Historien bakom filmen Gállok – kampen i Sameland

För sex år sedan fick jag en filmidé som ju måste bli verklighet. Jag kontaktade min vän Tell Aulin och undrade om han ville hjälpa till med att klippa den film om Laponias skogar och kulturvärden som jag ville göra. En film som skulle kräva en verklig talang vid klippbordet. Tell hade ju tidigare strukturerat upp och klippt Peter Gerdehags uppmärksammade filmer, bland andra Bondens tid på jorden, Kokvinnorna och Hästmannen.

Med sin fenomenala förmåga med timing, att lyfta stämningar, få till ett spännande upplägg, och mycket mer, var Tell den förmåga som jag helst ville samarbeta med. Och han ville vara med i projektet. Min glädje var stor 🙂 Mejlledes bollade vi förslag mellan varandra. Skrev programförslag och var sagolikt kreativa för att få napp hos bland andra SVT, senare också Svenska Filminstitutet. Men idén fick ljumt mottagande…

Gruvmotståndet i Gállok/Kallak
var under uppsegling. Tell tyckte att jag istället för en skogsfilm skulle intervjua de människor som skulle drabbas av den planerade gruvexploateringen. Jag höll med om det. Hade som aldrig tänkt på att skildra det extrema hot jag hade nästgårds. Därmed förändrades Laponiafilmen till en film med arbetsnamnet Med kameran som vapen. För det var ju här och nu det hände. Skogsfilmen fick vänta.


Tell tog på sig
att också bli filmens producent. Han anlitade filmfotografen Kim Silfving som kom upp till mig i Kvikkjokk i januari 2013. Tell mejlade över en gigantisk mängd frågor som Kim skulle ställa till mig när vi var ute med skoter i Änok och Ruvoddevárskajdde och flög helikopter till berget Ruovddevárre, där ju det engelska undersökningsbolaget Beowulf Mining haft sitt första undersökningstillstånd. Beviljat av Bergmästaren 2006, trots att fyndigheten (titan/järnmalm) låg inne i världsarvet Laponia… Filmens fokus kom så att hamna på mig själv. En märklig känsla… 

Den 11 april 2013 anlände min son Nils 11 veckor för tidigt i hemmet i Randijaur 4 mil väster om Jokkmokk.
Den 19 april, när Nils och mor Åsa var inlagda på barnintensiven på Sunderby sjukhus for jag och dotter Astrid till Stockholm för att ingå i en nationell gruvkritisk demonstration. Vi mötte Tell som hade lejt filmaren Loa Bie att följa mig och Astrid i alla steg vi tog. Filmens fokus kom att ändras ytterligare genom att också Astrid blev en huvudfigur.


I juni 2013
reste jag på urfolkskonferens till Saskatoon i Kanada, som ett led i May-Britt Öhmans forskningsprojekt. Kim Silfving följde också med. Tell ordnade finansiering och logistik. På plats fick vi tips om en aktivist som bodde i Rosebud. Vi hyrde bil och drog dit för att träffa Jessica Ernst, som kämpar mot den vettlösa frackingindustrin. I mörkret körde jag fel så det blev en körning på 60 mil istället för 50…


Den 1 juli drog
protesterna i Gállok igång. Fyra aktivister blockerade en grävmaskin. Senare anlände många fler människor och läger byggdes upp. Jag var med om att att arrangera, ordna pengainsamlingar och matleveranser. Skrev pressmeddelanden och sammankallade folk. Filmade som ett jehu, och när jag själv inte fanns på plats vid polisaktionerna mot demonstranter som ordnat blockader, med mera, kallade jag in andra fotografer från nätverket Gruvfritt Jokkmokk. Aktivisterna i Kamp Gállok, främst Mose Agestam, och jag och framför allt Henrik Blind från vårt nätverk spred mängder av bildmaterial för att uppmärksamma vad som var i görningen. Och vi lyckades. Många av framför allt internationell media kom till Gállok 🙂 Men intresset var lågt från nationell svensk media.

I september lyckades Tell Aulin ordna pengar för att ännu en gång anlita Loa Bie. Loa anlände till Randijaur och Gállok. Senare for vi till Kvikkjokk, Loa, Astrid och jag.


Oktober 2013 anlände
ljudteknikern och passaren Jesper Bardeman tillsammans med Kim Silfving. Vi flög helikopter till Boarkka i Sjávnja för att filma gammelskogens natur och kulturlämningar.


På Jokkmokks marknad
februari 2014 kom Kim Silfving upp för att filma den stora gruvdemonstration vi anordnade, samt den omtalade manifestationen Tjahppis Rájddo. En renrajd med renskelett och järnmalm i akkjor som drogs av renar. Aktivister från Kamp Gállok hade också slutit upp. Tell Aulin hade anlitat Anette Afentoulidou Winblad som filmens regissör. Som ljudtekniker tjänade hennes man Johan Winblad. Tell hade för fullt upp med sina andra projekt. Producentskapet för vår film var också nog så betungande. Därför hade han anlitat Anette för att bättre kunna styra upp allt.

Maj 2014 kom Kim Silfving till den vernissage vi i nätverket Gruvfritt Jokkmokk anordnat, vilken vandrade runt i Norrbotten och Västerbotten. Gruvan kommer är en utställning som gjort succé. Tell hade anlitat Elin Lindqvist som ljudtekniker.


Juni 2014 anlände Tell
, Kim, ljudteknikern och kompositören Per-Henrik Maenpää till Randijaur. Teamet leddes nu av Truls Anderssen som blivit filmens regissör. Vi for till Gállok där bolaget provborrade och senare också till Kvikkjokk. Filmteamet besökte koppargruvan Aitik utanför Gällivare tillsammans med mig och dotter Astrid.

Augusti 2014 kom filmteamet upp igen. Med Astrid besökte vi Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå som ligger mellan Randijaur och Porjus. Efter denna fina urskogsvistelse for jag ensam med teamet, som nu hade Zara Arrehed som ljudtekniker, till världens största och äldsta borrkärnearkiv som ligger i Malå. Sen kom det så kallad Medborgardialogen på Folkets hus i Jokkmokk, dit också Astrid följde med.

I juni 2015 besökte jag och Astrid åter igen Aitik tillsammans med Truls Anderssen, filmaren Erik Vallsten och ljudteknikern Zara Arrehed. Erik hade tidigare ansvarat som filmare i dokumentärfilmer som vunnit flera Guldbaggar.
Natten mellan den åttonde och nionde juli anordnade jag en eldmanifestation under berget Átjek. Truls regisserade, Erik filmade och Zara spelade in ljud.


Den 30-31 januari 2018
vistades jag i Tromsø tillsammans med Truls Anderssen, som redan varit där en tid för postproduktion av filmen Gállok. Jag spelade in Voice over, speaker, till ett par partier i filmen. Fick vara med och se hur ljudsättning går till hos ljuddesignern Rune Hansen. Deltog också när ljussättaren Nicolas Horne arbetade. Hos honom fick jag vänligt nog sova över den sista natten 🙂 Att norrmän anlitades för postproduktionen berodde på att Nordnorsk Filmsenter varit med att finansiera filmen och att Karl Emil Rikardsen var filmens medproducent.


Tack till alla
naturmänniskor, aktivister, stödjare, filmmänniskor och finansiärer för att denna film nu blivit verklighet. Tack också till min sambo Åsa Lindstrand och dotter Astrid Lindstrand Tuorda för era oceaner av tålamod.

Kramar till er alla 🙂

TV-versionen av filmen Gállok – kampen i Sameland finns att beskåda på SVT Play till februari 2019 🙂



Visningar: 80

8 svar på ”Historien bakom filmen Gállok – kampen i Sameland”

  1. Hej!
    Vad kul att läsa detta inlägg. Jag blir väldigt nyfiken på den här filmen dels för att jag håller på med dokumentärfilm själv och dels för att jag är intresserad av kampen i Gállok för min utbildnings räkning (sociologi i göteborg). Finns det någon möjlighet att streama filmen, eller hyra den? Nu är den ju inte kvar på svt längre… Allt gott!

  2. Fantastisk(t) Tor! Vilket arbete! Hoppas att många ser det och att det får rätta responsen!

  3. WOW!!! Hur fan har du klarat detta? Att vara så hemlighetsfull? Små briser av aningar har dragit i mina tankar men detta! Fy fan va bra! Och vilket gäng! Tack, detta projekt blir ju ovärderligt inför en nära framtid och i alla tider framöver.

    1. Hahaha 🙂 Jag har nog nämnt det, men inte dragit alltför stora växlar. Vi har väntat på slutgiltigt besked, men det lär vi fortsätta att vänta på. Därför har jag varit osäker på om det verkligen blir någon film. Men det blir det 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *