Fjället Hárrevárddo lyser vit längst bort och berget Átjek till höger från dammen till Parki kraftsstation.
När lappskattelanden uppstod är det ingen som vet. Kanske på 1400-talet, eller 1500? När den svenska staten började intressera sig för Sábme blev lappskattelanden enskilda områden som ägdes av samer. Vissa forskare anser att samerna juridiskt verkligen ägde sina områden – som bönderna ägde sina hemman – medan andra forskare menar att de endast förvaltades med brukningsrätt. Att äga natur är dock en svensk kolonial modell som urfolket blivit påtvingade.
Klart är i alla fall att de samiska skattelandsinnehavarna i hundratals år betalade skatt för sina land med skinn och torrfisk för att få bruka marker som staten sade sig äga.
Ett av lappskattelanden hette Tjäruborgarens land, vilket jag flitigt skrivit om på denna blogg. Som enda källa har jag haft Filip Hultblads bok Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken (Nordiska museet 1968).
Boken är en bibel för alla som är intresserade av lulesamiska släkter och historia i Jåhkåmåhkke. Här finns hur mycket intressant som helst att förkovra sig i. Inte minst i beläggen i slutet.
Mitt exemplar köpte jag för tusen kronor på antikvariat, men jag har hört andra som kommit över sin bok för någon hundring… Mitt ex har tillhört en professor som också hette Tor, …med hjärtlig hälsning från vännen författaren. Mäktigt.

Tjäruborgarens land. Namngivet av en samisk person som gjorde affärer i tjära (klicka på länken ovan om du vill veta mer). Hultblad skriver om skattelandet vars gränser han rekonstruerat och gjort en karta över i sin bok, som kallas 25:
”Tjäruborgarens land (25) är det vanliga namnet på ett omkring Parkijaure beläget land, som i början av 1700-talet brukades av 1118 Per Nilsson Tjäruborgare och före honom skall ha tillhört hans förfäder.”
”…det vanliga namnet…” Jag har frågat gubbar i både Björkholmen och Randijaur om de har hört berättas om Tjäruborgaren och hans land. Jag gissade att någon nu levande ju borde känna till landet eftersom Hultblad skrev så så sent som 1968. Men inte. Allt är glömt. Det är sorgligt. Därför är det extra värdefullt att Hultblads bok ändå finns.
På bilden från Parkidammen längst upp syns fjällen och berget Hárrevárrdo, Tuomesvárddo och Átjek. När jag i alla hast tog bilden i förrgår fick jag idén till detta inlägg, som kortfattat beskriver en faschinerande historia om en av Tjäruborgarens mågar.
Pål Andersson Svart* ( 1722-95) flyttade till Tjäruborgarens land 1759 från sitt gamla land (som inte finns angivet) och betalade därför skatt för bägge landen. Pål Andersson Svart ”boflyttade” 1771 från Tjäruborgarens land till fjället Hárrevárddo. Med familj och renar, nyttjade han med andra ord ett område som var i en annan sames ägo. Ägaren av Granuddenlandet, Pål Andersson Soulo (1718-93), anmälde intrånget till Häradsrätten i Jåhkåmåhkke. Efter förhandling i tinget gavs rätt till Pål Andersson Svart att tillsammans med Pål Dagersson* (1711-) få bo och nyttja södra delen av lågfjället.
*Svart är troligen familjen Spiks förfäder.
*Dagersson är familjen Rimpis förfäder.
Visningar: 283
Oavsett vad alla dessa sjuka förlopp och processer och hur människor benämns och klassificeras så har målet alltid varit detsamma.
Att stjäla land.
Sveaskog äger 70% av Arvidsjaurs kommun.
Så bra har dom lyckats.
Vad gör man åt saken.
Ja den som det visste.
Tiden har gått.
Men likande problem har lösts på andra håll i världen.
Irland kanske är det mest välkända,
hur de återfick sin landyta från engelska kronan,
hjälpen kom väl som vanligt från USA.
Ett problem här är den totala likgiltigheten.
Som nu när Sveaskogs VD fick sparken.
Det berör bara oss här uppe.
Där Sveaskog finns.
Men här känner man inte ens till det.
Det står inte i tidningarna här uppe, bara i DN.
Det sägs i obskyra dikussionprogram på P1.
Inte på de lokala nyheterna i norr.
Likgiltigheten och splittringen, rasismen.
Och bristen på kontakter i USA.
Så om det gick ha engelska som tillval på den här bloggen,
och andra sajter i Skandinavien.