Morfars Ruperts koja i Laponia

Morfars Ruperts koja i Laponia. Mina två främsta mål denna vecka var att få nya bilder till den fotoutställning jag ska hålla på Tráhppie i Umeå den 2 augusti och en månad framåt, men också att återse min morfar Ruperts kåtaliknande jaktkoja. Det blev en vandring i den otroligt läckra urskogen längs Standárjåhkå norr om Kvikkjokk. Min dotter Astrid 11 hängde med, som trots massiva mygghorder, störtregn, åska och hagel inte gnällde det minsta lilla.

Standárjåhkå och Vallespiken.

Båten sjösattes i Änokbåtlänningen och sexhästarn startade på första rycket. Vi kunde bekvämt förflytta oss en halvmil efter älven och Standárjåhkås nedre del. Stannade på Storsanden för matlagning och gjorde också ett stopp vid Stuor Tsåkak där mängder med kabbelekor växte vid stranden. Så upp efter bäcken där återkomlingen bävern huserat ganska flitigt sedan senast jag var här. Sista bävern i Sverige sköts i slutet på 1800-talet – för övrigt här i Änok.

Vi gick någon kilometer till den tältplats jag och mina två äldsta barn Anton och Elina använde 1998, och eldade i samma arran (som gjorde att elden inte spred sig i det torra vädret). Så besökte vi lappmesens boträd, men ingen var hemma. Rensade kallkällan, så vi skulle få fräscht vatten till morgonen. Gick högre upp vid gårsså, ravinen, och betraktade den märkliga hällen som sticker ut över det strömmande vattnet. Strövade runt bland gammeltallarna, många märkta av barktäkt, brandljud och älggnag. Många upp mot 500 år, och ännu äldre.

Har just läst Ola Engelmarks nya bok om Muttos, där jag bidragit med 14 bilder där Ola beskriver den grupp av tallar han hittade på Stuor Tjudek som grodde på 1200-talet och där en av dem uppmättes till att vara kring 1000 år gamla. Troligen finns liknande åldringar här i Standár. Det är helt sjukt att denna spillra av urskog inte är fredad mot exploateringar. Trots att området ingår i världsarvet Laponia är det fritt fram för vilket av världens gruvbolag som helst att skövla här…

Morfars Ruperts koja i Laponia

Jag får mina bilder i samma utsnitt nära tältplatsen som jag använt tidigare, men nu med min nya Canon 5D Mark III som ger fantastiska bilder och också går att filma i HD med. Det blir en sen natt…

…och en sen morgon. Solens hetta i tältet väcker både mig och Astrid. Utan brådska gör vi eld och gör en form av frukost. Sen iväg.

Åskan mullrar i öster och allt fler cumulusmoln växer oroväckande fort. Framme vid den plats där jag tidigare sökt morfars koja, som Sture Danielsson visade mig från skotern när jag 1991 jobbade åt länsstyrelsen, måste vara fel. Jag ringer Sture och han beskriver platsen suveränt tydligt. Nu hittar vi kojan direkt.

Morfars Ruperts koja i Laponia

Kluvna granar och björkar vilande på en björkstomme från en sten och i skydd av en gran, lyser vita när vi närmar oss. Inne i den halvt inrasade byggnaden ligger torra tallrötter till ved, som den jägare eller fiskare som sist varit här lagt in för att det fort och lätt skulle gå att få eld för den som kom. Så gjorde uppåtborna alltid. Ett faktum som också gällde morfars Ruperts koja i Laponia.

Granris ligger som en bädd i ett björnide. Välordnat. Märkligt att tänka sig att byggnaden måste vara nära hundra år gammal. Strategiskt belägen. Här hade morfar nära till Pårekslätten och Sähkok, där han jagade rödräv och fjällräv, berättade Sture, som själv, tillsammans med Erik Yngvesson, tillbringade en natt här i kojan i sin ungdom när de var på tjädervin. Då fanns all näver och torv kvar på väggarna och det var ombonat och fint att bo. Morfar bör ha använt kojan också för fiske, men endast till 1962 då nationalparken utvidgades och fiskeeldoradot på Pårekslätten blev förbjudet vatten för kvikkjokksborna.

Jag tar en massa stillbilder och filmar. Gör en inspelning av mig och Astrid tillsammans, där jag tar in våra röster via en riktmikrofon och extern inspelare. Mitt i allt börjar det att hagla, men vi har bra skydd under granen, där morfar täljt bort lagom många grenar så att man ryms. Funderar på detta land, som till stor del  präglas av Amma Larsson Pirkit. Denne Pirkit Amma gick i lära hos stornåjden Unnasj och måste också ha varit bekant med morfar Rupert, kanske också övernattat i kojan. Spännande tankar i en spännande trakt.

Jag funderar också på att bygga upp kojan igen. Hävda platsen. Hävda småbrukarkulturen. Hävda nybyggarättlingarnas kultur och levnadssätt, oavsett om de hade svensk eller samisk härkomst vilken kolonialmakten forminskat och nonchalerat. Som fortfarande osynliggörs – i arbetsplaner för mineralprospektörer, i  naturreservatsbildanden, och laponiaprocessen.

Tillägg september 2026. Det yttrande vilket jag i egenskap av remissinstans skickat till regeringen som handlar om laponiaförvaltningen har inte gett den minsta lilla krusning på den kolonialt blanka stilla vattenytan. Det är verkligen sorgligt att ingen har brytt sig om någonting jag tagit upp i remissen under de dryga tio år som gått sedan jag skickade in den.

Mer på bloggen om Laponiat:
Min remiss om laponiaförvaltningen
Beowulfs dödsdans i Gállok
Skrot i Laponia
Dagbrott hotar Laponia
Två hot mot Laponias existens
Jakt på ripkycklingar och myndighetsmissbruk i Laponia


#laponia #laponiatjuottjudus #världsarv #kvikkjokk #sápme #standár #laponiaprocessen #småbrukare #jägare #fiskare #kolonialism #kolonial #ruperteriksson

Visningar: 124

5 svar på ”Morfars Ruperts koja i Laponia”

  1. Viktigt att hävda sin rätt till sitt ursprung. Så bygg upp och återta det som rätteligen är ditt Tor.

  2. Så fint och ödsligt. Astrid får uppleva sånt som varje barn borde få göra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *