Svenskarnas rasbiologi skändade min mormor

Svensk rasbiologi skändade min mormor. Hitlers idol, det svenska rasbiologiska institutet utförde 1931 rasistiska kroppsmätningar i bland annat Kvikkjokk.

Bilden: A4-skriften på engelska med rubriken List of measured lapps från Sveriges Rasbiologiska institut.

En vän visade mig en trycksak i A4.
– I den här hittar du säkert dina släktingar, sa han.
Och så blev det. Jag blev chockad av att finna min kära mormor namn i Statens Rasbiologiska instituts lista över kroppsmätta lappar. (Signe Eriksson, född Stenman 1897-1995).

Jag har nog har anat övergreppet efter att ha sett etnologen Filip Hultblads bok från 1968 där han i Kvikkjokk markerat existensen av en enda lapp i sin perversa grafik. Muv gieres áhkko, min älskade mormor. Hultblad använde sig alltså av rön vilka chefen vid institutet Herman Lundborg tagit fram.

Mormor Signe

Jag lärde känna min áhkko Signe rätt så bra när jag bodde hos henne i mina tonår. Vi pratade mycket om allt möjligt i hennes välbonade kök och jag frågade flitigt om gamla tider, om kor, häst, jakt, fiske, renar. Hon berättade livfullt och skrattade ofta, både av alla dråpligheter och av mina kommentarer och tokerier.

Áhkko var kristen och svor aldrig. Hon berättade med emfas att den store förkunnarens broder Petrus Laestadius hade hade växt upp i byn.
Áhkko förtäljde också saker som ingen annan fick höra, bland annat om löjliga familjen, nazisten och om sagolikt elaka människor. Både hennes svärmor och svägerska kallade henne ”högfärdig lappsudd!” Áhkko bodde i ett tvåvåningshus på en backe ovanför de själva, och det räckte. Men högfärdig var hon verkligen inte. Tvärtom.

Ett fundament i mitt unga liv

Vi kom verkligen nära varann jag och áhkko. Hon lärde mig baka mjukkakor och att sy. Hon satt ofta med en strumpstickning vid spisen vilken eldades konstant. Men stickning verkade vara för komplicerad att lära sig, så jag klöv och bar hellre in ved.
Lukten från brinnande näver blandat med kokande kaffe kan jag återkalla när jag vill. Ljudet från de fyra strumpstickorna när de tog i varann kan jag också höra. Alla rutiner, ordningen, värmen, tryggheten. Hon var verkligen ett fundament i mitt unga liv. Tidigare fick jag dock en annan form av respekt för min kära áhkko.
– När du svär så flyger en kråka in från murstocken och hackar din tunga så den blir svart!
– Om du inte är snäll tar Guŋka-Lasse dig baki Nammásj!
– Gå inte nära forsen för då kan det gå som med pastor Löfgrens pojk!
Med mera.

Áhkko i Piteå

Áhkko bodde en period i en pensionärsläganhet nära min familj i Piteå för att min mor Maj-Britt skulle kunna hålla koll på henne efter att morfar gick hädan 1973. Som tolvåring kommer jag väl ihåg morfadern där han låg där grå och döende i sängen på vårdcentralen. Mina föräldrar ville att jag skulle få uppleva dödens väntrum.

När jag var omkring 17 år körde jag áhkko i kälken till Änok så att hon fick se sin svärsons, min far Lennarts, stuga och återuppliva markerna där hon bland annat räfsat på rånningen för att skaffa foder till kor och häst.

När áhkko bröt lårbenet satt jag med henne i ambulansen när hon åkte till vårdcentralen i Jokkmokk. Áhkko tyckte dock inte att jag behövde följa med. ”Det är onödigt”, ”inte behöver du”, ”jag klarar mig”. Sedan var hon ändå tacksam för mitt sällskap.

Hon besudlade den svenska folkstammen

Muv áhkko, denna fina lilla människa har Sverige alltså visat ett sådant enormt intresse för. Och rädsla. Det samiska folket skulle ”forskas” på för att ”bevisa” bland annat áhkkos underlägsenhet. Som nybyggardotter ansågs áhkko dessutom som en oäkta hybrid vilken besudlade den överlägsna svenska folkstammen. Áhkko tillhörde den ”lappblandade” befolkningen, i det rasbiologiska institutets register.

Grejen var att det mest bara fanns samer att bilda familj med i byarna längs Lilla Lule älv, framför allt i Njavve, där min áhkko föddes. Renbeteslagen 1928 blev den sista spiken i kistan för det kulturella folkmord som den svenska staten metodiskt och effektivt ägnat sig åt.

Jag är så ledsen och förbannad över det som hände. Svensk rasbiologi skändade min áhkko/mormor och så många andra samer i andra områden i Sábme. Det är så förnedrande och fruktansvärt att jag saknar ord.

Jag ser framför mig min kära áhkko i Njavve (tre mil nedströms Kvikkjokk), med lulesamiska som modersmål, där samiska klädesattribut och föremål naturligt fanns med i vardagen trots att hennes familj levde med småbruk, jakt, fiske och renskötsel. Så blev áhkko gravid utan att vara gift, for till Kvikkjokk, gifte sig och gjorde sitt yttersta för att sudda ut sin samiska identitet. Assimelerades, försvenskades.

Svensk rasbiologi skändade min mormor

Så kom rasbiologerna. Enkom for de från Njavve tre mil extra, upp efter Sakkat längs Lilla Lule älv, för att jaga ikapp den lilla farliga njavvebon för att mäta och fotografera henne. Jag vet inte om de verkligen avbildade áhkko och om de mätte hudtonen och färgen på hennes pubeshår. Jag vill inte veta. Vill inte se. Jag förmår mig nog inte besöka fotoarkivet på det forna Rasbiologiska institutet i Uppsala för att utröna om min kära áhkko verkligen finns med, också på bild, i arkivet. Kanske naken…

Rasbiologerna hade vita kläder på sig när de genomförde sina undersökningar. De skrudade sig likadant som personalen på Jokkmokks sjukstuga. Överkuckun, psykopaten Herman Lundborg, blev tvärhastigt läkare. Doktor Lundborg. Alltså vilket skämt. Och hans medhjälpare blev sjuksköterskor. Men det som de ägnade sig åt var vulgopseudovetenskap och deras kläder maskerade det rasistiska vansinne som de i verkligheten ägnade sig åt.

Och det fungerade. Det fanns väl ingen i hela världen som min áhkko hade större tillit för som just vitklädda läkare. Doktor Widäng hit och Doktor Eriksson dit från Jokkmokks sjukstuga. Hon talade alltid om de här jokkmokksläkarna med stor emfas.

Därför gick det lätt för Herman Lundborg att genomföra sina övergrepp. Min áhkko, och mängder med andra samer, lydde tysta alla Lundborgska undersökningar. Han var ju chef för statens rasbiologiska institut. Självaste Statens utsände. En Gud!

Det gällde att assimileras fort som den

Jag försökte många gånger få min áhkko att berätta om sin barndom och sina ungdomsår, men det var alltid total tystnad.

Det lundborgska övergreppet skeddde under den tid när rasismen, fascismen och nazismen frodades som värst i Sverige. Då gällde det att assimileras och bli osynlig svensk fort som bara den.

Det är fruktansvärt hur den svenska staten har behandlat min mormor och många andra samer utan att ens be om ursäkt för alla övergrepp. Skam!

.

Mer i ämnet på denna blogg:
Råder ännu rasism och hat mot samer i Sveriges riksdag?

Visningar: 394