Arvet efter Christina Groth
on 15/07/2020

Huhttán, Hyttan, Kvikkjokk i början på maj 2010. Här anlades Luleå silververk 1661. Tv. i bild ligger Prästsidan, som stranden väster om Gamájåhkå fortfarande heter eftersom prästen bodde här. På Hytteholmen/Gammelgården, i bildens mittre del bodde Christina Groth. Hon huserade i den alltmer förfallna sk. Bergmästargården, 17 stockar hög, nära 17 meter lång och knappt tio meter bred, med 13 fönster och en kyrkdel i östre änden med en ställning för kyrkklockan som fortfarande används i den nuvarande kyrkan.

Från det jag börjar minnas avlöste historierna varann om människor som levt och verkat förr i tiden i den övre änden av Lilla Lule älv. Flera människoöden har jag glömt, men Christina Groth (1689-1737) lever kvar i innet. Inte nog med att jag hört en massa mer eller mindre smickrande berättelser om henne. Jag finns också med i hennes släktträd 🙂

Om jag fick välja att få träffa en historisk person så är det Stina Groth jag väljer.

Christina Groth växte upp i Sköleby, Tuna socken, väster om Sundsvall och flyttade upp till Huhttán/Hyttan/Kvikkjokk år 1697 med sin far Jonae Groth när denne blev präst vid det silverbruk som bara hade fem år kvar att leva.

Detalj av soffa gjord av Christina Groth.

Stina intresserade sig mycket för den inhemska kulturen. Så mycket att hon lärde sig flytande lulesamiska. I kyrkan tolkade Stina sin man Petrus Alstadius predikningar till samiska. Prästen förmådde aldrig lära sig språket. Stina lärde dock sin makes efterträdare Olof Olofsson Modeen att hjälpligt kunna predika på lulesamiska.

Detalj av soffa gjord av Christina Groth.
Detalj av soffa gjord av Christina Groth.

Christina Groth umgicks mycket med nåjderna i kvikkjokkstrakten och bejakade deras andlighet så mycket att det blev en snackis. Hennes man Petrus var inte imponerad. Paradoxalt nog verkade hon också för att lura till sig samiska trummor som hon skickade till Stockholm.

Pastorskan Groth dog på sjön Sakkat i Lilla Lule älv. Väckelsepredikanten Lars Levi Laestadius (1800-61) skriver i sin skrift Fragmenter i lappska mythologien (utgiven av prästen och kulturarbetaren Harald Grundström):

En mycket ryktbar Spå Lapp, som ännu lefver i Folkets
minne, fanns i Luleå Lappmark på 1640-50 talet, och kallades
Kutavuorok, den sexturige, hvilket lär hafva haft afseende på
hans förmåga att antaga 6 olika skepnader. Denne Spå Lapp
sades kommendera de döda, efter behag. Den icke mindre namnkunniga Stina Groth, som på den tiden var gift med Comminister
Alstadius, hade genom list narrat åt sig många Spåtrummor af
Lapparne, hvilka hon förärade till Antiquitets collegium i Stockholm. Hon sjuknade en gång hastigt på en marknad i Jockmock,
och måste då skicka efter Spå Lappen Kutavuorok, för att fråga
honom om sjukdomens utgång. Sedan han fått sig en sup brennvin, började han som vanligt att potentiera sin organism, till dess
han afsvimmade, och efter upvaknandet sade han till den Sjuka:
Din Själ for opp efter Saggat träsk (en Sjö som ligger nära
Quickjock i Luleå Lappmark). Stina Groth lät likväl ehuru dålig
till hälsan föra sig från Jockmock till Quickj ock, hvarest hon hade
sitt hemvist, men dog på vägen, som Spå Lappen hade förutsagt,
på Saggat träsk. Kutavuorok var den sista namnkunniga Spå
Lapp, som Sagorna omtala i denna del af Lappmarken, hvaraf
man kan sluta, att de verkliga Trollkarlarne voro sällsynta.

1732 anlände Carl Linnaeus till Hyttan och bodde tre dagar hos prästfamiljen Alstadius/Groth. Han utrustades med färdproviant, tolk och fick som gåva också en gápte/kolt med tillbehör. Linnaeus, som senare kom att bli Carl von Linné, skrev efter sin uppassning i Hyttan:

Detalj av skåp gjort av Christina Groth.

Pastorskan Grot i Quickjok och Lule Lappmark horar med regementsquartermästaren Joachim Kock. Pastoren bliver däröver desperat och försupen. Dottern bliver horad och lägrad av en lapp.

På tre dagar hade alltså Linné lyckats analysera skälet till prästens alkoholism. Vilken bedrift! Vilket tack för övernattningarna, maten, vänligheten, färdkosten och kolten…

Att Linné skrev som han skrev berodde kanske på att han i verbala drabbningar med Stina fick sig på nöten. Vi har endast hans egen färgade reseskildring att utgå ifrån, men min teori är att Linné blev kränkt över att bli övertrumfad av en “kavat och viljestark” kvinna, som källorna beskriver henne som. En kvinna som kunde och förstod så mycket mer om förhållandena i “Lule lappmark” än vad vad Linné alls kunde ta in. Att bli motsagd av en kvinna med skinn på näsan som inte var rädd att säga emot även en liten skorrande prästson från Småland. Det blev för mycket.

Täckpapp på bakstycke av skåp gjort av Christina Groth.

Christina Groth ägde ett antal härkar (kastrerade tama hanrenar) som hon använde för att dra och bära varor som hon sålde eller bytte till andra varor på handelsresor till kusten. Hon arrenderade ett lappskatteland mellan Björkholmen och Randijaur (Tjäruborgarens land) av Per Nilsson Penta Tjäruborgare, men hade sin man Petrus Alstadius som bulvan. En kvinna kunde ju knappas ansvara för annat än barn och hushåll under denna tid…

Skåp gjort av Christina Groth.

Stina Groth var också en driven snickare. Hon timrade förrådsbodar och tillverkade möbler, som ett skåp och en kökssoffa. Glädjande nog finns dessa möbler kvar, men andra alster som hon tillverkat har försvunnit. Det är mäktigt att beskåda föremål gjorda av hennes händer. Alstren finns bevarade i byn Tjåmotis där hon vistades under sina sista år. I Huhttán/Hyttan/Kvikkjokk, där ju själva smältverket och massor med byggnader var belägna, finns bara klockan i klockstapeln kvar som minner om den 40-åriga silverbrukseran. Och Stinas syster Ingeborgs broderade altarduk.


Skåp och soffa gjorda av Stina Groth i början av 1700-talet. Kanske Linná sov över i denna?
Huhttán/Hyttan/Kvikkjokk.



Källor: Luleå Silververk. Ett norrländsk silververks historia (Kenneth Awebro 1983).
Riksarkivet.
Från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken (Filip Hultblad 1968),


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


One Reply to “Arvet efter Christina Groth”

  • Denne smålänning utan kunskap i något av värde är ännu den som man på riksplanet använder som enda faktabas om oss i norr.
    Det är bara vidrigt.
    Men hans uppdrag var ju just att kolonisera och förringa.
    Hyllningarna över Linne på riksplanet tar aldrig slut.
    Man kunde ju tycka att hans koppling till rasismen och förintelsen skulle rucka lite på kulten kring Linné.
    Men, tydligen inte.
    Laestadius var ju en man av kunskap och sanning.
    Därför måste man på riksplanet alltid snacka skit om honom och Laestadianer.
    Den koloniala ordningen måste upprätthållas.
    Leve konungen Hurra Hurra Hurra
    (hurrit kallas svenskar i Finland, “dom som hurrar”}.



Tor L. Tuorda

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag