Musiken i mitt liv

^{Jag och min mor Maj-Britt.}

Det var mycket musik i mitt liv när jag växte upp. Också i mina tidigaste år. Men ingen av föräldrarna spelade något instrument, de sjöng, mest mor Maj-Britt. I början på 1970-talet lärde sig dock far Lennart att spela gitarr. Som jag minns det gjorde han det riktigt bra. Kompade sig själv när han sjön visor av Evert Taube och Nils Ferlin.

Mor lärde mig många barnsånger ända från det att jag var riktigt liten, men jag lyssnade också på skivor. April Stevens Teach me tiger tyckte jag var häftig. När vi bodde i Malmberget och jag var fyra, fem sjöng jag Siw Malmkvists mäktiga Bergsprängartango och Anna-Lena Löfgrens melankoliska Lyckliga gatan.

Jag upplevde rivningen av gamla Piteå när vi besökte farmor Kerstin där de dunkade sönder husfasaderna med hjälp av en stor typ järnklump som hängde i en grov kätting.

I Malmberget var det tvärt om. Det byggdes överallt och faderskapet jobbade på vägbyggena. Kommer ihåg hur jag kunde följa grundsättningen av en stor fastighet mitt emot vår lägenhet på Köpmangatan. Gubbar som i oljebyxor vadade i betongen med en stor slang som bubblade, typ en konverterad dammsugare. Nu rivs väl också den lyckliga gatan…

Anna-Lena Löfgrens sång har nog följt mig genom hela livet, och melankolin, har jag nyligen kommit på. Musik kan verkligen ge associationer, väcka känslor och minnen och präglingar från det gamla.

Evert Taubes Brevet från lillan lärde jag mig också utantill vid fem och sjöng den flitigt, allra helst när vi bodde i Öjebyn och faderskapet var bortrest om veckorna när han läste till ingenjör.

När jag började Djupvikskolan i Piteå ville jag börja spela fagott, men det fick tyvärr bli billig blockflöjt som inte gick att ta höga toner på. Hä barra skwelä… Detta fabulösa instrument har dräpt mångas lust och intresse för att lära sig spela.
Min älskade moster Margith hjälpte mig med noterna, hon var ständigt närvarande, pushade mig och strödde beröm. Mosterskapet hade varit organist i Kvikkjokks kyrka och älskade opera och klassisk musik. En kärlek som hon också ville överföra till mig. Det gick sisådär. Jag gick i alla fall med mor i Luleå och såg Svansjön. En mäktig upplevelse!

Det klassiska inskränkte sig till den holländska gruppen Ekseption, som föräldrarna brukade lyssna till efter att vi flyttat till Klövergatan på Djupviken. De avhörde ofta också Stevie Wonder, bland annat låten Superstition, eller Demis Roussos, eller Beatles, eller Abba.

Min egen absoluta favvolåt från ABBA:s repertoar i tolvårsåldern var Ring ring. Fick den på EP tillsammans med den superkända låten Waterloo. Men när moderskapet räckte mig den otroligt läckra rosa EP:n med Middle of the roads Soley soley var min lycka verkligen gjord.

Jag influerades mycket av att vistas i IOGT-NTO:s lokaler (var det på Lillbrogatan?) under danssessionerna med mängder av tjejer. Donna Summer spelades bland annat, men minnena är starka också från låtarna som flödade i Christinaskolans uppehållsrum, bland annat med Supertramp och David Bowie. Inget jag fastnade för dock. Inte heller Yes som var en av kamraten Per Lundqvists favoriter, eller Ola Magnell som en annan klasskompis tyckte var bäst. Thin Lizzy gillade jag inte heller, som en tredje kompis höll för det allra häftigaste bandet. Något som jag nu tycker var mycket märkligt. Ett band som ungdomarna lyssnade mycket på var också Roxy music. En musik jag tyckte var vedervärdig.

Jag lyssnade på bland andra Queen, Aerosmith och Electric Light orchestra. Efter att jag fått ett trumset av min mor 1974 blev det mycket Kiss. Dunkade trummor med Kiss i hörlurarna. Bra läromästare.

Min musiksmak förändrades dramatiskt när jag präglades av min rumskompis på skogsbruksskolan i Arvidsjaur. Det blev ZZ Top för hela slanten. En intresse som aldrig tagit slut. Tung bluesrock och blues är grejen.

I mitten på 1980-talet bildade jag och bror Oden ett band, Boggiös, som spelade just blusesrock med covers på ZZ Top-låtar som stomme. Vi bytte ut trummaskinen mot verkliga trummisar och turmerade en del. Spelade bland annat i Björkliden, Gällivare, Boden och Stockholm.

Numera lyssnar jag också på allt från Fred Åkerström till Timbuktu eller Thin Lizzy till klassisk musik. Vill prägla min son Nils på allt möjligt.

Mitt senaste offentliga uppträdande skedde spontant utanför Sveaskogs huvudkontor på Torsgatan i Stockholm under Extinction Rebellions Novemberupproret nu i år. Jag och två andra aktivister hade blivit gripna av polis och dumpade flera kilometer bort. Sent kom vi tillbaks till Torsgatan där det fortfarande manifesterades och spelades musik. Jag höll tal och mitt i talet fick jag för mig att vi borde jojka dotter Astrid och jag. Det blev min egen jojk Standárvuobme. Det var verkligen en rolig och givande dag. Torsgatan är numera min lyckliga gata 🙂

Views: 84