Barndomens fruktade natur. Jag lyssnar på Tomas Öbergs förnämliga intervju av stockholmarna Amelia Adamo och Stefan Sundström i Naturmorgon från evenemanget Bok och vandring i Jäkkvik. Bland annat avhandlades Amelia Adamos avsaknad av naturöverföring och rädsla för skogen och Stefans Sundströms ambition av att lära sig mer om alla ekosystem och viljan av att göra som Greta Thunberg. ”Varför har jag inte blivit mer naturintresserad?” frågar sig Amelia Adamo som känner sig smått avundsjuk på naturmänniskor.
Naturpräglingen
Mina föräldrar Maj-Britt och Lennart präglade mig från naturen från första stund. Ledigheterna tillbringades i naturen. Så var det bara. Skärgården vid Piteå först, då mor drog mig i pulka bakom skidorna, sedan i omgivningarna till hennes barndomshem Kvikkjokk som kom att bli mina favoritplatser. Deltaländerna, gammelskogarna, lågfjällen.
Min far präglade mig för småviltsjakt och segling, men också fiske. Han lärde mig att göra upp eld, orientera och att alltid varva ner när man gick vilse (om man inte hade karta och kompass, men ibland räckte inte heller det), följa bäckar, lyssna efter älvar, tänka på vindriktningen.
Mor överförde naturkänslan utan att göra så mycket annat än gå i naturen eller åka skidor. Ta in den miljö man befann sig i. Förvisso skulle det ibland göras lite nytta också, som att plocka bär. När jag var sex år hängde jag med på hjortronplockning bakom lågfjället Sjnjierák. Lustfyllt och spännande med lämmlarna som sprang runt fötter och i bärhinkar. Med faderskapet skulle det alltid finnas ett ärende när man vistades i naturen. Det blev ibland debatt mellan föräldrarna där far ifrågasatte min mors typ flummeri.
Båda föräldrarnas blandade prägling har gett mig en stark bas i livet. En kärlek till naturen och att man inte behöver vara rädd när man är i skogen. Finns ingenting att vara rädd för.
Det var ett hårt slag när far Lennart dog den 13 oktober 1974. Han var 34 år. Jag 13. Sommaren därpå befann sig min mor Maj-Britt med sin storasyster Margith i den stuga faderskapet hade byggt norr om Kvikkjokk. De skulle bland annat måla stugans ytterpanel. Jag kom till Kvikkjokk senare, av någon glömd anledning, och skulle vandra ensam till dem de knappa sju kilometrarna.
Barndomens fruktade natur
Första kilometern gick hur bra som helst, men sedan mötte Stenmans tre kilometer långa kalhygge. Det var en bedrövlig upplevelse. Helst när jag upplevt hur det var att vandra här tidigare, när skogen stod intakt. Sedan kom gammelskogen tillbaks, på mark som kronan sade sig äga. Så väntade vadet. Jag gruvade mig för det en del. Vi brukade nästan alltid ro med en av morfars många träbåtar så att man slapp vada, men nu var det bara koncentrera sig på vart man satte fötterna. Under tidigare vadningsäventyr fanns alltid far med som höll i handen och instruerade vart man skulle sätta fötterna, men inte nu.
Vadet gick bra, men efter en knapp kilometer väntade gungflymyren på att överfaras. Jag gruvade mig för denna överfart långt innan jag kom fram. Att balansera på de slarvigt utlagda blöta och halkiga stockarna, på gyttjan vid sidorna som skulle suga ner mig om jag halkade ner på sidan. Men det gick bra. Lättnaden var enorm.
Så väntade den hala stenen man skulle hoppa på för att ta sig över bäcken vid Sjöbergs. Inte heller det kom att bli något problem. Nu var det bara storstenen vid sjökanten kvar innan jag var framme. Jag hade gått här med far ett par gånger förr. Alltid med en obegripligt stark förnimmelse för blockets mäktighet, en rädsla. Jag hade ingen förmåga att skaka om mig själv om att det bara var ett stenblock. Inget ”sluta svamla” eller ”var inte löjlig”. Den var överväldigande, stenen. Överhänget, omfånget, den släta sidan, hela storleken där i granskogen. Min känsla var ingenting som jag berättat om för min far, eller någon annan. Jag har nog aldrig nämnt det här för någon, förrns nu.
Jag var också rädd för mörkret. Det okontrollerbara. På allt hemskt som skulle dyka upp när det blev mörkt. På somrarna var det inga problem, men sensommaren och hösten. Helst innan snön kom. Kolsvart. Det var verkligen skrämmande. Ingen logik som jag fömådde frammana för att lätta upp mina känslor, bara ren och skär skräck.
Troligen försvann mina panikeringar successivt för barndomens fruktade natur med mognad men också av den naturvetenskap vi marinerades av i skolan. Mörkerrädslan försvann. Översvallande känslor för vissa platser finns dock kvar också idag.
När jag passerade och mobilplåtade stenblocket senast kände jag ingenting speciellt. Kunde inte förstå min tidigare rädsla. Associerade i alla fall till mina förfäder vilka ansåg att hela naturen, med alla dess beståndsdelar, var besjälad. Helig. De kände nog som jag. Vuxna öppna som barn. Obesudlade av fyrkantiga västerländska vetenskapliga teorier och tankespår. Jag förstår dem och bejakar också en den andlighet som de troligen alltid bar med sig. Jag kan ta till mig deras känslor för vissa speciellt mäktiga platser, andarnas boningar. Jag ser och känner.
Idag är jag endast rädd för människor. Inte björnar, älgar, getingar, åska. Inte för vida gungflymyrar, vad, mörker.
Jag är rädd för människors ondska och brutalitet, egoism och kortsynthet, dumhet och rasism, historielöshet och faktaresistens.
Jag är rädd för klimatförnekare.
Jag är rädd för människors brist på empati, humanism och tolerans.
Jag är rädd för regeringskansliets seniora tjänstemannakader och partipolitiker.
Jag är tacksam om du vill sponsra mina utgivningar på denna reklamfria oberoende blogg med ett swishbelopp. Varma tack ♥️
#rädsla #barn #natur #prägling #överföring #kvikkjokk
Visningar: 33
