Skogsbruket utrotar fornfynd i stor mängd under varje år. Alltså R-märkta fornlämningar skyddade av Fornminneslagen. Fornfynd rödmärkta på Fornsöks förnämliga fyndkarta. Surfa in på Fornsök och se hur många fynd det finns i dina trakter. Klicka på eventuella fynd och klicka sedan på Dokument och bilder. Där ser du en pdf av originalanteckningar gjorda av aktuell arkeolog, tidpunkt för fyndet, fyllig beskrivning, ibland också med en skiss i blyerts, och så arkeologens namn.
Det är verkligen sorgligt att se hur skogsbruket utrotar unika fornfynd för tid och evighet. Borta för alltid. Sjutusenåriga rödockragravar, härdar, kokgropar, gravar och så förstås guolmas, barktäkter, vilka också räknas som fornfynd. Men merparten av alla samiska forn- och kulturlämningar känner tyvärr ingen till.
Inga arkeologiska inventeringar sker numera i norra delen av landet. Fornminnesinventeringen är numera nedlagd. Läs med på Norrbottens museums Kulturmiljöblogg. Jag citerar en del av texten:
”1938 påbörjades Raäs systematiska fornminnesinventering inför Lantmäteriets ekonomiska kartläggning. 1945-1951 berördes Norrbottenskusten och det kustnära inlandet av den inventeringen. Knappa resurser och ett begränsat kunskapsläge gjorde att man gick på tips och registrerade tydliga och ofta redan kända lämningar, såsom gravrösen, tomtningar, labyrinter, offerplatser, visten och fångstgropar. Under 1960- och 1970-talen inventerades delar av inlandets skogs- och fjällområden, men även den inventeringen var ytterst översiktlig, framförallt i fjällen.
I och med en ny ekonomisk kartläggning inrättade Raä (Riksantikvarieämbetet reds. anm.) ett regionkontor i Luleå 1984, med ansvar för fornminnesdokumentationen i Norrbotten och Västerbotten. Kontoret hade under sin glans dagar sex tillsvidareanställda arkeologer och under fältsäsongen uppåt ett 30-tal extraanställda arkeologer. Man upprättade ett forsknings- och utvecklingsprogram (FoU) för övre Norrland där fem prioriteringsområden presenterades: förhistoriska boplatser, den nutida skärgårdens fornlämningar, medeltida och yngre bebyggelselämningar, fornlämningar i det samiska kulturlandskapet samt gravar från stenåldern och jägarsamhällen i övre Norrland. Syftet med FoU-programmet var dels kompetensutveckling av personalen, dels att skapa en större medvetenhet om övre Norrlands intressanta forntid, samt att stimulera forskningen på området. Ett antal doktorander deltog i arbetet och det var inte bara inventering som bedrevs i regionkontorets regi. Specialkarteringar, undersökningar och analyser utfördes också på intressanta objekt. Även en del specialinventeringar utfördes inför planerade exploateringar, på förfrågan av externa uppdragsgivare – ren uppdragsarkeologi alltså.
Fornminnesinventeringen omorganiserades 1995 och regionkontoret i Luleå lades ner. Ansvaret fördelades på de regionala museerna Ájtte, Silvermuseet och Norrbottens museum, i samarbete med Raä och Länsstyrelsen. I denna form bedrevs fornminnesinventeringen fram till 2002. Det första året under denna period utfördes inventeringen utifrån två olika utgångspunkter. I Jokkmokk utgick man från olika ekologiska zoner och i Arjeplog lades områdena ut slumpmässigt. Den fortsatta inventeringen bedrevs enligt Arjeplogs-modellen, med ett basrutnät som är jämnt fördelat över länet.”
Tyvärr finns inte längre någon arkeolog anställd på museet Ájtte i Jokkmokk. Ett huvudmuseum för den samiska kulturen i Sverige. Ett samemuseum som under de senaste decennierna tvingats säga upp en stor del av sin personal på grund av minskade anslag från Vattenfall och staten. Avsaknaden av arkeologisk kompetens bäddar extra mycket för att skogsbruket utrotar fornfynd i stor mängd.
Extrem skillnad mellan norr och söder
Medan norra Sverige mest är fragmentariskt arkeologiskt undersökt är läget det motsatta i landets södra delar. Följande två bilder från Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök visar detta faktum med skriande tydlighet.
Fjällhederna har prioriterats
I den fjällnära skogen cirka 55 kilometer nordväst om Jokkmokk saknas arkeologiska undersökningar överhuvudtaget. Så här ser det ut i en överväldigande del av de fjällnära skogarna i Sábme. Om undersökningar tidigare har gjorts så är det främst på fjällhederna. Här är fornfynden enklast att se och det är lättare att ta sig fram.
Nyupptäckta fångstgropssystem
Det finns dock undantag vilka tjänar som exempel på hur fornminnesrikt det samiska kulturlandskapet kan vara. Som vid Aktse, med enorma system av hundratals fångstgropar. De här spåren efter urfolket samerna och deras förfäder har nyligen blivit upptäckta av en arkeolog dels från tips av äldre samer men också genom helt egna undersökningar. Denne har jobbat på Laponiatjuottjudus, Laponiaförvaltningen, och har alltså inte haft något uppdrag från någon ny statlig fornminnesinventering.
Få svenska lämningar gör Sábme ointressant
I min landsända är således undersökningar av arkeologiska spår inte alls lika viktiga som i södra Sverige. Troligen är orsaken att det här finns få svenska lämningar. Överväldigande del av alla fornlämningar kommer från samer, eller samernas förfäder. Då är det inte så noga. Det är ingenting jag kastar ur mig bara. Ett exempel är när den samiska historien knappt fick någon plats i den påkostade SVT-produktionen i tio delar som gavs namnet Historien om Sverige.
Mycket få poddavsnitt görs om samisk historia och arkeologi. Ett undantag är Folkets historia med Anders Lundin som gjort ett ett flertal avsnitt med samiskt innehåll. Ett annat är Historepodden, där en av de två programledarna Robin Olofsson, bördig från Arvidsjaur, också skrivit en bok: Historien om Norrland, med rikt samiskt innehåll.
Utbildningsradions Samernas tid (2017) med tre TV-avsnitt skidrar också både historia och arkeologi på ett bra sätt (i denna produktion har jag själv bidragit med många filmsekvenser, men det är inte bara därför jag tycker den är bra…).
I övrigt gäller oftast: om inte svenskar finns med i den historiska kontexten är den ointressant att ta upp. Men visst, hur intressant är väl gropar i marken eller barktäkter i jämförelse med regalskeppet Vasas förlisning eller Karl XII nederlag i Poltava…?
Guolmas som industri
Guolmas är spår i gamla tallar där samiska förfäder och förmödrar med en speciell kniv gjord av renhorn skurit ett sjok bark under biehttsemánno, tallmånaden juni, då barksjoken lättast lossnade och då innehållet i den vita innerbarken hade optimalt näringsinnehåll.
Till skillnad mot svenska nybyggare som högg ner hela tallar som de barkade och använde som nödföda – torkad och mortlad användes den vita innebarken för att dryga ut mjölet – skar samerna, och samernas förfäder, endast ut en del av barken för att tallarna skulle kunna leva vidare. Det var ett vanligt samisk bruk som ingenting hade med nöd att göra. Så betedde man sig i en natur som man ansåg vara helig, besjälad. Sjoken av innerbarken grillades över eld eller blandades i kött- och fisksoppor. Barksjoken användes också i den ibland omfattande byteshandel som pågick. Ibland var det som en industri.
Sjumilaskogen i Vádme
Norr om Tjieggelvás, i Vádme i Arjeplogs kommun finns guolmas i tusental bevarade i det som nu lyckligtvis är skyddat i Tjeggelvas naturreservat. I filmen Sjumilaskogen (som jag, Lars-Thure Lindholm och Thomas Öberg knåpat ihop) skildras några av de här fornfynden, men också andra fynd som visar på en mycket lång samisk närvaro i området.
Skogsbruket utrotar fornfynd
När skogsbruket kalavverkar kontinuitetsskogar, skogar som aldrig tidigare kalavverkats, huggs naturligtvis guolmas ner. När spåren av guolmas utrotats av skogsbruket, till förmån för tallplantager – skogsbruket gör ju allt för att efterapa den agrara kulturens odlingsmetoder – finns spåren efter guolmas kvar i skyddade skogar. Dock kan det stå någon torr högstubbe sparad i tallplantagerna, som i Gállok, där en ny mycket allvarlig exploatering nu hotar i form av ett dagbrott med tillhörande sandmagasin, sprängstensdeponier och annan förstörelse av det lulesamiska kulturlandskapet. Också andra lämningar som finns på och under markytan blir till största del utplånade av skogsbruket.
Lavhedar markbereds, trots att det inte behövs
Skogsbruket utrotar fornfynd på löpande band. Ingen arkeolog går före skogsmaskinerna och säger stopp vid fynd av fornlämningar. Markberedningen är värst. Skogsbruket använder oftast så kallad fläckmarkberedning, där ett aggregat dras bakom en skogsmaskin över det kalavverkade hygget och drar upp mossa och jord med jämna mellanrum. Slag efter slag markbereds hela hygget. Så här gör skogsbruket per automatik. Modellen sägs skapa mindre konkurrens från förnan, humustäcket, för de planterade plantorna. I norr nästan alltid tall- eller contortatall som planteras mitt i de frilagda groparna med bar jord. Markberedning sker även när förnan endast består av ett tunt lager gulvit renlav. Information om detta växttäcke ligger en googling bort:
”Lavarna har inga rötter, tar inte upp någon näring från ytan de växer på och tillför heller ingen fukt som kan orsaka röta. Därför har de ingen negativ påverkan på ytan de växer på. De kan däremot tillföra något positivt till miljön på platsen genom att exempelvis vara bostad åt insekter som många fåglar sen äter.”
Det kan tillläggas att renlaven bland annat också skyddar plantorna från uttorkning och hårda kalla vindar, men någon konkkurens för plantorna utgör laven definitivt inte. De här lavarna är som namnet antyder vinterföda för renar och markbereder man förstörs ytterligare renbetesmark än vad kalhuggningen med alla kvarlämnade kvistar och toppar redan gjort. Trots detta faktum fortsätter skogsbruket att markbereda också renlavshedarna, trots att det inte behövs och trots arkeologernas larmrapporter om skador och förstörelser på fornlämningar. Som i följande redogörelse.
Skador på över 80 procent av fornfynden
Fler citat från Norrbottens museums kulturmijöblogg, Skogsbrukets påverkan på våra kulturmiljöer (här finns också aktuella fotografier till texten nedan):
”När andelen fornlämningar ökar med ca 1,3 % per år och andelen skadade fornlämningar ligger på mellan ca 10-22 % för hela landet för de kända fornlämningarna, så är det uppenbart att om markberedningen får fortsätta på detta sätt så kommer vi inom några generationer knappt ha några oskadade fornlämningar kvar. Detta i kombination med mycket dåligt kunskapsunderlag vad gäller fornlämningsförekomst i Norrbotten – i områden där det också bedrivs intensivt skogsbruk och skadegraden kan ligga på över 80 % – det gör oss arkeologer arga, ledsna, upprörda och uppgivna. Är skadade och förstörda fornlämningar det vi vill lämna vidare till framtida generationer?”
Sjutusenåriga rödockagravar
Markberedning på ett 7000 år gammalt år gammalt gravfält vid Västra Ansvar, Överkalix kommun:
”Sedan tidigare finns här en registrerad stensättning med rödockra. Länsstyrelsen har inför de kommande skogsbruksåtgärderna i detta område varit tydlig med att hänsyn ska tas till den kända fornlämningen och villkorsområdet runtomkring denna. Rödockragraven är belägen på en liten höjd som är ca 85 m i diameter. Hela höjden är avsatt som villkorsområde och har därmed undantagits från markberedningen. Omkring 110 m VNV om denna höjd finns en till liten höjd, ca 95×72 m stor. Söder om de båda höjderna är idag ett myrområde, men för omkring 7200-7000 år sedan utgjorde området norra delen av en ö i en forntida havsvik som sträckte sig upp i höjd med Jokkfall.
Vår kollega Carina Bennerhag besökte den registrerade rödockragraven i somras under sin semester, och upptäckte då att den intilliggande höjden var markberedd. I dessa markberedningsfåror hittade hon boplatsmaterial och rödockrafärgningar. Carina tipsade oss om platsen, och i höstas åkte vi ut för att registrera den tidigare okända boplatsen. Då upptäckte vi att det utöver boplatsmaterial i form av avslag i kvarts, kvartsit och grönsten samt några enstaka brända ben även fanns fem stycken stensättningar med rödockra. De ligger så pass tätt, med ca 10 meters mellanrum, att vi faktiskt kan kalla det för ett gravfält! Detta är därmed Norrbottens hittills äldsta gravfält, som antas vara ca 7000 år utifrån tidigare daterade rödockragravar. Ett gravfält där samtliga gravar nu har skadats kraftigt av markberedning, så pass att vi vid vårt första besök faktiskt bara var säkra på att en av rödockrafärgningarna var en grav. Denna är mycket tydlig, och det ligger kvar delar av en stenpackning i området mellan två markberedningsfåror. Övriga fyra rödockrafärgningar krävde en noggrannare kartering, där vi med hjälp av jordsond kunnat avgränsa färgningarna och då också kunnat avgöra att samtliga gravar innehåller stenar. Gravarna skiljer sig från den omgivande marken som är mer sandig till grusig. Det rör sig faktiskt om en helt unik lämning som har tagit stor skada.”
Jag blev fan i mig gråtfärdig när jag läste denna text. Hur är det möjligt att det nonchalanta, okunniga och respektlösa skogsbruket kan skövla sig fram som de gör?
Är verkligen norra Sverige inte värd ett bättre öde än att endast tjäna som råvarubod?
Ska ansvaret för att hitta samiska forn- och kulturämningar måsta ligga på engagerade idealister?
Jag har lärt mig mycket om samisk arkeologi. I samband med det från 2006 liggande gruvhotet, har mitt engagemang för att hitta fornfynd ökat. Jag ser det som en motståndshandling. Ju fler lämningar jag hittar, desto svårare kan det bli för en framtida gruvexploatör att starta sin förödande verksamhet.
Jag har i år och under de tre tidigare åren hittat ett 20-tal oregistrerade samiska fornlämningar vid Randijaur och norr om byn, vid Stainas. I sommar kommer Gunilla Larsson, den arkeolog som hjälpt nätverket Gruvfritt Jokkmokk att inventera 2012 och 2024. Läs följande länksamling för i ämnet relaterade artiklar på denna blogg:
Gállok – ett gammalt kulturlandskap, länkar
Gunilla Larsson undersöker mina fynd, godkänner dem som fornlämningar (hoppas jag) och lägger själv in dem på Fornsök. Det hade varit suveränt bra att ”befolka” det lulesamiska kulturlandskapet så mycket som möjligt, den vita fläcken på Fornsöks fyndkarta, med många vackert röda R-ploppar. Sudda bort begreppet vildmark och istället använda begreppet kulturlandskap.
När det blev barmark nu i maj gick jag på ännu en session i Gállok med mina fyndögon påslagna. Jag snubblade mig fram över det cirka 2016 upptagna kalhygget mitt på den plats där dagbrottet planeras. Tänkte att jag skulle ha tur och hitta något trots bråten på hygget och den vansinniga markberedning som skett också här. Men det var lönlöst. Gick mot myren som sträcker sig mot söder, under Suolluvárre, och den smala sträng skogsbruket lämnat kvar. Men inte. Förvisso växte strängens bredd ju längre söderut jag kom. Men inga spår efter några fornlämningar.
Där myren tog slut rann det ner en kallkällbäck. Skogsbruket hade larvat sig fram över bäcken och kalhygget fortsatte på andra sidan. De hade lämnat kvar en virkeshög. Kanske blev det för dyrt att hämta traven på grund av avståndet?
Mina sinnen skärptes trots allt vid bäcken, som ju är en bra indikator för en plats där forntidens samer haft sina kåtor. Omöjligt att se någonting här också på grund av skogsbrukets förbannade förstörelse. Skogsbruket utrotar fornfynd konstant.
Gick norrut på myrens andra sida. Här stod skogen kvar och det var stundtals riktigt fint och upplagt för att hitta någon árran. Tyvärr hittade jag ingenting. Skrämde två tjäderhönor, en tjädertupp och en harunge. Det var allt.
Innan den svenska bosättarkolonisationen startade i Norrbottens län fanns kustsamer, skogssamer, fiskarsamer, jaktsamer, lågfjällssamer, samer som livnärde sig på handel (som Per Nilsson Penta Tjäruborgare född 1688, okänt hur längde han levde, som ägde det så kallade Tjäruborgarens land vilket sträckte sig över byarna Randijaur/Björkholmen/Nautijaur och som handlade med tjära, pärlor, med mera – en tidig entreprenör). De flesta spåren av alla de här samerna är utplånade av jordbrukares plogar och harvar, gruvor, vindkraftsparker och skogsbrukets markberedningsaggregat. Deras existens nära nog utplånad. Jag hoppas därför att fornminnesinventeringen snart kan återupptas i Sábme och att denna ickesvenska kultur respekteras. Att det blir ett stopp för att skogsbruket utrotar fornfynd.
.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt ideella arbete med ett swishbelopp till 0702300955
Stora varma tack på förhand 💚
.
#skogsbruk #skogsmissbruk #arkeolog #arkeologi #fornminne #fornminnesinventering #sábme #norrbotten #jokkmokk #randijaur #grav #härd #rödockra #markberedning #renlav #renbete
Visningar: 309
