Livet på ett samiskt skatteland 1724
on 03/01/2019


Berättelse från Gállok år 1724:

Hon heter Gunilla Påhlsson, åtminstone i svenska prästens bok. Vad hon egentligen heter är det ingen som vet idag. Sunna Lanni, Ibba Svirpi, eller Sigga Njarka? Kanske hennes efternamn är Pantsi, Lanni, Ainil eller Tuorda?


Gunilla är renskötare på ett skatteland som heter Tjäruborgarens land, vilket hennes man officiellt äger enligt svenska myndigheter. Hon vallar renar mest hela tiden. Mjölkar vajor på mjölkningsvallarna där hon gör rökeldar för att mildra myggplågan. Mjölken häller hon över från en náhppe till kaggar som hon placerar i mjölkkällare och kallkällor. Sedan bär hon hem kaggarna, och mjölken bearbetas till ost. Osten röks i kåtan för att hålla sig. Mjölkningen är ett evinnerligt arbete.

I en timmerkåta vid Gállokjávrre bor Gunilla med sin familj. På andra sidan sjön huserar familjen till makens brorsson. Medan Gunilla sköter familjernas renar, jagar männen. Också barnen jagar, och kvinnorna. De skjuter ekorrar med armborst och fångar hermeliner med klabbgiller. Varje vinter tävlar de om vem som fångat mest. Barnens favoritlek är att tolka bakom härkarna och se vem som snabbast hinner till sjöns södra strand.

Folket går klädda i skinn- och vadmalskoltar. På fötterna har de skinnskor sydda av renens bällingar, stoppade med starr. När det är riktigt kallt använder de skinnpälsar, skinnmässor och skinnhandskar, naturligtvis med renhåren kvar. Det språk de talar är lulesamiska.

Familjerna har själva tillverkat nät och nötter, armborstar och pilbågar, mjölkningskärl och dryckeskärl, och så förstås alla kläder. Allt material de nyttjar kommer från naturen på det egna skattelandet.

Männen håller mest på med tjäderflakar och mårdgiller. De hugger virke till nya flakar. Flakarna betas med grus som tjädern äter. Fällan gillras med tre pinnar och en tunn rottråd eller längsgående sticka. När tjädern rör tråden eller stickan faller flaken ner och dräper fågeln. 

Under vintrarna skidrar männen runt flera mil på skattelandet för att sköta om och vittja sina fällor.

Ibland jagas järv på skidor. Järven skidras ikapp, helst när snön är lös och djup, och skjuts med pilbåge. Eller också lurpassar jägarna vid någon lya. Ibland grävs också lyor ut. Ett styvt jobb när de bara har ett tillhugget framhorn från en sarv att gräva med i de hårda snödrivorna.

Prästen Alstadius i Huhttán/Kvikkjokk beställde en gång en järvunge. Den levererades av Gunillas man Nils Andersson Swart. Han fick bra betalt. Järven skulle tämjas och ges i gåva till kung Fredrik för att Alstadius skulle få förflyttning från Huhttán, där han vantrivdes.

Varje vinter ränns vargar ikapp och dräps med spjut. Vargarna ställer till med mycket oreda eftersom de skingrar renhjorden åt alla håll. De blir verkligen skräckslagna renarna bara de luktar eller ser skymten av en varg. Gunillas son Mårten kommer att växa upp till en omtalat skicklig och ofta anlitad vargrännare.

I hemsjön Gállokjávrre fiskas det hela tiden. Ståndpinnar på vintern och nät när isen gått upp. I Bárkávrre, Rádddnávrre och Skálkká brukar familjerna dra not tillsammans. Alla gäddor och öringar torkas. Sikar och harrar äts direkt eller syras i kaggar. 

Örter som kvanne, tolta och ängssyra plockas flitigt på lågfjällen av bägge familjerna och syras i renmagar och förvaras i kallkällor.

På sensommaren och hösten samlas alla som kan gå i familjerna för vildrensjakt. Först gör de iordning fångstgroparna vid Stájnas, som de täcker över och gör rishagar emellan, sen sprider jägarna ut sig i en kilometerbred drevkedja. De börjar vid norränden av Návdásjávrre och går i bredd söderut längs västsidan av sjön och berget Goarvovárre. Renarna styrs av Låhkkejåhkkå och Alep Stájnasjávrre och hamnar så till slut i fångsgroparna. Denna jaktsträckning fungerar dock bara om vinden är sydlig. Vissa gånger duger det utmärkt att en hund driver vildrenarna.

 Om det går bra kan jaktlaget få fem byten på samma gång. Renarna avlivas med nackstick, kropparna dras upp ur groparna och slaktas. Blodmagar fylls, tarmar stoppas, kött röks i låvdagoahte, som de slår upp speciellt för ändamålet, eller också syras kött i kallkällor och saltas in för att bli torrkött på vårvintern, det kokas och grillas. Det är fest.

Pälsdjursskinn, torrgäddor och torrkött används för att gälda skatten till svenska staten för att alls få bruka Tjäruborgarens land, som staten säger sig äga. Renostar och andra produkter från skogens djur säljs eller byts till för familjerna nödvändiga varor på Jokkmokks marknad.

I ett par hundra år har skattevalutan samerna använt bestått av naturaprodukter, mest skinn av ekorre, mård, räv och hermelin. Innan dess tog ingen svensk härskare någon notis om Sábme. 
Visste väl knappt om att det fanns…

Efter 1605, då tvånget med Jokkmokks marknad begynte, bestod skatteindrivningen mest av torkad fisk och torkat kött. Och skattetrycket ökade succesivt. På 1600-talet var Sverige inblandad i flera krig och behövde mat för sina arméer.

I slutet av 1800-talet övergick de så kallade lappskattelanden helt i statens ägo. 

Den landgrabbing andra nationer använt vapenmakt för att åstadkomma ordnade Sverige smidigt med hjälp av pennor och lagar. Den största stöld som inträffat i detta lands historia var ett faktum. En stöld som på intet vis är uppklarad.

Källor: Filip Hultblad, Kjell-Åke Aronsson, mfl.


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


2 Replies to “Livet på ett samiskt skatteland 1724”

  • Dokumentären “Samernas tid” som nu rullar på statstelevisionen ger mig rysningar.
    Den är försåtligt anlagt för stt skydda staten och det koloniala.
    Inte ett ord sägs om vad som är orsaken, vad som står på spel.
    Nä, bara mer avancerat utlagda dimridåer.
    Och de flesta går på det.
    Så bra gjort är det.
    Men det är samma rasistiska skit som förr.
    Men nu i en snygg “vetenskaplig” förpackning
    Jag hatar det, men tvingas betala för det.
    -…Staten som fiende…

  • Under 1800-talet genomfördes det koloniala i norr.
    Enda motsvarigheten är länder som Kongo…
    Där finns också kronoparker och kronoallmänningar, där hette despoten kung Leopold av Belgien.
    Här hette despoten Gustav Eriksson Vasa, vår egen massmördare.
    Detta föranleder att staten inte vill ha in basfakta om 1800-talet i skattefinansierade utbildningar i Svearnas rike..
    Skulle inte se bra ut.



Hermelin

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag