ordet Sábme finns med, som både betyder folket och är ett namn för den mark där samer lever och verkar.
Hela alltet borde rivas ner och byggas upp igen. Och samer ska självklart styra förvaltningen.

Jag fick tidigare ett uppdrag att vara remissinstans för laponiaförvaltningen. Skickade denna remiss till regeringskansliet:

Remissyttrande om Laponiaförvaltningen

Till att börja med vill jag visa min tacksamhet för att jag, som samisk privatperson inte medlem i någon sameby, också getts möjlighet att ge synpunkter på denna remiss. Jag vill också ge en eloge till Laponiatjuottjudus som har skött förvaltningen av världsarvet bättre än någonsin. Det är unikt att urfolket tillåts finnas med på samma villkor i en svenskbyggd administration. Ett faktum som visat sig borga för kvalité i skötseln och underhållet av världsarvet, som skapar dynamik och utvecklingspotential, som ser till att de bärande delarna för Laponias existens, natur- och kulturvärdena säkerställs, som utvecklar den process av dekolonisering som är nödvändig, vilken kan komma tjäna som ett gott exempel för andra dekoloniserande processer i samisk-svenska relationer i hela Sábme, Sápmi, Saepmie.

Det finns dock andra viktiga aspekter att nämna för att Laponiaförvaltningen än mer kan utvecklas och ges än större legitimitet.

Den renbeteslag som den svenska staten tvingade på samerna 1928, som blev verksam den 1 januari 1929, gjorde att den större delen av de samer som fanns i de dåvarande lappbyarna kastades ut ur gemenskapen. De samer som fick stanna kvar var endast de samer vilka staten ansåg vara renskötare. Alla de utkastade samerna förlorade sina möjligheter till vedtäkt, jakt, fiske och renskötsel, men fick dock äga ett tjugotal skötesrenar som någon renskötare i samebyn ansvarade för. Det kunde vara en kusin, farbror eller morbror.

De utkastade fick inte ens ta slöjdmaterial i de skogar som bara några år innan renbeteslagen blev verklighet, var delar av deras skatteland.

Under de 88 år som denna renbeteslag varit verksam har staten inte gjort någonting för att korrigera detta grava övergrepp. Min tanke är att Laponiatjuottjudus istället kan vara den instans som kan rätta till delar av lagens negativa inverkan. Kan Laponiatjuottjudus verka för att vissa rättigheter i det nuvarande världsarvet återförs till ättlingar av de 1928 utkastade samerna? Kan någon av ättlingarna få plats i laponiaförvaltningens styrelse?

Min morfar hade en kåtaliknande byggnad vid Standárjåhkå inne i världsarvet som han använde som utgångspunkt för jakt efter rovdjur och fiske på Pårekslätten. 1962 blev dock Pårekslätten en del av Sareks nationalpark och möjligheterna till jakt och fiske försvann både för honom och för andra kvikkjokksbor. Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor och/eller samer får fiskemöjligheterna på Pårekslätten tillbaka?

1962 bildades också Padjelanta nationalpark, där de större delarna av Badjelánnda ingick. Inför bildandet var det livliga diskussioner mellan statens tjänstemän och ordförandena för berörda samebyar som tyckte att kvikkjokksborna skulle få behålla sin rättighet att jaga och fiska i nationalparken. Samebyarna hade i decennier ansett att de ortsbor som jagade varg, järv och räv i Badjelánnda var en stor tillgång. Den tidigare ordföranden i Tuorpons sameby Isak Parfa berättade för mig att min morfar, och ett par andra jägare, fick samebyns tillåtelse att på jaktfärderna i Badjelánnda skjuta en slaktren för att klara sin proviantförsörjning. Enda kravet jägarna hade var att de skulle skära öronen av den ren som de hade slaktat. Öronen skulle sedan lämnas till berörd sameby så att samebyn ersatte renägaren. Trots samebyarnas positiva inställning till att jägare från orten skulle få behålla sina möjligheter till jakt och fiske i Padjelanta nationalpark, var det endast Börje Danielsson från Kvikkjokk som fick ha kvar denna möjlighet, men bara under sin egen livstid. Kan Laponiatjuottjudus verka för att andra samer än medlemmar i samebyarna kan få möjligheter att jaga och fiska i Padjelanta nationalpark?

Efter att Laponia bildades 1996 inrymdes också Tjuoldavágge, Vállásj, Tjårok och landet på södra sidan av Njoatsosjåhkå ner mot Änok. Områdena kom att ingå i Kvikkjokk-Kabla fjällurskog naturreservat och blev också ett så kallat regleringsområde, vars primära syfte är att skydda djurlivet. Kvikkjokksbor och samer utanför samebyarna blev förbjudna att med skoter köra in i regleringsområde. Möjligheten att jaga ripa och pimpla röding i mars-april som man gjort sedan skotern kom på 1960-talet, tog med ens slut. 
Samtidigt kan jägare försedda med hundar och tältkåtor flyga in i området i slutet av augusti för att jaga ripkycklingar. Nöjesjägare som omfattas av en främmande jaktkultur, som inte har någon anknytning till området, som stör djurlivet, som med hagelgevär skadskjuter individer i de ännu tätt sammanhållna ripkycklingflockarna och låter tomhylsor av plast och mässing regna ner på marken. Hylsor som man ser ligga på fjällhedarna.

Under den viltfattiga senvintern förbjuds ortsbor att ta sig in i området medan det är fritt fram för var och en att landa med helikopters i samma område. Detta när älgar, renar och björnar finns i området och många småfåglar ännu inte hunnit flytta till sydligare nejder. Vill Laponiatjuottjudus bidra till att nöjesjakten med helikopter i augusti-september stoppas i regleringsomådet? Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor med rötter i området och samer utanför samebyarna få tillbaka sina möjligheter att färdas i området som de gjorde innan Laponia bildades 1996?

I Sjávnjá, världsarvet Laponias östra del, har Boliden Mining och LKAB tre pågående undersökningstillstånd efter järnmalm, guld, silver och koppar. Bolagen har i kraft av Minerallagen rätt att köra med skogstraktorer, fyrhjulingar och borriggar i Laponias urskogar för sina undersökningsarbeten. De har också rätt att fälla träd som står i vägen och släppa ut vatten som kyler borrkronorna och kax, av borrkronorna söndermalt berg. Kaxet innehåll är av obestämbart art. Det kan röra sig om giftiga tungmetaller och/eller uran vilka kan ge skador på miljön. Kan Laponiatjuottjudus verka för att undersökningsarbeten inne i världsarvet upphör?

På den karta över Muttos som Laponiatjuottjudus gett ut saknas vissa viktiga ortnamn. Bland annat namnet på det markanta berg i parkens västra del varvid E45 passerar. Enligt renskötare i Unna Tjerusj heter berget (658 m.ö.h.) Baktestubba, men benämns felaktigt som Oarjemus Stubba. Det är viktigt för eftervärlden att ortnamn i det samiska kulturlandskapet som inte är namngivna på nuvarande kartor namnges så långt det är möjligt. Kan Laponiatjuottjudus verka för att äldre renskötare i samebyarna intervjuas om platser som saknar namn på de nuvarande kartorna?

Views: 24