Livet på ett samiskt skatteland 1724

Livet på ett samiskt skatteland 1724. Skidspår i Gállok, på Suolluvárre. Foto: Tor Tuorda.

Livet på ett samiskt skatteland 1724. Bilden visar ungefärlig utbredning av lappskattelandet Tjäruborgarens land, cirka 35 kilometer väster om Jokkmokk.

Livet på ett samiskt skatteland 1724 innebar arbete från morgon till kväll. Alla i familjerna var tvungna engagera sig i försörjningen. Var det inte vedhämtning så gällde det jakt, fiske och skötsel av renarna, eller slöjda föremål, hämta vatten, bygga flakar, flå fällfångat vilt, bereda skinn, sy, brodera och många andra sysslor. Denna text berättar om hur livet kunde te sig. Personerna är verkliga, platserna likaså, men nu går endast vaga spår att skönja efter timmerkåtorna på marken i ett landskap som till största del är präglat av kalhyggen, tall- och contortaplantager, där några kalhyggen också är plöjda, hemska tid. Hotet från järnmalmsgruvan hotar idag denna del av det uråldriga samiska kulturlandskapet.

Hennes namn är Gunilla Påhlsdotter, åtminstone i den svenska prästens bok. Vad hon egentligen heter är det ingen som vet. Kanske Sunna Lanni, Ibba Svirpi eller Sigga Njarka? 

Tjäruborgarens land


Gunilla är renskötare på ett skatteland som heter Tjäruborgarens land, vilket hennes man officiellt äger enligt de svenska myndigheterna. Gunilla vallar och sköter renar mest hela tiden och mjölkar sina egna och andra samers vajor på skattelandet och dess mjölkningsvallar där hon gör upp rökeldar kring renhjorden för att mildra mygg- knott- och bromsplågan.

Mjölkningen och osttillverkningen är ett evinnerligt arbete

Mjölken häller hon över från den náhppe* hon mjölkat i till kaggar som hon placerar i mjölkkällare och kallkällor. Sedan bär hon hem kaggarna till jordkällaren vid kåtan. När det är nog mycket mjölk så blir den bearbetad till ostmassa som pressas ner i rikt dekorerade formar. Osten blir rökt i kåtan för att hålla sig. Mjölkningen och osttillverkningen är ett evinnerligt arbete. De tillhör livet på ett samiskt skatteland år 1724.

I livet på ett samiskt skatteland 1724 skjuter barnen ekorrar

I en timmerkåta på en liten backe vid sjön Gállokjávrre nordöstra strand bor Gunilla med sin familj. På andra sidan sjön huserar familjen till makens brorsson. De två familjerna tillhör samma sijdda*. Medan Gunilla sköter familjernas renar, jagar männen. Men också kvinnor och barn jagar. Skjuter ekorrar med armborst och fångar hermeliner och mårdar i klabbgiller. Viltet flås och skinnen torkas. Även med spädbarn i gierkam* vittjar mammorna fällor.

De spåk de talar är lulesamiska

Varje vinter tävlar barnen om vem som fångat mest vilt. Deras favoritlek är att tolka bakom härkarna och se vem som fortast hinner till sjöns södra strand. Sijdda-folket går klädda i skinn- och vadmalskoltar. På fötterna har de skinnskor sydda av renens bällingar*, stoppade med starr. När det är riktigt kallt använder de skinnpälsar, skinnmössor och skinnhandskar, naturligtvis med håren kvar, och när de ska vara riktigt fina eller ska åka bakom härkarna knyter de fast geraga*, pannbindlar, där kvinnornas är vackert broderade med tenntråd medan männens är av enklare snitt. Det språk de talar sinsemellan under livet på detta samiska skatteland 1724 är lulesamiska. 

Samekvinnor använde geraga, pannbindlar, mer eller mindre broderade med tenntråd, när det var kallt och som utsmyckning.
Sanna-Marja Tuorda med sin egentillverkade gerak.

Familjerna har själva tillverkat alla nät, notar, mjärden, armborstar och pilbågar, mjölkningskärl, korgar och dryckeskärl, och så förstås skidorna. Varje vuxen familjemedlem har minst tre par skidor. Ett långt par för djup snö, ett kortare par för mindre djup snö och ett tredje för skarsnö. Snöskidorna är gjorda av björk medan skarskidorna är tillverkade av biŋgál*. Nära nog allt material de nyttjar kommer från skogen på det egna skattelandet.

Suolluvárre är bästa flakalandet

Männen ägnar mycket tid åt att hugga virke till tjäderflakar, hermelin- och mårdgiller. Sijddan har över hundra olika fällor placerade på lappskattelandet. Flakarna betas med grus som tjädern äter och gillras med tre pinnar och en tunn rottråd eller en längsgående sticka. När tjädern rör tråden eller stickan faller flaken ner och dräper fågeln. Under vintrarna skidrar männen runt skattelandet för att sköta om och vittja sina fällor. Suolluvárre* i söder är bästa flakalandet, helst hälltallskogen. Hit kommer enorma flockar med tjädrar varje vinter för att beta tallbarr.

Övernaturlig i sitt skytte

Niila, eller Nils som prästen döpt honom till, är en omtalat skicklig båg-, pil- och armborstmakare. Som skytt tillhör han de främsta. Niila skjuter tjädrarna när de sitter i topp där de betar. Han rör sig fram inom skotthåll klädd i vitgarvade skinnkläder genom att liggande på mage sakta kravla sig fram på skidorna. Som vid släktingarnas säljakt vid kusten. När han är inom säkert avstånd drar han försiktigt fram bågen som han haft fäst på ryggen. Lägger den på sidan, tar fram en pil som han placerar på bågsträngen, drar upp strängen och skjuter. Nilssa är snudd på övernaturlig i sitt skytte. Han skjuter snabbt uppflygande fågel på barmark utan problem. Där han tittar, där träffar pilen.

Björntarm till bågsträng

Niila är en av sijddans nyckelfigurer. Hans bågar har en otrolig kraft. Och inte är de så långa heller, behändiga att bära med sig. De är tillverkade av två träslag, björk och tallbiŋgál som är ihopfogade med aborrlim och smorda med fiskfett så att de inte går av och virade med björknäver, så att fettet inte dunstar eller blir bortgnidet. Till bågsträng använder han tvinnad ryggsena från ren och för jakt på större rovdjur använder Niila tvinnad björntarm som är spänd på en längre och tyngre båge. Denna får också en annan styrka, för använder man endast en del av en björn så blir kraften lika stor som hela björnen. Armborstarna som Nilssa gör är mest till för mindre vilt. De vapnen är barnens favorit. Graverade hornplattor är limmade på sidorna och under framstocken, rena konstverken*.

Järvskinn rimmar inte

Livet på ett samiskt skatteland 1724 innebär ibland att järven blir jagad på skidor och avlivad med pilbåge. Någon gång lurpassar jägarna vid någon lya med sina pilbågar. Ibland blir också järvens lya utgrävd. Ett styvt jobb när de bara har ett tillhugget framhorn från en sarv* att gräva med i de hårda snödrivorna. Järvskinnen är valuta i byteshadeln på marknaden i Dálvvadis*, men de blir också använda till nedredelen av muoddá*, till kragar och mössor. Detta eftersom det inte blir rimfrost på just järvskinn. 

Prästen vantrivdes av dånet från Gamájåhkå i Kvikkjokk

Silvermälthyttan i Huhttán/Kvikkjokk var i drift 1662-1702. Efter brukets nedläggning ansvarade den försupne prästen Petrus Alstadius för gudstjänsterna och hyttans inventarier. Han beställde en järvunge som blev levererad av Gunillas Påhlsdotters man Nils Andersson Swart, som fick bra betalt. Järven skulle tämjas och bli en gåva till kung Fredrik I för att Alstadius skulle få flytta från Huhttán till ett, som han tyckte, gästvänligare pastorat längre söderut. Prästen vantrivdes med det ständiga dånet från Gamájåhkå, sommarens mygghorder och översvämningar och vinterns snö och kyla. Men försöket misslyckades. Han fick vackert stanna kvar i Sábme.

Christina Groth tolkade till samiska

1710 började Alstadius sin tjänst som präst i Huhttán. Ända fram till sin död 1740 arrenderade han Tjäruborgarens land av den same som då ägde landet, Per Nilsson Penta Tjäruborgare (1688 -?). En trolig orsak till arrendet var att prästens fru, Christina Groth, behövde någon som hjälpte till med att sköta sina härkar under midvintern. Hon var en driftig och för den tiden ovanlig svensk kvinna som gjorde handelsresor med sina drag- och packdjur ner till kustbygderna under senvintrarna. Sålde, bytte och köpte varor. Christina Groth lärde sig flytande lulesamiska och hjälpte sin man att tolka sina predikningar i kyrkan i Huhttán.

Gunilla Påhlsdotter var bärande i livet på ett samiskt skatteland 1724

Christina Groth torde ha kommit på god fot med renskötaren på Tjäruborgarens land, som det samiska skatteland hette 1724. Gunilla Påhlsdotter fick också ansvar att sköta hennes härkar. Gunilla ansvarade ju redan för sijddans renar, men också nybyggaren i Randijaur Nils Nilssons. Också han var skogssame, med rötterna i Torne lappmark. Det var klokare att anlita de skogssamer som bodde vid Ráddnávrre, vilka fanns på sitt skatteland i skogen hela året, än fjällsamerna som flyttade med sina renar ibland långt ned mot kusten och till havsöarna om vintrarna. Kring åtta mil för att hämta härkarna istället för 20, eller 30.

Elva fot långa skogsskidor

Varje vinter ränns vargar ikapp som blir stuckna med spjut. Vargarna ställer till med mycket oreda eftersom de skingrar renhjordarna åt alla håll. De blir verkligen skräckslagna renarna bara de känner lukten av eller ser skymten av en varg. Gunillas son Mårten kommer att växa upp till en omtalat skicklig och ofta anlitad vargrännare som tar vargarna av daga efter att ha spårat dem miltals på sina elva fot långa skidor. Helst skulle jakten ske i djup och lös nysnö som tröttade ut vargen mer än skidåkaren och där vargen fick flyktigt snödamm i lungorna när den försökte undkomma.

Ståndfiske med vässad pinne

På den stora sjön Skálkká i väster, efter Unna Julevädno*, har familjerna några hål som de håller öppna under hela vintern. I hålen har de spetsade pinnar fastknytta med en sentråd på mitten av pinnarna. Pinnarna trycks in i löjor som de fått med not och de här agnfiskarna bevaras i en en speciell liten agnkagge i en kallkälla nära Suollu*. Har de inga löjor att agna med så använder de de skurna delar från större fiskar som bete. Pinnen med sitt agn stoppas ner i vattnet och sentråden knyts fast i en stående spädbjörk med en klyka kvar. Klykan blir trädd över en tvärgående pinne och så är fiskeredskapet klart.

Fisken grillas på kåtans glödbädd

Björkstången står rakt upp i ishålet och både hålet och stången blir täckta med snö så att inte hålet fryser. Barnen vittjar pinnarna varje dag. Ibland flera gånger om dagen, ivriga att se vad som fastnat. Vanligast är att någon gädda eller öring har fått den tvärställda pinnen med sina spetsar fast i magen. Ibland lake. Några fiskar kokas direkt eller grillas på glödbädden i kåtan. 

Alla båtar har de själva tillverkat

I Skálkká, men också i Bárkávrre och Rádddnávrre brukar sijddan dra not tillsammans. Alla gäddor och öringar torkas för att kunna gälda den statliga skatten på Jokkmokks marknad. Sikar och harrar blir förtärda direkt eller syras i kaggar. Örter som kvanne, tolta och ängssyra blir flitigt plockade på lågfjällen och syras i renmagar och förvaras i kallkällor eller jordkällare. Alla båtar som sijddan använder sig av har de själva tillverkat, med sydda bord av granrötter eller senor. Lätta och bärbara i åtta millimeter tjockt granvirke och så är de behandlade med tjära som de själva har utvunnit i en tjärdal nära de timmerkåtor där de bor under större delen av året.

Tjära var en värdefull bytesvara


Tjärstubbarna samlas ihop i mindre högar och blir hämtade med härkar och akkjor på skarföre. Om endast en duglig stubbe hittas i ett område häktas denna upp i en grov tall så att den går att hitta även när snön ligger djup. Ibland blir uppkluvna tjärstubbar transporterade också på barmark. Tjäran är också en värdefull bytesvara och det som gett namn åt det skatteland som de begagnar.

Vildrensjakt med fångstgropar

På sensommaren och hösten blir alla som kan gå och springa i sijddan ihopsamlade för vildrensjakt. Detta tillhör en av höjdpunkterna för livet på ett samiskt skatteland år 1724. Först gör de iordning fångstgroparna vid Stájnas, som de täcker över och upprustar de rishagar mellan groparna som redan finns, sedan sprider jägarna ut sig i en kilometerbred drevkedja.

Hundarna driver vildrenarna


De börjar vid norränden av Návdásjávrre och går i bredd söderut längs västsidan av sjön och berget Goarvovárre. Renarna blir styrda av bäcken Låhkkejåhkkå och sjön Alep Stájnasjávrre och hamnar så till slut i fångsgroparna. Denna sträckning på jakten fungerar dock bara om vinden är sydlig. Vissa gånger duger det utmärkt att endast hundarna driver renarna. Om jakten löper väl kan sijddan få fem byten på samma gång. Djuren blir avlivade med nackstick och kropparna blir uppdragna ur groparna och slaktas direkt. Blodmagar blir fyllda, tarmar stoppade, kött röks i låvdagoahte*, eller också syras det i kallkällor och torkas på vårvintern, det kokas och det grillas. Det är fest!

Deras egna ritualer fingerar

Om saker inte flyter på som de brukar, att en kvinna inte kan föda ut sitt barn, att, barn blir sjuka, jakten blir misslyckad eller att renar svälter, blir sjuka och dör, då görs ett besök på andarnas plats där siejdde* står i grottan vid berget där blixten slår ner. Elden flammar, röken bolmar, trumman ljuder, frågor blir ställda. Uråldriga ritualer. Vilken ört ska användas? Ska noajdde tillkallas? Var finns viltet? Samerna vet att deras egna andliga metoder är strikt förbjudna, att endast bruket av trumman kan ge dödsstraff, att det är svenskarnas gud som gäller och att det är prästen som ska bli tillfrågad, inte nåjden. Men de vet ju att deras egna ritualer brukar fungera. Vad kan väl en präst göra annat än att hota med helvetet?

Skatten för lappskattelandet 1724

Ett helvete har dock sijddan redan, framför allt på Jokkmokks marknad, när torrgäddor och torrkött måste tjäna som skatt till den svenska staten för att alls få bruka Tjäruborgarens land, som ju staten säger sig äga. När alla är tvingade att gå i kyrkan vid ett visst klockslag, en viss dag. När samer blir dömda för allehanda straff, hor, tjuvfiske, tjuvjakt. Mer trevligt är alla de renostar och andra produkter från skogarnas djur som kan bli sålda eller bytta till nödvändiga varor. Nya järn som går att byta till sig, och nålar, vadmal, salt. Och alla släktingar, vänner och bekanta som man får träffa.

De visste inte om att Sábme fanns

I flera hundra år har den skattevaluta som samerna har blivit tvingade att betala bestått av naturaprodukter, mest skinn av ekorre, mård, räv och hermelin. Innan dess tog ingen härskare för det som kom att bli kallat för Sverige någon som helst notis om Sábme. De visste inte ens om att det fanns.

Lulesamer flydde till Norge

Från tiden när Jokkmokks marknad startade 1605 bytte dock svenskarna sitt skattetvång från skinn till kött, för kungarnas arméer måste ju ha hållbar mat i sina trossar när de for fram över Europa och krigade. Ju mer det krigades desto mer ökade skattetrycket. Under perioder i början av 1600-talet var skatten så hög att merparten av alla lulesamer flydde till den norska sidan av Sábme, för att sedan återvända till landen efter Unna Julevädno när skattetrycket gick ned. Det var priset att betala för att kunna leva livet på ett samiskt skatteland år 1724.

Den största ouppklarade stölden

I slutet av 1800-talet övergick de så kallade lappskattelanden successivt i statens ägo. Avittringen, som i Jokkmokks socken avslutades 1905, var den sista spiken i kistan för det samiska ägandet. Den landgrabbing som exempelvis USA använde vapenmakt för att genomföra, som mördade tiotals miljoner Native Americans, ordnade Sverige smidigt med hjälp av svenska tjänstemän, länsstyrelser och lagstiftningar. Gåspennorna gick varma och den största ouppklarade stöld som inträffat i det här landets historia blev ett faktum. 

Med renbeteslagen 1928 decimerades och assimilerades merparten av samerna i det kulturella folkmord som den svenska staten genomförde mot mitt folk.

.

Andra artiklar i ämnet på denna blogg:
Armborst från Suolllu/Björkholmen i Tjäruborgarens land
Gammeldags skogssamisk kultur
Samer och folkungar i Luleå 1223
Arkeolog på Tjäruborgarens land

Externa webplatser:
Samer.se
ISOF
Lennart Lundmark
Forum för levande historia
Norrbottens museum

Lulesamiska ord i texten:

Sijdda – grupp av samer som jagar, fiskar och sköter renar tillsammans
Unna Julevädno – Lilla Lule älv
Suollu – idag byn Björkholmen
Gierkam – samisk typ av barnvagga som går att bära
Náhppe – urgröpt skål av en björkvril med handtag
Härk – kastrerad rentjur
Sarv – rentjur
Biŋgál – tjurved från tall
Bällingar – skinnet på nedre delen av renens ben
Gerak – pannbindel
Suolluvárre – berglandet som idag kallas Roavvoajvve
Dálvvadis – Jokkmokk
Muoddá – päls av renkalvsskinn
Not – kilformat nät som dras mot land med en fångstarm 
Låvdagoahte – tältkåta
Siejdde – andlig figur i trä eller sten

En av armborstarna som Niila tillverkade kanske är den som finns på Nordiska museet. Insamlad från Suollu/Björkholmen av jägmästare H. Nordlund 1891.

Källor: Filip Hultblad, Kenneth Awebro, Yngve Ryd, Torbjörn Arnold, Markus Nyström, Katarina Spik Skum.

Visits: 1605

12 svar på ”Livet på ett samiskt skatteland 1724”

  1. Vilken fin beskrivning du gjort i text och bild, Tor L. Tuorda! Såvitt jag förstår måste den prästen Alstadius, som inte ville bo kvar i Hutthan/Kvikkjokk, vara far till min Mormors Mormor, Katarina Gustava Alstadius, gift med Lars Nilsson Tuorda i Peuraure, begraven vid Kvikkjokks kyrka. De fick 12 döttrar, Mormors Mor Karolina var en av dem. Mormor Estrid Karolina tyckte väldigt mycket om sin Mormor, och hos henne och Morfadern växte hon upp. Gick i skola hos kringvandrande lärare som lärde Estrid och hennes många kusiner. Hon sa att hon fick 11 månaders skolgång, men Estrid tillhörde de mest bildade, kunniga, mångsidigt begåvade människor jag någonsin träffat.

  2. Vilken fin beskrivning du gjort i text och bild, Tor L. Tuorda! Såvitt jag förstår måste den prästen Alstadius som inte ville bo kvar i Hutthan/Kvikkjokk vara far till min Mormors Mormor Estrid Karolina, Katarina Gustava Alstadius, gift med Lars Nilsson Tuorda i Peuraure. De fick 12 döttrar, Mormors Mor Karolina var en av dem. Mormor tyckte väldigt mycket om sin Mormor, och hos henne och Morfadern växte Estrid upp.

  3. Dokumentären “Samernas tid” som nu rullar på statstelevisionen ger mig rysningar.
    Den är försåtligt anlagt för stt skydda staten och det koloniala.
    Inte ett ord sägs om vad som är orsaken, vad som står på spel.
    Nä, bara mer avancerat utlagda dimridåer.
    Och de flesta går på det.
    Så bra gjort är det.
    Men det är samma rasistiska skit som förr.
    Men nu i en snygg “vetenskaplig” förpackning
    Jag hatar det, men tvingas betala för det.
    -…Staten som fiende…

  4. Under 1800-talet genomfördes det koloniala i norr.
    Enda motsvarigheten är länder som Kongo…
    Där finns också kronoparker och kronoallmänningar, där hette despoten kung Leopold av Belgien.
    Här hette despoten Gustav Eriksson Vasa, vår egen massmördare.
    Detta föranleder att staten inte vill ha in basfakta om 1800-talet i skattefinansierade utbildningar i Svearnas rike..
    Skulle inte se bra ut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *