Livet på ett samiskt skatteland 1724

I en timmerkåta på en liten backe vid sjön Gállokjávrre nordöstra strand bor Gunilla med sin familj. På andra sidan sjön huserar familjen till makens brorsson. De två familjerna tillhör samma sijdda*. Medan Gunilla sköter familjernas renar, jagar männen. Men också kvinnor och barn jagar. Skjuter ekorrar med armborst och fångar hermeliner och mårdar i klabbgiller. Viltet flås och skinnen torkas. Även med spädbarn i gierkam* vittjar mammorna fällor.

Varje vinter tävlar barnen om vem som fångat mest vilt. Deras favoritlek är att tolka bakom härkarna och se vem som fortast hinner till sjöns södra strand. Sijdda-folket går klädda i skinn- och vadmalskoltar. På fötterna har de skinnskor sydda av renens bällingar*, stoppade med starr. När det är riktigt kallt använder de skinnpälsar, skinnmössor och skinnhandskar, naturligtvis med håren kvar, och när de ska vara riktigt fina knyter de fast geraga*, pannbindlar, där kvinnornas är vackert broderade med tenntråd medan männens är av enklare snitt. Det språk de talar är lulesamiska. 

Silvermälthyttan i Huhttán/Kvikkjokk var i drift 1662-1702. Efter brukets nedläggning ansvarade den försupne prästen Petrus Alstadius för gudstjänsterna och hyttans inventarier. Han beställde en järvunge som levererades av Gunillas Påhlsdotters man Nils Andersson Swart, som fick bra betalt. Järven skulle tämjas och ges i gåva till kung Fredrik I för att Alstadius skulle få flytta från Huhttán till ett, som han tyckte, gästvänligare pastorat längre söderut. Prästen vantrivdes med det ständiga dånet från Gamájåhkå, sommarens mygghorder och översvämningar och vinterns snö och kyla. Men försöket misslyckades. Han fick vackert stanna kvar i Sábme. 1710 började Alstadius sin tjänst som präst i Huhttán. Ända fram till sin död 1740 arrenderade han Tjäruborgarens land av den same som då ägde landet, Per Nilsson Penta Tjäruborgare (1688 -?). En trolig orsak till arrendet var att prästens fru, Christina Groth, behövde någon som hjälpte till med att sköta sina härkar under midvintern. Hon var en driftig och för den tiden ovanlig svensk kvinna som gjorde handelsresor med sina drag- och packtdjur ner till kustbygderna under senvintrarna. Sålde, bytte och köpte varor. Christina Groth lärde sig flytande lulesamiska och hjälpte sin man att tolka sina predikningar i kyrkan i Huhttán. Hon torde ha kommit på god fot med renskötaren på Tjäruborgarens land, Gunilla Påhlsdotter, som också (troligen) fick ansvar att sköta hennes härkar. Gunilla skötte ju redan sijddans renar, men också nybyggaren i Randijaur Nils Nilssons. Också han var en skogssame, med rötterna från Torne lappmark. Det var klokare att anlita skogssamer som fanns på sitt skatteland i skogen hela året än fjällsamerna som flyttade med sina renar ibland långt ned mot kusten och havsöarna om vintrarna. Kring åtta mil för att hämta härkarna istället för 20 eller 30.

Varje vinter ränns vargar ikapp och dräps med spjut. Vargarna ställer till med mycket oreda eftersom de skingrar renhjordarna åt alla håll. De blir verkligen skräckslagna renarna bara de känner lukten eller ser skymten av en varg. Gunillas son Mårten kommer att växa upp till en omtalat skicklig och ofta anlitad vargrännare som tar vargarna av daga efter att ha spårat dem miltals på sina elva fot långa skidor. Helst skulle jakten ske i djup och lös snö som tröttade ut vargen mer än skidåkaren.

På den stora sjön Skálkká i väster, efter Unna Julevädno*, har familjerna några hål som de håller öppna hela vintern. I hålen har de spetsade pinnar fastknytta med en sentråd på mitten av pinnen. Pinnarna trycks in i löjor som de fått med not och de här agnfiskarna bevaras i en en speciell liten agnkagge i en kallkälla nära Suollu*. Har de inga löjor att agna med så använder de de skurna delar från större fiskar som bete. Pinnen med sitt agn stoppas ner i vattnet och sentråden knyts fast i en stående spädbjörk med en klyka kvar. Klykan sätts över en tvärgående pinne och så är fiskeredskapet klart. Pinnen står rakt upp i ishålet och både hålet och pinnen täcks med snö så att inte hålet fryser. Barnen vittjar pinnarna varje dag. Ibland flera gånger om dagen, ivriga att se vad som fastnat. Vanligast är att någon gädda eller öring har fått den tvärställda pinnen med sina spetsar fast i magen. Ibland lake. Några fiskar kokas direkt eller grillas på glöden i kåtan. 

I Skálkká, men också i Bárkávrre och Rádddnávrre brukar sijddan dra not tillsammans. Alla gäddor och öringar torkas för att kunna gälda skatten på Jokkmokks marknad. Sikar och harrar äts direkt eller syras i kaggar. Örter som kvanne, tolta och ängssyra plockas flitigt på lågfjällen och syras i renmagar och förvaras i kallkällor eller jordkällare. Alla båtar som sijddan använder sig av har de själva tillverkat, med sydda bord av granrötter eller senor. Lätta och bärbara i åtta millimeter tjockt granvirke och behandlade med tjära som de själva har utvunnit i en tjärdal nära de timmerkåtor där de bor under större delen av året. Tjärstubbarna samlas ihop i mindre högar och hämtas med härkar och akkjor på skarföre. Om endast en duglig stubbe hittas i ett område häktas denna upp i en grov tall så att den går att hitta när snön ligger djup. Ibland klövjas upphuggna tjärstubbar och transporteras också på barmark. Tjäran är en värdefull bytesvara.

På sensommaren och hösten samlas alla som kan gå och springa i sijddan för vildrensjakt. Först gör de iordning fångstgroparna vid Stájnas, som de täcker över och upprustar de rishagar mellan groparna som redan finns, sedan sprider jägarna ut sig i en kilometerbred drevkedja. De börjar vid norränden av Návdásjávrre och går i bredd söderut längs västsidan av sjön och berget Goarvovárre. Renarna styrs av bäcken Låhkkejåhkkå och sjön Alep Stájnasjávrre och hamnar så till slut i fångsgroparna. Denna sträckning på jakten fungerar dock bara om vinden är sydlig. Vissa gånger duger det utmärkt att hundar driver renarna. Om jakten löper väl kan sijddan få fem byten på samma gång. Renarna avlivas med nackstick, kropparna dras upp ur groparna och slaktas direkt. Blodmagar fylls, tarmar stoppas, kött röks i låvdagoahte*, eller också syras kött i kallkällor och torkas på vårvintern, det kokas och det grillas. Det är fest!

Om inte saker flyter på som de brukar, kvinnor får inte ut sitt barn när de ska föda, barn blir sjuka, jakten misslyckas, renar svälter blir sjuka och dör, då besöks andarnas plats där siejdde står i grottan varvid blixten slår i berget. Elden flammar, röken bolmar, trumman ljuder, frågor ställs. Uråldriga ritualer. Vilken ört ska användas? Ska noajdde tillkallas? Var finns viltet? Sijdda-folket vet att deras egna andliga metoder är strikt förbjudna, att bara bruket av en trumma kan innebära dödsstraff, att det är svenskarnas gud som gäller och att det är prästen som ska tillfrågas, inte nåjden. Men de vet ju att deras egna ritualer brukar fungera. Vad kan väl en präst göra annat än att hota med helvetet?

Ett helvete har dock sijddan redan, framför allt på Jokkmokks marknad, när torrgäddor och torrkött måste skattas till den svenska staten för att alls få bruka Tjäruborgarens land, som ju kronan säger sig äga. När alla är tvingade att gå i kyrkan vid ett visst klockslag, en viss dag. När samer döms för allehanda straff, hor, tjuvfiske, tjuvjakt. Mindre jävligt är de renostar och andra produkter från skogens djur som kan säljas eller bytas till nödvändiga varor. Och alla släktingar, vänner och bekanta som man får träffa, nya järn som går att byta till sig, och nålar, vadmal, salt. 

I flera hundra år har skattevalutan samerna tvingats använda bestått av naturaprodukter, mest skinn av ekorre, mård, räv och hermelin. Innan dess tog ingen härskare någon notis om Sábme. Visste inte ens om att det fanns. Från tiden när Jokkmokks marknad startade 1605 bytte svenskarna sitt skattetvång från skinn till kött. Kungarnas arméer måste ju ha hållbar mat i sina trossar när de for Europa runt och krigade. Ju mer det krigades desto mer ökade skattetrycket. Under perioder i början av 1600-talet var det så högt att merparten av alla lulesamer flydde till den norska sidan av Sábme, för att sedan återvända till landen efter Unna Julevädno när skattetrycket mildrades.

I slutet av 1800-talet övergick de så kallade lappskattelanden successivt i statens ägo. Avittringen, som i Jokkmokks socken avslutades 1905, var den sista spiken i kistan för det samiska ägandet. Den landgrabbing som exempelvis USA använt vapenmakt för att genomföra och som mördade tiotals miljoner Native Americans ordnade Sverige smidigt med hjälp av svenska tjänstemän, länsstyrelser, pennor och lagar. Gåspennorna gick varma och den största ouppklarade stöld som inträffat i detta lands historia var ett faktum. 

Lulesamiska ord i texten:

Sijdda – grupp av samer som jagar, fiskar och sköter renar tillsammans
Unna Julevädno – Lilla Lule älv
Suollu – idag byn Björkholmen
Gierkam – samisk typ av barnvagga som går att bära
Náhppe – urgröpt skål av en björkvril med handtag
Härk – kastrerad rentjur
Sarv – rentjur
Biŋgál – tjurved från tall
Bällingar – skinnet på nedre delen av renens ben
Gerak – pannbindel
Suolluvárre – berglandet som idag kallas Roavvoajvve
Not – kilformat nät som dras mot land med en fångstarm 
Låvdagoahte – tältkåta

En av armborstarna som Niila tillverkade kanske är den som finns på Nordiska museet. Insamlad från Suollu/Björkholmen av jägmästare H. Nordlund 1891.

Källor: Filip Hultblad, Kenneth Awebro, Yngve Ryd, Torbjörn Arnold, Markus Nyström, Katarina Spik Skum.

Träffar: 488