Dotter Astrid tolv, annorlunda firad. Spielteks björnjakt i Bäŋkanjunnje.

För tolv år sedan kom hon till livet på Gällivare BB. En skrikhals som man var tvungen bära runt på axeln för att hon skulle vara nöjd. Och så skulle det tvärhastigt tas blodprov i hennes pyttelilla fot, med en brutal grej som såg ut som en spjutspets. Och det kom inget blod hur än de stack och klämde. Oj vad de bökade… Jag var tvungen lämna lokalen. Men bara efter någon dag blev allt så mycket stabilare och Astrid blev det mest lättskötta barn som går att tänka sig.

Som tvååring sprang hon obehindrat runt i skogar och på fjäll och en månad innan hon blev tre gick hon en mil från Stáddájåhkå till Stáloluokta i Badjelánnda.

Idag är det nästan tvärt om. På vår gemensamma tur på hennes födelsedag den 1 september, var det hon som verbalt fick bära mig uppför backarna i Stuor Njoasske vid Gassavárre.
– Du klarar det! Det är dumt att vänja musklerna vid att stanna hela tiden!
Pressade mina artritben så gott jag kunde, ben som heller aldrig varit så otränade som nu. Det var som skämmigt…

Astrids födelsedag inleddes dock med plättar, grädde och smoothie, en något annorlunda frukost på en bemärkelsedag. Men det är det hon gillar.

Självklart fick Nils också en laddning…

Mitt på dagen gav vi så oss iväg. I vindskyddet efter leden var utsikten över Gassavárre väldigt strategisk. När vi suttit en stund och ätit stekt kött, skällde vår hund Ráddná till och ett huvud stack plötsligt fram i vindskyddsöppningen.

Det var Thomas Lindberg och Lars Lindberg  som var på joggingtur samma sträcka som vi kom att vandra. Roligt att möta bekanta björkholmare mitt i alltihop.

Nu var jag och Astrid i bra läge för att söka platsen för min morfars farfars äventyr, Nils Erik Jakobsson (1811-1876). En historia som berättats i generationer. Tåls att återges också på lulesamiska, som var vardagsspråk på Spielteks tid:

Sån vuolggá låhkkårijn,
duosstelis rádnajn,
bierna lusi
Bäŋkanjunjen oademin.

Låvga tjuovgga vuorrasav båktå.
Nággi ålgus.
Båskåduvvá sájtijn.
Jållerdibá bávtev vuolus.
Biernna gavttjá.
Bivdde hekkajn bissu,
juolgev doadjá.

Namáv Spieltjek oattjoj.

(översättning Karin Tuolja)

Han far med klockaren,
kamraten som törs,
till björnen
som sover i Bänkanjunnje.

Näverskenet väcker gamlingen.
Han tränger sig ut.
Spjutet tränger sig in.
De tumlar utför klippan.
Björnen dör.
Jägaren klarar livet,
men bryter benet.

Fick namnet Spieltjek.

Astrid och jag nagelfor branten i kikarna, men det gick inte att upptäcka någon lämplig plats för den nära 200 år gamla händelsen med Spieltek. Då var skogsgränsen mer än 100 höjdmeter lägre än vad den är idag. Därför är många intressanta partier av berget dolda av lövskogen.

De äldre gubbarna i Årrenjarka berättade att deras får som gick på lösdrift brukade söka skydd för oväder inne i idet och att detta låg norr om själva spetsen av Bäŋkanjunnje.

Frågor som vi ställer oss är hur långt norr om? Ligger det i övre, mellersta eller nedre delen av klippan? Och var och vad brukade fåren egentligen vistas, och beta?

En gammal historia säger att Spieltek höll på rasa ner i Sakkat, men då måste ju idet vara på södra sidan om denna Gassaváres förlängning?

Min morbror Mauritz for på äldre dagar till Bäŋkanjunnje och tältade på berget för att försöka hitta idet. Men han gick bet. Det krävs flera dagars kikande, letande och klättrande om man ska hitta det.

Något tält har vi nu inte med oss och Astrid är inte så sugen på att gå tillbaka under branten till Årrenjarka och dagen börjar lida mot sitt slut.

– Kan vi inte fara till Kvikkjokk?

När det är hennes födelsedag så då gör vi så. Upp på Gassavárre…

…och så ner på Gassaláhko, slättlandet…

…och så upp på Sjnjierák…

…och ner till Huhttán, Kvikkjokk.

Vid tio når vi byn och det är mörkt. En oförglömlig tvåmilatur i kulturlandskapet med finaste färdkamraten är till ända.

Views: 31