Om rätt och förbud

I förra veckan klev jag in i tingsrätten i Gällivare. Staten hävdar att jag har begått ett brott då jag i april körde skoter till Tjårokjávrre och Vállásj, dit jag for för att fotografera och kolla hur det stod till med den tusenåriga tallen. Jag medger så klart att jag har varit där, men inte att jag har begått något brott. Jag anser att jag av hävd har vistats i de här markerna och att Laponia världsarvsområde med regleringsområdet i södra änden, där jag körde i april, har tillkommit utan något som helst samråd eller ens information till samer utanför samebyarna eller till kvikkjokksborna. Detta trots att kvikkjokksbor, inklusive jag själv, äger mark i angränsande områden. 

Jag har kört skoter in i området under en tid då störningen på viltet är mycket litet. Det skulle nämligen aldrig falla mig in att medvetet störa faunan. Regleringsområdet i Laponia är alltså inte alls samma sak som de tillfälliga förbudsområden som upprättas i renkalvningstid, för att inte störa kalvande vajor och nyfödda kalvar. Jag har fått en del uppmuntrande tillrop för att jag utmanat systemet och den fabulösa exkluderingen från hävdvunna marker. Det är så klart stärkande och roligt, men jag vill understryka i det sammanhanget: Jag skulle aldrig ifrågasätta skoterförbudsområden i kalvningsland under den tid renarna som bäst behöver lugn och ro. Jag har den största respekt för renskötselns utövare och deras djur och skulle aldrig processa om att få att köra skoter i kalvningsland under våren.

Det pågår just nu flera rättegångar som handlar om samisk rätt. Girjasmålet är välkänt och avlöses nu av Vapstensmålet, där samer står mot samer. I grunden handlar allt om samma sak, ja faktiskt om samma sak som mitt i sammanhanget lilla skitmål: Att få den rätt tillbaka som staten tagit ifrån en och ett erkännande.

Ens syften och mål kan vara olika. För Girjas sameby handlar det om att behålla kontrollen över markerna för att skydda renen och renskötseln. För sydsamerna i Vapsten handlar det om att överhuvudtaget kunna bedriva renskötsel. Eller sköta renar på lika villkor som dagens samebymedlemmar. För mig handlar det inte om att få hålla på med renar eller bli medlem i samebyn (även om jag önska att mina barn kunde få valmöjligheten och att systemet vore mindre slutet än det är idag), utan om att få vara same på de premisser som mitt arv utvecklades och alltså få färdas, kanske uppföra någon mindre byggnad/ersättningsbyggnad, och bedriva jakt och fiske, ta ved och samla slöjdmaterial, med mera, på gamla hävdvunna marker.

Jag kommer självklart förlora målet och blir tvingad att betala minst 6000 kronor i dagsböter. Så säger lagen. Den lag som ingen från denna del av Norrbotten fått vara med om att forma. Jag har nyligen återvänt från USA. I det landet har urfolket fått utstå massiv landgrabbing från kolonialmakten och miljoner har blivit mördade. Kolonialmakten i Sverige har lyckats med samma sak. Men mest bara med hjälp av pennnor som skrivit lagar.

Views: 691