Turist på egna marker

Jag tillhör den grupp samer som förlorat sina rättigheter och möjligheter att leva på de marker som den svenska staten säger sig äga och ibland känner jag mig som en tillfällig besökare, en turist.

Beskuren överföring

Mina möjligheter att förvalta mitt samiska arv, verka på mina förfäders land eller till fullo bejaka mitt samiska arv och min samiska kultur och överföra kunskaper och berättelser till mina barn har kraftigt beskurits.

Jag kan inte bygga en kåta på de skatteland vilka mina förfäder har varit ägare till (enligt den svenska ägarnormen) och betalat skatt för i hundratals år. Inte ta slöjdmaterial eller ved till husbehov. Inte jaga, inte fiska på områden som var tillgängliga till för bara ett par generationer sedan. Alla inskränkningar som har genomförts, har gjorts till förfång för oss
samer utanför samebyarna.

Som en nyinflyttad från Düsseldorf

På den svenska statens så kallade kronoöverloppsmark har jag samma möjligheter och rättigheter till att bruka naturen som en nyinflyttad person från Düsseldorf, Tomelilla eller Stockholm. Detta trots jag har en lika stark koppling till markerna och det uråldriga samiska kulturlandskapet och på många vis lika stora behov av dem, som många andra samer som lever och verkar i renskötselområdet. I det breda, traditionellt samiska kulturlandskapet.

Tor Tuorda står i en fångsgrop vid Nuortta Suohppa. Som en turist på egna marker.
Jag i en fångsgrop vid Nuortta Suohppa.

På den här vallen har mina förfäder mjölkat sina vajor. I den här fångstgropen har de fångat feta vildrenar. I den där sjön har de fiskat. På den här platsen har de bejakat sin andlighet. Runt denna arran har kåtans duk varit svept, eller var det kanske runt den där, eller den?
I den där kokgropen har de tillrett sitt kött. På de där åsarna har de spanat på betande björnar. I det här idet har släktingarna tagit björnar med spjut.
Här har de plockat ängssyra, tolta, kvanne.
Under den där tallen har de trampat i sina skinnskor i tusen år men nu är deras efterle
vande som turister på egna marker.
På den tallen har de skurit bark med sina hornknivar, och i den, och den, och den.
Jag är kanske släkt med den döde vars stensättning eroderat ut i tjärnen?

Blivit dragna under isen

Är den stensatta gömman under stenblocket använd av de mina?
Vem från tuordasläkten offrade under den här stenen?
Vem av släktingarna på släktens skatteland namngav myren som inte står med på kartan, Rárkavjiegge?
Bievkkeguojkka, vem av dem tyckte att forsen typ skrattade?
Enamus, mest av vad? Kan någon av mina släktingar ha gett skogen sitt namn?
Lappviken. Hur många i min släkt har väl inte blivit
bestraffade där. Blivit dragna under isen. Kanske drunknat eller frusit ihjäl? Dömda av den svenska Bergmästaren, i Diggehájkka.

Det spelar ingen roll vilka berättelser jag berättar, vilken kunskap jag besitter om det gamla, vilka värderingar jag lever med och för vidare, hur bra jägare eller fiskare jag är, hur fenomenal jag är på att kasta lasso, hur vänfast och tillitsfull jag är. Mitt släktskap, min kompetens, eller någon av mina personliga egenskaper spelar inte någon som helst roll. Om jag inte är nära släkt med någon same vilken statens tjänsteman ansåg på heltid ägna sig åt renskötsel, eller att jag själv ägnar mig åt renskötsel, så är jag körd. Som en turist på egna marker.

Med näbbar och klor

Merparten av mina samiska förfäder och förmödrar som 1928 fanns i Sirkas och Tuorponkastades ut ur lappbyarna. De fick flytta, blev assimilerade. Blev småbrukare i bästa fall, för att kunna vara kvar på den plats där man var född, med ett par kor att livnära sig på.

Renskötare eller bönder. Mellantinget skulle försvenskas, så sa ju den lag som svenskarna påtvingat mitt folk. Ett rättesnöre som mitt folk också, tyvärr, alldeles för fort, rättade sig efter och i mångt och mycket nu försvarar med näbbar och klor. Ingen bryr sig om att jag känner mig som en turist på egna marker.

Så ser kolonialismen ut. Kolonialisterna präglar de koloniserade om vad som är äkta. Vad som är rätt och fel. En prägling som lever kvar än idag. Inte minst mentalt.

Det är
95 år sedan den senaste renbeteslagen och samiska företrädare, ättlingar, till de samer som inte kastades ut ur de forna lappbyarna inte ens ge en tumme tillbaka till de utkastades ättlingarna ifråga om möjligheter och rättigheter som samer. Klimatet är stenhårt.

Man pratar om ett folk, man framhåller att felet är statens. När frågan ställs på sin spets är det ändå lika viktigt att hålla oss andra utanför. Det framhålls att samebyn måste vara till för renskötseln i första hand. Gärna för mig. Men det som präglat mycket av min samiska identitet, de äldsta näringsfången av dem alla, nämligen jakten och fisket, den vill jag kunna ta del av som same, inte bara för att jag har turen att ha en svensk lagfart på ett litet ärvt hemman, vilket ger mig rätt att jaga också fiska i Sakkat, Kvikkjokk och Änok och jaga på Allmänningens gemensamma marker.

Vi är många som stöttar renskötselns rätt till existens och som förfasas över de ständiga övergrepp som renskötare och renar utsätts för.

Men är stödet inom gruppen ömsesidigt?

Staten som förmyndare igen?

Hur ska vi samer någonsin kunna bli till ett enat starkt folk på egen hand. Måste staten på nytt tjäna som förmyndare medelst typ lappfogdar för att korrigera den fabulösa renbetelagen från 1928, och rennäringslagen 1971?

Inlägget Turist på egna marker står endast jag själv för. Det jag beskriver är området vid Kvikkjokk, med fokus på bland andra platserna Änok, Vállevárre, Vállásj, Darrevuobme, Lastak, i övre änden av Lilla Lule älv, i de nuvarande samebyarna Tuorpon och Jåhkågasska, där jag har mina rötter. Jag skriver inte för någon förening, politiskt parti eller annan sammanslutning och texten berör endast mig själv.

Fördjupa er gärna i ämnet genom att läsa några andra av mina blogginlägg:

Konsekvenser av renbeteslagen 1928


Samer mot samer efter statens dribblande

Lappskatteland i Jokkmokk

Mats Jonsson, om avvittringen

En något bitter turist på egna marker…




Stöd gärna mitt bloggande med en swish 0702300955

Varma tack 💚

/Tor

.

#kvikkjokk #lillaluleälv #samer #sábme #sápmi #saepmie #sábmie #sámeednam #huhttán #hyttan #samer #samisk


















Visits: 555

2 svar på ”Turist på egna marker”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *