Svensk rasbiologi skändade min mormor

Svensk rasbiologi skändade min mormor. Hitlers idol, det svenska rasbiologiska institutet, utförde 1931 rasistiska kroppsmätningar i bland annat Kvikkjokk.

Bilden: A4-skriften på engelska med rubriken List of measured lapps från Sveriges Rasbiologiska institut.

Jag har fått en ny vän. Det är jag glad för. Vi delar den mörka historia och de övergrepp som våra far- och morföräldrar blivit utsatta för. Som tyvärr gått i arv.

Statens rasbiologiska institut

Vännen visade mig en trycksak i A4.
– I den här hittar du säkert dina släktingar, sa hen.
Och så blev det. Jag blev chockad av att finna min kära mormor namn i Statens Rasbiologiska instituts lista över kroppsmätta lappar. (Signe Eriksson, född Stenman 1897-1995).

Jag har nog har anat övergreppet efter att ha sett etnologen Filip Hultblads bok från 1968 där han i Kvikkjokk markerat existensen av en enda lapp i sin grafik. Min mormor. Hultblad använde sig alltså av rön vilka chefen vid institutet Herman Lundborg tagit fram.

Mormor Signe

Jag lärde känna min mormor Signe rätt så bra när jag bodde hos henne i mina tonår. Vi pratade mycket om allt möjligt i hennes välbonade kök och jag frågade flitigt om gamla tider, om kor, häst, jakt, fiske, renar. Hon berättade livfullt och skrattade ofta, både av alla dråpligheter och av mina kommentarer och tokerier.

Mormor var kristen och svor aldrig. Hon berättade med emfas att den store förkunnarens bror Petrus Laestadius hade hade växt upp i byn. Mormoderskapet förtäljde också saker som ingen annan fick höra, bland annat om löjliga familjen, nazisten och om sagolikt elaka människor. Både hennes svärmor och svägerska kallade henne “högfärdig lappsudd!” Mormor bodde i ett tvåvåningshus på en backe ovanför dem, och det räckte. Men högfärdig var hon verkligen inte. Tvärtom.

Ett fundament i mitt unga liv

Vi kom verkligen nära varann jag och mormor. Hon lärde mig baka mjukkakor och att sy. Hon satt ofta med en strumpstickning vid spisen vilken eldades konstant. Men stickning verkade vara för komplicerad att lära sig, så jag klöv och bar hellre in ved.
Lukten från brinnande näver blandat med kokande kaffe kan jag återkalla när jag vill. Ljudet från de fyra strumpstickorna när de tog i varann kan jag också höra. Alla rutiner, ordningen, värmen, tryggheten. Hon var ett fundament i mitt unga liv. Tidigare fick jag dock en annan form av respekt för min kära mormor.
– När du svär så flyger en kråka in från murstocken och hackar din tunga så den blir svart!
– Om du inte är snäll tar Guŋka-Lasse dig baki Nammásj!
– Gå inte nära forsen för då kan det gå som med pastor Löfgrens pojk!
Med mera.

Mormor i Piteå

Mormor bodde en period i en pensionärsläganhet nära min familj i Piteå för att min mor Maj-Britt skulle kunna hålla koll på henne efter att morfar gick hädan 1973. Som tolvåring kommer jag ihåg morfadern där han låg där grå och döende i sängen på vårdcentralen. Mina föräldrar ville att jag skulle vara med i dödens väntrum.

När jag var omkring 17 år körde jag mormor i kälken till Änok så att hon fick se min far Lennarts stuga och återuppliva markerna där hon räfsat på rånningen för att skaffa foder till kor och häst.

När hon bröt lårbenet satt jag med henne i ambulansen när hon åkte till vårdcentralen i Jokkmokk. Mormor tyckte dock inte att jag behövde följa med. “Det är onödigt”, “inte behöver du”, “jag klarar mig”
. Sedan var hon ändå tacksam för mitt sällskap.

Hon besudlade den svenska folkstammen


Denna lilla människa har Sverige alltså visat ett sådant enormt intresse för. Och rädsla. Det skulle “forskas” för att “bevisa” mormors underlägsenhet. Som nybyggardotter ansågs hon som en oäkta hybrid som besudlade den överlägsna svenska folkstammen. Hon tillhörde den “lappblandade” befolkningen, som det står i det rasbiologiska institutets register. Grejen var att det mest fanns samer att bilda familj med i byarna längs lilla Lule älv, framför allt i Njavve, där mormor föddes. Renbeteslagen 1928 blev den sista spiken i kistan för det kulturella folkmord som den svenska staten metodiskt och effektivt genomförde.

Jag är så ledsen och förbannad över det som hände. Svensk rasbiologi skändade min mormor och många andra samer i andra områden i Sábme. Det är så förnedrande och fruktansvärt att jag saknar ord.

Jag ser framför mig min kära mormor i Njavve (tre mil nedströms Kvikkjokk). Med lulesamiska som modersmål, där samiska klädesattribut och föremål naturligt fanns med i vardagen trots att hennes familj levde med småbruk, jakt, fiske och renskötsel. Sedan blev hon gravid utan att vara gift, flyttade till Kvikkjokk, gifte sig och gjorde sitt yttersta för att sudda ut sin samiska identitet. Assimelerades, försvenskades.

Svensk rasbiologi skändade min mormor


Så kom rasbiologerna. Enkom for alltså de nitiska jävlarna från Njavve tre mil extra upp efter Lilla Lule älv för att jaga ikapp den lilla njavvebon för att mäta och fotografera henne. Jag vet inte om de verkligen avbildade henne och om de mätte hudtonen och färgen på hennes pubeshår. Jag vill inte veta. Vill inte se. Jag förmår mig nog inte besöka fotoarkivet på det forna Rasbiologiska institutet i Uppsala för att utröna om min kära mormor verkligen finns med på bild där. Kanske naken, på det mest intima vis.

Svensk rasbiologi skändade min mormor. Hon föddes i
Njavve, Lilla Lule älv.

Rasbiologerna hade vita kläder på sig när de genomförde sina undersökningar. De skrudade sig likadant som personalen på Jokkmokks sjukstuga. Överkuckun Herman Lundborg blev tvärhastigt läkare. Doktor Lundborg, liksom. Hans medhjälpare blev sjuksköterskor, typ. Men de ägnade sig bara åt pseudovetenskap och lät kläderna maskera det rasistiska vansinne som de i verkligheten ägnade sig åt.

Och det fungerade! Det fanns väl ingen i hela världen som min mormor hade en sådan enorm respekt för som just vitklädda läkare. Doktor Widäng hit och Doktor Eriksson dit. Hon talade alltid om de här jokkmokksläkarna med emfas.


Med vit rock gick det därför lätt för Lundborg att genomföra sina övergrepp. Min mormor, och troligen också alla andra samer, lydde i tystnad alla Lundborgska perversa önskemål för sina undersökningar. Han var ju chef för statens rasbiologiska institut. Självaste Statens utsända hand!

Det gällde att fort assimileras

Jag försökte få min mormor att berätta om sin barndom och sina ungdomsår, men det blev total tystnad. Det lundborgska övergreppet skeddde under den tid när rasismen och nazismen frodades som värst i Sverige. Det gällde att assimileras och bli osynlig fort som bara fan.

Det är fruktansvärt hur den svenska staten har behandlat min mormor och många andra samer utan att ens be om ursäkt för övergreppen. Skam!


.

Mer i ämnet på denna blogg:
Råder ännu rasism och hat mot samer i Sveriges riksdag?





Visits: 518

Ett svar på ”Svensk rasbiologi skändade min mormor”

  1. Så fruktansvärt! Jag beklagar att det hände din mormor ♥️

    Jag har sökt den listan! Vart hittade du den?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *