Den 30 november 1989. Jag bor i Kvikkjokk med sambo, två barn och hund. Försörjer mig som frilansfotograf, på jakt, fiske och ströjobb. Tillsammans med sambon delar jag också på en fast deltidstjänst som väderobservatör där vi gör observationer var tredje timme dygnet runt. Klockan nio är det min tur och jag mäter temperatur, nederbörd och luftfuktighet. Uppskattar vindriktningen, vindstyrkan, sikten och andelen moln på himlen, samt vilken typ av moln det är. Skriver ner uppgifterna som en kod i ett Synop-telegram, knappar in dem på en apparat och skickar iväg koderna på en separat telefonlinje till SMHI.
Vid halv elva-tiden ser jag grannen, min jaktkamrat och mors förstakusin Erik Yngvesson, rusta med något vid den lilla brandstationen. Jag går ner till honom.
– Har du hört på nyheterna? frågar han.
– Nej, svarar jag.
– Pelle Blind har tydligen försvunnit till fjälls. Han hade jobbat med renar på arjeplogssidan, vid Sarddávágge, berättar Erik.
Jag går hem och väntar på Norrbottensnyheterna. Och mycket riktigt rapporterar de att Pelle hade försvunnit på renskötselarbete i hårt väder. De nämnde Jiertástugan. Att Pelle, tillsammans med några andra renskötare, kört skoter från stugan och att han helt sonika försvunnit i ovädret. Senare under dagen framkommer att han mest troligt hade störtat utför ett stup med skotern.
Jag och Sture Danielsson tillhör den civila fjällräddningen i Kvikkjokk. Därför förväntar jag mig att polisen snart ska ringa ut oss, så vi kan påbörja sökandet så fort som möjligt. Vädret är inte som allra värst. I Kvikkjokks lågbelägna gryta blåser det inte så mycket, men över fjällen västerut ligger en kritvit valk av hemska moln. Samma typ av moln som ger åska på sommaren. Sikten är i alla fall kring två mil. I sydväst syns fjället Vuogá tydligt, också Fieresmassivet snett bakom. Men timmarna går och telefonen är tyst. Vid två-tiden tycker jag det måste hända nåt och ringer upp chefen för fjällräddningen, polismästare Torbjörn Liljebo i Boden och frågar när vi ska rycka ut.
– Ni måste invänta polispatrull som anländer till Kvikkjokk imorgon noll sex noll noll, befaller chefen kortfattat.
Jag far upp till Sture och pratar med honom. Den polispatrull vi är tvungen att invänta måste vara någonting extraordinärt i räddningssammanhang. Som stormens robocop. Vi är dock rejält frustrerade över att måsta vänta så länge. Och värre polisiär inkompetens och prestige skulle det komma att bli.
På morgonen ansluter vi oss till den för räddningsaktionen helt oumbärliga patrullen bestående av två unga polismän. Tillsammans med dem väntar också fyra civila fjällräddare från Jokkmokk. Sture tar täten och kör ner mot älven på den isiga byavägen. Det blåser en del, duggregnar och är plusgrader. På älven ligger kring fyra decimeter vatten på isen, så de åtta skotrarna puttrar sakta efter varann i vattnet i ett par kilometer tills vi når fast land och senare Padjelantaleden.
Det är stenigt och besvärligt att köra. Poliserna har uppenbara problem med att ta sig fram med sina skotrar, för nästan all snö är bortsmält. Efter ett par timmar når vi Njunjes, där det blåser och regnar rejält. Darreädno går öppen, så ska man ta sig över, är det bron som gäller. Hela styrkan strömmar in i turiststugan för att avvakta bättre väder. Där framkommer att den ene oumbärlige i sitt liv endast kört skoter tre timmar och den andre faktiskt en hel dag.
Eftersom både jag och Sture är mäkta irriterade över hela situationen drar vi igång skotrarna efter bara några minuter och lämnar hela sällskapet bakom oss. Det blir vissa protester från en av polismännen, men det struntar vi i. Jag har en Arctic Cat Jag 4000 och Sture kör en Panther gjord av samma amerikanska fabrik. Vi kör över bron, men den är så smal att skotrarna just precis passar mellan broräckena.
På motsatta sidan är fjällheden helt bar och varenda grop vattenfylld. Snedgående klippor där vi lämnar brofästet gör att skotermattorna inte får fäste i blötan, så vi hjälps åt att dra skotrarna över klipporna. Sedan är det inga problem. Bäckarna flödar, men med fart kan vi ta oss över. Ju högre upp vi kommer desto mer dimma och blåst är det.
Vår plan är att ta oss över till Vuokakojan, en renvaktarstuga, där vi hoppades att Pelle befinner sig. Vi har tidigare spekulerat om att finns han inte inne i den stugan, skadad men vid liv, är oddsen riktigt dåliga att han är vid liv. Regnstorm och tre plusgrader dränerar effektivt livet på en människa.
Sikten är cirka tio meter. Sture kör först. Tittar man åt sidorna där snöns virvlande ger intryck av att det går superfort. I själva verket krypkör vi. Uppe på ryggen mellan Njunjes och Vuokakojan ligger snön i ett jämt täcke. Vitheten och den regnblandade snöyran gör att det är lätt att tappa orienteringen. Det är snöblint, som vi kallar det kontrastfattiga vädret. Dessutom stormar det, så vi hukar oss bakom vindrutorna så gott det går medan vi kör. Sikten försvinner nästan helt. Sture kör på känn. Så börjar det slutta nedåt. Jag vet att det finns en klippa framför oss, men Sture är säker på sin sak.
Nu går det att se kring tio meter igen. Stenar framträder. Tvärhastigt också stugan. Sture har kört helt rakt de två kilometrarna över fjället – utan kompass och gps!
Vi stannar skotrarna och tittar på varann. Stugan är tom. Några ord behöver inte uttalas. Tårarna rinner på oss båda. Vi samlar oss efter en stund, låser upp hänglåset och fäller ner det rostiga plattjärnet som går över dörren. Vi går in med modstulna steg, tänder stearinljus och sätter fyr på fotogenvärmaren.
Vinden sliter i brädfodringen. Ibland kommer såna vindstötar att det känns som att byggnaden ska lyfta. Den är dock förankrad med vajrar i alla hörn, som alla fjällets renvaktarstugor. Efter ett bra tag kan vi prata med varandra. Men det finns inte mycket att säga. Vi påbörjar nog ett sorgearbete efter vår vän där i stugan. Allt känns så uppenbart, så definitivt. Vi steker fett älgkött, dricker kaffe och lägger oss att sova. Men det tar tid innan sömnen infinner sig. Jag tänker hela tiden på Pelle. Och vi kan inte göra så mycket annat än att vänta ut skitvädret.
På morgonen, efter en snabb kaffekopp, klär vi på oss och raglar ut i vinden till skotrarna. Det är fortfarande hårt väder. Sikten lika med noll. Snö har drevat in och packats under skoterhuvarna. Vi ägnar en bra stund åt att hacka lös och skrapa bort den. Vi drar igång maskinerna och krypkör snett med vinden ner efter Rákkasjåhkå, men det är lönlöst för vi ser ingenting. Vi vänder tillbaka till stugan.
Jag känner bara maktlöshet. Och ilska. Förbannar polisen som inte lät oss fara iväg på en gång. Varför for vi inte ändå? Hurdant straff är det för ordervägran? Förbannar ovädret…
Det blir en mycket lång dag där i stugan. Vi går ut med jämna mellanrum och känner av vädret, men det är för hårt. Det går inte att ta sig någonstans. Vi spekulerar igen om vad som egentligen har hänt Pelle. Han och kompanjonerna bodde i Jiertákojan, så mycket vet vi. Sen har de troligen haft siktet inställt på just den koja där vi nu befinner oss. Sture gissar, och är till slut helt säker på, att Pelle störtat utför fjället Fieres stup. Fieres ligger i rak riktning mellan de båda renvaktarstugorna. Problemet är att vi egentligen inte vet var olyckan inträffat. Pelles kompisar hörde inte av sig i ett tidigt skede och berättade det. De skyllde på att det var slut med batterier i deras MRG-telefoner. Sedan for de till Bárkká istället för till det mer närbelägna Kvikkjokk, eller Njunjes som också hyser telefon. Också i Bárkká finns telefon. Vi förstår verkligen inte varför de inte hört av sig.
Dagen segar sig fram. Ingen förbättring alls i vädret, snarare tvärt om. Maten börjar tryta och snuset och kaffet är slut. Sture har turligt nog mycket té som vi dricker flitigt av. Vi tänker på Pelle och vi pratar om Pelle. Kan han verkligen leva? Ja, om han hamnat i skydd bakom något, spekulerar vi. Mörkret lägrar sig och sovsäcken väntar, och tankarna. Ovissheten och maktlösheten är som ren tortyr.
Först på fjärde dagen efter att Pelle försvann kan vi åt sydost följa den lilla dalgången mellan fjällen Vuogá och Unna Vuogá. När vi befinner oss på lägre partier kommer och går sikten. Ofta tvingas vi stanna ett tag tills det går att se något igen. Vi skymtar så det platta landet vid Tsielekjåhkå. I vindbyarna ser vi tvärhastigt en helikopter av militär modell uppenbara sig. Den kommer lågt flygande rakt emot oss med starka strålkastare påslagna. Koptern landar och vi kör fram. Sture pratar med en polisman som berättar att Pelles kompisar nu berättat om olyckan. Att det mycket riktigt är utför Fieres Pelle störtat och att kompisarna lämnat sina skotrar uppe vid krönet av klippan.
Helikoptern lyfter och vi följer Tsielekjåhkå där den böjer av mot sydväst. Terrängen lutar en smula uppför och vi är återigen tvungna att stanna ibland och till och med turas om att bitvis gå framför skotern för att inte köra utför någon hängdriva. Vi puttrar sakta på och kommer till ett rätt så brant sidlut. Troligen har vi hamnat för nära bäckravinen, så vi korrigerar kursen. Sakta, sakta tar vi oss närmare olycksplatsen. Skotrarna börjar gå dåligt av all snö som drevat in i förgasaren, men vi kör ändå. Ibland är vi tvungna att hålla full gas för att skotrarna ska röra sig.
I vindbyarna skymtar så den svarta klippväggen. Ju närmare vi kommer desto mindre blåser det. Stormen är västlig och massivet sträcker sig i nord-sydlig riktning, så det är en aning lä. Så når vi rasbranten i mitten av klippmassivet. En helikopter hovrar uppe vid skotrarna som Pelles kompisar lämnat, man ser deras mörka siluetter. En annan helikopter hovrar också den, men far sedan sakta norrut. Vi far upp i rasbranten i riktning mot den plats där helikoptern hovrade tidigare. Vi kör så långt skotrarna förmår med sina snötäppta förgasare, sedan lämnar vi maskinerna och går uppåt. Det är ganska brant, men en lavin har tidigare rasat under klippan som gjort snön hård att gå på.
Efter ett par hundra meter ser vi de mörka förvridna delarna av Pelles skoter. Jag ser en hand sticka upp ur snön. Den avtecknar sig tydligt mot den mörka klippan. Vi går fram till handen. Den syns från handleden och är kritvit och stel. Medan jag med stor sorg tittar på handen vänder sig Sture bort från vinden för att meddela folket i helikoptern om vårt fynd.
– Vi har hittat Pelle nu, men han är död, säger han uppgivet.
Folket i helikoptern hade skymtat handen från luften men trott att det var hörnet på en plastdunk. Medan Sture pratar i MRG:n ser jag otroligt nog att handen rör sig. Hela handen, lite subtilt från sida till sida. Fingrarna är orörliga, men inte själva handen. Jag berättar det för Sture.
– Men det är nog bara vinden, säger han.
Men så tittar också Sture. Också han ser hur handen rör sig. Vi kastar oss ner och försöker analysera var Pelles ansikte finns. En tunn isskorpa med massor av små hål visar var han andas. Vi lyfter försiktigt bort isen. Det rasar ner lite isflagor och snö. Vi tittar ner och där, en halvmeter nere i snön, ligger Pelle och kikar på oss med ett öga. Det andra är varigt och igenmurat. Vilken lycka!
Sture anropar helikoptern.
– Han lever, han lever!
Jag tittar ner och möter Pelles enögda blick.
– Vem är du? frågar han.
– Jag är ju Tor från Kvikkjokk, svarar jag.
– Jaha. Vars är ja, frågar han.
Jag berättar var han befinner sig.
– Vars är skotern, och grejerna?
Berättar att de ligger här utmed och att skotern är sönderslagen.
– Vars är mina kompisar?
Jag förtäljer att de farit till Bárkká. Sen blir Pelle tyst, men han tittar på oss med sitt ena öga medan vi med händerna börjar gräva upp honom. Pelle ligger med överkroppen något lägre än benen. Tydligen har hela han sakta smält ner i det gamla lavinfältet, eller också utlöste han lavinen själv när han rasade och hamnade lämpligt djupt ner i snön. Ett faktum som troligen räddade honom. Fler människor kommer fram till Pelle och hjälper till att gräva. Helikoptern, en militär Superpuma, landar med nosen in mot berget, men det är brant, bara framdelen av landningsstället står mot underlaget. Maskinen hovrar därför med full motoreffekt. Jag blir oerhört imponerad av pilotens skicklighet och själva helikoptermaskinen.
När Pelle grävts upp placerar vi honom på en skoterkälke. Inga täcken eller jackor täcks över honom. Han har bara den hårda kälken att ligga på. Det måste vara kallt, får jag höra. Blir det varmt kan eventuella isproppar i Pelles blod lossna och löpa till hjärtat. Då dör han.
Helikopterns sidodörr skjuts upp och hela kälken med Pelle och allt skjuts in i kabinen. Abrupt lyfter flygmaskinen och allt är över. Passande nog börjar solen lysa när vi alla står där på lavinfältet. En annan helikopter plockar upp oss med destination Kvikkjokk 19 kilometer bort. Någon annan hjälper till så att min, Stures och Pelles skotrar också lyfts ner. Alltihop är overkligt. När spänningen släpper kommer tårarna igen, men nu av glädje, och lättnad.
Pelle flygs till Umeå lasarett där han successivt och kontrollerat får tina upp. Alla hans lemmar är frostskadade. Hans högra hand är dock tvungen att amputeras och ersättas med en krok. Han har också ett brutet lårben som opereras utan komplikationer.
Jag blir intervjuad av en massa medier och skräder inte orden om hur polisen, men också larmtjänsten, misskött räddningsoperationen. Jag hävdade bland annat i Expressen att flera allvarliga misstag begåtts som varit nära att kosta Pelle livet. Att det bara var tur att det gick som det gick. Dels hindrades vi att snabbt, på eget bevåg, ge oss ut för att leta Pelle samma dag som han försvann. Och larmtjänst trodde inte att larmet kom från en otillgänglig plats på fjället och skickade därför ut en ambulanshelikopter med bristfälliga geografiska kunskaper. Polisen tjabblade vidare om olyckan skett i Jokkmokks eller Arjeplogs polisdistrikt och med allt detta strul förlorades onödigt mycket tid. Senare visade det sig att Pelle låg cirka hundra meter från gränsen till Arjeplog, alltså i Jokkmokk. Räddningsledare Torbjörn Liljebo vill enligt Expressen inte gå med på att några fel begicks.
“…att skicka ut räddningspatruller fortast möjligt behöver inte vara bästa sätt” säger han.
Den inkompetens och prestige som präglade ledningen för fjällräddningen gjorde att jag, efter åtta år som civil fjällräddare, lämnade uppdraget. Om min hjälp någonsin skulle komma att behövas kunde jag ställa upp som frilans, resonerade jag.
Visningar: 474
Vilken dramatik! Och hur otroligt är det inte att han klarade sig. Hörde talas om olyckan när den skedde, men hade inte klart för mig alla detaljer. Lärde känna Pelle Blind när jag arbetade på Kvikkjokks fjällstation 1974 och 75. Tack för en spännande berättelse!
Vilken fantastisk berättelse Tor , har själv suttit med Sture i hans kök för flertalet år sedan och hört om eran heroiska insats. Hyr idag en av Stures stugor och saknaden efter honom är enorm men minnet från flera berättelser lever kvar.
Fascinerande historia med lyckligt slut. Jag beundrar din berättarteknik, Tor! Som läsare kan man verkligen leva sig in i situationen och händelsen.
Har för mig att något liknande hände Edvin Pilto/Jåkkokaska. Han hittades översnöad uppe på fjället med bara ena handsken som stack upp genom snön. Om det var så att han vid olyckan hade brutit benet och inte kunde ta sig någonstans. Vad jag kommer ihåg så klarade han sig också bra, behövde ”bara” amputera några fingrar.
Dock försvann han några år senare vid en älgjakt och återhittades aldrig. Tror att han vid det tillfället hade passerat en bra bit över 80 år.
Ja det är gubbar som inte viker ner sig i första taget!
Tack för dina ord Ulf 🙂
Ja Edvin är inte återfunnen, men jag har mina teorier, som jag kan berätta när vi möts någon gång…
Mycket intressant historia som jag glömt.. Otroligt att Per Blind överlevde! Jag blev verkligen glad över att ni lyckades hitta honom efter allt strul.
Ja det glömmer man aldrig. En makalös upplevelse…