Nya klimatet och Vattenfall ger livsfarliga isar

Skriver denna artikel för att upplysa människor om hur företaget Vattenfall fungerar, om klimatförändringarnas direkta påverkan på isarna och om det olämpliga i att kalla vattenkraften för en grön energikälla. Hoppas också att många miljöpartister i regeringen kan förstå detta faktum. Drabbas nu inte av prestige när ni läser denna ingress, utan läs hela bloggartikeln!

Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format.

Från bilen såg jag färska spår efter en älgflock som vandrat längs samma trad som älgar alltid har gjort. En sträckning som de fått inpräntad av sina mödrar ända från kalvstadiet. Som älgkor lärt sig av av sina mödrar, och de av sina mödrar och de av sina i hundratals älggenerationer.

Fram till slutet av 1960-talet var sträckningen lättsam och trygg för alla älgar som sökte sig från fjälldalarna i Sarek ner till skogslandet vid byarna bland andra Tjåmotis, Björkholmen och Jokkmokk vid Lilla Lule älv. Det var bara att följa älven, gå på isen längs stränderna och passera sjöar och sel för att ta sig till sörsidan av Skálkká för vidare vandring österut. Inga problem.

I början eller mitten av december hade isarna frusit sig starka. Strömmande vatten var ingen idé att vada längre och sjöarna behövde inte översimmas. Förvisso kan älgar simma hur bra och hur långt som helst, de flyter som korkar. Nu gjorde isen flyttningen lättsam.

Hela Lilla Lule älv nedströms Njavve och Tjåmotis i Jokkmokks kommun är utbyggd för elproduktion. Alltså endast för det. Det finns inga miljöåtgärder gjorda av miljardföretaget Vattenfall som till exempel vandringsvägar för fisk. Ingen hänsyn till annat än att förse landet med stabil elproduktion och att ge Vattenfall pengar.

De tidigare sjöarna, selen och bäckarna har blivit överdämda till stora vattenkraftsmagasin, som exempelvis Skálkká och Bárgávrre. De samiska namnen har magasinen fått från tidigare sjöar längs älvsystemet, som efter Vattenfalls utbyggnad växt sig ofantligt stora. Förvisso kallar exploatören magasinen för Skalka och Parki i sin försvenskade form.

Till Skálkká och Tjåmodisjávrre kommer vattnet som passerat turbinerna i Seitevare kraftstation, vars enorma damm håller vattnet fånget i Tjaktjajaurs 25 kilometer långa vattenkraftsmagasin.

Vi de tidpunkter elpriset är som högst körs Seitevare för fullt och vattnet forsar ut från turbinerna till Blackälven, vilken passerar Tjåmotis och rinner under bron över Kvikkjokksvägen. Full fart är det också med de så kallade korttidsregleringarna som är till för att möta upp topparna i elkonsumtionen. Ena dagen lågt flöde, eller inget flöde alls och så nästa dag full vattusprut.

Då är älven vid Tjåmotis öppen och ångorna ligger täta över landskapet. Vattnet blir något varmare efter att det passerat turbinerna och innan det far ut i Skálkká, ofta uppe på isen – flödvatten – vilket skapar stora problem för människor och djur som färdas på magasinen. Den av Vattenfall styrda lynniga produktionen skapar strömmar, virvlar och svaga isar, något som blivit allt värre under senare år .

De dramatiskt försämrade villkoren för älgarna på deras flyttningsvägar är ingenting som älgarna själva förstår. De fortsätter att gå där de alltid har gått. Bara det är snö på isen så går de ut på den. Men bara de kommer ut en bit från udden på sin arvvunna trad så brister isen. Älgen slår i panik med klövarna för att få sönder isen eller för att försöka ta sig upp, men det är lönlöst. Djuret blir liggande timme ut och timme in i det iskalla vattnet, kanske dygn hinner passera innan orken slutligen tryter och döden kommer. Troligen fryser älgarna till slut så hemsk att de till slut inte förmår hålla upp sina huvuden och så drunknar de.

Mängder med älgar går ner sig varje vinter i Vattenfalls regleringsmagasin. Några tar sig upp, men inte alla, vilka dör en plågsam död. Hur många älgoffer vattenkraften skördar är det ingen som vet.

I början av maj 2001 hittade Ola Isaksson från Björkholmen 21 älgar som låg i varsin vak just utanför Ridánjárgga/Ritaudden i Skálkká. Jag for dit anlitad av tidningen Jaktmarker & Fiskevatten och dokumenterade tragiken. Tyvärr har jag inga digitaliserade bilder från händelsen, den enda bild jag hittade på nätet fanns i en artikel i Aftonbladet, läs här.

Älgarna följde udden och skulle passera över Skálkká till motsatt sida av magasinet, troligen mot Nihkkulisluokta, men hann inte många meter från land innan de for genom isen, där de blev kvar. Massdöden inträffade troligen just före juletid. Ortsbefolkningen hittade senare ytterligare några älgar i närheten som hade rönt samma öde.

Hemvärnet anlände till platsen och grodmän anlitades för att fästa band runt älgkropparna vilka med helikopter lyftes upp ur vakarna. Just när de brutit vattenytan föll många av de stora tjurarnas hornkronor tillbaka ner i djupet. Kadavren spreds ut till skogen runt omkring där de blev mat åt bland andra björn, räv, havsörn och korp.

Älgarna hade kommit vandrande från Sarek, bland annat Rapadalen.

Det var en fruktansvärt hemsk syn.

Liknande intermezzon sker dock varje år.

I fjol räddade renskötare från Jåhkågasska tjiellde en älgtjur från att dö i en vak i Skálkká och den 9 december i år förolyckades 15 älgar vid Arjeplog, och fler offer lär det bli med denna vinters speciellt dåliga isförhållanden.

Vattnen vid Arjeplog är också utbyggda för elproduktion där människan styr vattenflödet och strömmarna. Klimatförändringarna har också en stor påverkan.

Det har varit en flödesrik och varm förvinter där temperaturen snabbt växlat hit och dit från minus- till plusgrader. Och ännu ingen rejäl köldknäpp. Isarna har därför inte förmått bygga till sig.

Jag tänker på de sju-tio älgar som jag såg spår av. Eftersom jag inte kunde sluta undra om hur det gått för dem återvände jag och flög med min drönare över området kring Ridánjárgga och sundet mot ön Stuor Ridásuoloj. Samma plats där katrastrofen uppdagades 2001.

Det var snö i luften och dålig sikt, men ändå kunde jag se svarta vattenhål och konstaterade att det var mycket dålig is. Älgar som hade gått ut på isen här skulle obevekligen hamna i vattnet.

Innan Vattenfalls härjningar gick körvägen med häst här, men nu är platsen totalt livsfarlig.

Vattenfall med sina miljardvinster är ansvariga för vad deras verksamhet ställer till med.

Vi alla är ansvariga för effekterna på miljön och några av oss försöker leva mindre slösaktigt och producera mindre växthusgaser medan många andra skiter i det.

Det nya klimatet är här. Isarna har successivt blivit allt sämre under de senaste decennierna. Det gäller också de naturligt rinnande vattendragen och sjöarna. Trenden är tydlig. Tillbuden där älgar, renar och människor far genom isen kommer att öka. Detta faktum, tillsammans med Vattenfalls hämningslösa attityd, gör det extra jävligt.

I ett första steg borde Vattenfall, från oktober till maj, anställa minst fyra personer i Jokkmokks kommun vars arbetsuppgift är att kontrollera om älgar gått ner sig i företagets vattenmagasin. Styrkan kan utrustas med drönare, skotrar, flytoveraller, stegar och rejäla selar och vinschar för att kunna rädda de älgar som gått ner sig.

De ska förstås snabbt också rädda människor och renar som gått ner sig och kunna bärga skotrar, så ett par i styrkan måste ha kompetens som dykare.

Det är det minsta man kan begära. Vattenfall har haft frikort länge nog.

Dela artikeln så mycket ni kan!

Om ni vill stödja mina oberoende skildringar på denna blogg från en oftast vit fläck på gammelmediernas utbredningskartor, får ni gärna lämna ett bidrag på swish 0702300955

Mången tack på förhand, och hav en god fortsättning 🙂

Tor L. Tuorda, bosatt vid regleringsmagasinet Ráddnávrre/Randijaur, just nedströms Bárgávrre.

Views: 119