Bilden: I Hyttan/Kvikkjokk Farbror Bosse, dotter Astrid, Ärtan…
När jag var liten kallade jag henne Ärtan av någon konstig anledning – min farbror Bosses fru Kerstin Lundberg.
Trots att hennes familj, med mina två kusiner Björn och Anders, bodde i Karlstad kommer jag ihåg när jag i min barndom många gånger träffade henne. Hon var alltid glad. Jag kan frammana henns skratt och hennes röst när jag vill. En glädjespridare! Påminde till en del om min mormor Signe, som alltid hade nära till skratt.
Det är bedrövligt när vi mister förmedlarna, de gamla tiderna. Nu är det vi som är de. Men vi tycker inte att vi är gamla nog. Men det är vi.
Familjen Bo Lundberg flyttade tillbaks till Piteå kring typ 1971. De bodde först i en lägenhet nära det mellanstadium som jag genomled på Norrmalm. Jag kom till dem ibland. Fick för första gången smaka på det fantastiska Bregott. Alltså.
Glad var Ärtan alltid när vi träffades. Ett leende, skratt, och det vanliga servandet. Vill du äta nåt, ha en smörgås, en tårtbit. Ärtan var glädjen.
Jag minns Ärtan, Kerstin, i mitt inre. Hon präglade min barndom. Det är ett helvete när ni lämnar in och att ni alls ska behöva drabbas av den jävulska cancern. Som min far, min mor, min morfar, min moster, min svärfar.
Ser knappt vad jag skriver, tårarna sprutar. Fan…
Visningar: 590
Thank, you. I have planned to come to kvikkjokk, in middle of august. Found you tlf nr. I will call you when i come back and hope that we can meet again
Until then , i wish you reward for all thruth you are revealing about ,( huttan)
and the general about the situation in sapme.
Mvh per
Hej tor! A very sensitive topic that made me reflect on ones own childhood
Where everything seemed to have a slower gear in everything.
For my own part , remembering the familytours in our nearlying swump in the north of seeland ,seeing the starlings gathering in the sky before nighttime [ svart sol).
My brother playing a piece of fernando sor on his guitar in the summerheat in our nice garden.
My mother comming with homebaked bread for us kids and whoever was present. And in partically the yearly tours we made to Kvikkjokk .
Me ,my two brothers and my parents sitting in you grandmothers signes terasse together with ossian, majbritt,
Enjoying the nice company, and the mutual interest for the fantastic scenery
In particular : kvikkjokk. The sweetest wemen in kvikkjokks fjællstation who asked me: ska du ha’ en kola,? Liten gosse! Everything that made me come back years for years ,exploring everything in the vast nature and the big silence sourounding my soul.
You see that was what it has offered me in all these years , comming back , everytime to forget myself and get lost into the wilderness, forgetting about hasty life, looking more profoundly. That was what those times in the 60es gave me. A smelling rose and a place so deerly for me that it nearly makes me cry too
So eventhough the time today seems tuff, more unfriendly. Stressed, everything hasty, lets never forget where we came from, and give it for free to others right?
Mvh per Trolle
The imprinting we get from childhood becomes so enormously strong. In your case the embossing of Kvikkjokk. Hope to see you again this summer?