Bilden: Utter- och harspår norr om Kvikkjokk.
Soligt och fint. Ett landskap vitare än vanligt. Också fjällmassivet Bårdde i Sarek som dominerar vyn norranför Huhttán/Kvikkjokk.
25 minusgrader på morgonsnätterna och eftermiddagar som bjuder på takdropp. Som en vinter i slutet av mars normalt brukar vara. Som jag har präglats av.
Det jag är ovan vid är att spåren från allehanda djur har minskat så radikalt genom åren. För det orörda snötäcken avslöjar allt levande som verkligen finns. Här bland naturreservat och nationalparker borde djuren frodas, där det är optimalt med mat och skydd, kan tyckas.
Uttern har krupit ner i snön i nedreänden Bievggeguojkka och följd forsen fem hundra meter utan att lämna några spår efter sig. Under isens blåskimmmer har den haft sin eget liv. Stannat till vid någon agga, kastat sig ner i vattnet och fort fångat en öring. Hoppat upp på iskanten och kalaserat på fisken. Utan insyn. Ingen vet vad som hänt. När uttern gjort sin fors kryper den upp genom snön i den övre delen och springer och glider genom björkskogen till nästa fiskeplats. Den kanske far över fjället till nästa dalgång. Kan leva i alla element, utom i trädkronornas.
En hare har med sina kartaktäristiska stämplar hoppat över älven vid forsnacken. Under många år har haren blivit något av en karaktärsgestalt i denna trakt. Troligen för att berguven inte längre finns kvar. En räv har snirklat runt vid älvbrinken. Några dalripor likaså. Det är allt.
Inga spår av järv i denna sedan gammalt välkänt järvrika trakt. Inga spår efter lodjur, hermelin eller vessla. Inga spår av tjäder eller järpe. Ingen korp på himmelen på flera dagar. Ingen örn. Inga ugglor syns eller hörs om nätterna. Ingen hackspett, tallbit, korsnäbb eller lavskrika. Inga spår efter sork eller lämmel. Ingen älg.
Det är rätt så dött och deprimerande. Under min levnad har antalet ryggradsdjur i ett globalt perspektiv minskat med över 70 procent. Sjuttio! Det gäller naturligtvis också Sverige och Sábme, tro det eller ej…
I höstas var det bedrövligt dåligt med älg i de här trakterna, har alla älgjägare som jag träffat vittnat om. Lika fullt ska de sista spillrorna av älgstammen ändå skjutas ner. När det inte finns kvar några tjurar riktas studsarna istället mot kor och kalvar.
Skogsbolagen jublar och de myndigheter som bestämmer tilldelningar och jakttider gör som skogslobbyisterna önskar. Skogsmissbrukets nyttiga idioter. Det finns ingen tanke på ett sunt och hållbart nyttjande. Älgen betraktas som ett skadedjur. Helst älgkalvarna vars mödrar ju viker ner tallplantor i plantagerna så att kalvarna når att äta. Det finns inga andra val om de inte ska svälta ihjäl. Ingen annan mat. Det har skogsmissbruket sett till. Tall på tall på tall. Och de planterade högförädlade och mer snabbväxande turbotallarna är matligare än de inhemska, som knappt existerar utanför naturreservaten. Om älgen få välja att stoppa i sin en turbotall eller en inhemsk tall som utvecklats på platsen sedan istiden, väljer den turbotallen. Varför har ingen forskning gjorts på dettta? Är väl för känsligt. Det går ju inte att kritisera skogsmissbrukets heliga metoder…
Människan kallar älgdecimeringen för förvaltning och viltvård. Viltvård… vilket jävla ord. Som att just människan i någon lutheransk kontext påstår sig kunna vårda natur, en art som ju endast bidrar med förstörelse där hon drar fram.
När jag började följa med på älgjakt på 1970-talet fick man endast jaga den första måndagen och tisdagen i september. Jägarna lyckades få de byten de önskade, och mer därtill.
Sjuttio procent mer älg då än nu som sagt.
På 1980-talet bestämdes det att det skulle jagas fyra dagar. På 1990-talet jagades det fram till den 25 september. Senare också i oktober, med ett patetiskt uppehåll för brunst från den 25/9 till den 10/10 vill jag minnas. Nu får väster om odlingsgränsen i bland annat Jokkmokks kommun jagas det från den 1 september till den 13 november. Nedanför nämnda gräns, i kommunerna Piteå, Luleå, Älvsbyn, Boden, Kalix, Haparanda, Pajala, Överkalix och Övertorneå är jakttiden 1 september till 31 januari. Det är så sagolikt sinnessjukt.
Ju färre älgar genom åren, desto längre jakttider.
En totalkorkad och vansinnig förvaltning och sk. viltvård. Man tror inte det är sant. Ingen jägare jag känner tycker det här är bra. Skogsmissbruket jublar dock över att det blir mindre ”älgskador” på de gigantiska tallplantagerna.
70% mindre antal ryggradsdjur sedan 1970-talet och alla i beslutandeställning agerar tvärt emot vad som är klokt.
Jag är tacksam om du vill donera en summa på swish 0702300955 till denna obekväma sanningssägare, dvs. jag själv. Stort tack på förhand 💚 /Tor Tuorda
Views: 400
Hej Tor!
Blev det en del 3 av löshundsjakt i norr, går den isf att se?
Den är färdig memn inte utgiven. kan komma i slutet av året eller nästa år i en samlingsvolym.